De här två har först sprungit trettiotolv varv genom alla rummen tillsammans, innan de tog en vilopaus. Jag har svårt att se hur det inte skulle vara bästa sortens liv, för dem båda.
Etikett: Tilda
Skriet
Ikväll har Tilda bestämt att hon älskar den randiga luvtröjan hon tidigare knappt använt. Hon älskar den så mycket att hon knappt kan leva utan den och verkligen absolut aldrig någonsin skulle kunna gå och sova utan den. Inte alldeles oväntat uppenbarades denna kärlek när tröjhelvetet visade sig vara försvunnet. I nästan 30 minuter skrek barnet förtvivlat om hur hon ännu minns tröjan och att den är den bästa tröjan i hela världen. Minst typ 1000 gånger bättre än någon av de dussintals tröjor vi faktiskt kunde lokalisera.
Till slut hittade vi tröjan och nu sover en utmattad liten tös med den tätt i famnen. Barn, asså. En kväll när det inte finns några problem tar det inte lång tid innan de har hittat på några.
Prinsessträdet
Min dotter är vad många skulle kalla flickig. Väldigt flickig. Hon älskar rosa, att dansa, klä sig i klänningar och pyssla om sina Barbies. När jag läser vad många feminister och genusmedvetna skriver om barn som mitt är jag rätt säker på att de, om de skulle se Tilda, skulle klassa mig som en synnerligen misslyckad genusförälder. Mamma till en flickig flicka. Misslyckande.
Förutom att det är ett oerhört nedvärderande av det klassisk feminina – samma nedvärderande som ligger till grund för mängder av jämställdhetsproblem – är det att vara blind inför barns fantastiska fantasi och barns bristande respekt för vuxnas definitioner. När man tittar på prinsessfilmer är det inte svårt att se vad som är lockande. Alla är glada, alla sjunger hela jävla tiden, alla dansar, alla får vara med och svassa runt i det vackraste de har, alla äter cupcakes och tårtor och glass och alla skrattar i slutet. Vem kan klandra ett litet barn för att tycka att det låter som en helt schysst grej? Vem skulle inte vilja ha det så? Nä, problemen som många feministiska skribenter och genusmedvetna föräldrar skapar av detta fluffiga, rosa paradis kommer av vuxnas nedvärdering av vad som är typiskt flickigt, kommer av när barnen lär sig att det är sämre att gilla Barbie än Spindelmannen om man är flicka, sämre i största allmänhet med allt det som flickor i populärkulturen gör. Här någonstans blir prinsessorna begränsande och kvävande, dåliga förebilder och oförstående våp. Men det måste inte vara så. Små flickor som till synes är fast i prinsessträsket kanske i själva verkat simmar runt i den kristallklara prinsessjön av fantasifulla möjligheter.
I går var jag ute i trädgården och beskar äppelträd med min egen lilla prinsessa. Lycklig dansade hon runt ett av träden och förkunnade att det var det vackraste trädet i hela världen och att det var ett prinsessträd. Varför? För att de lägsta grenarna var tillräckligt låga för att hon skulle kunna klättra upp i trädet, snabbt och högt. Sedan kunde hon sitta i sitt prinsessträd och sjunga sina egna sånger och lyssna på naturens resonans av hennes förvånansvärt starka, klara röst. Det hade säkert Spindelmannen också velat göra om han inte tvingats in i det manliga rädda-världen-idealet. Stackars Spindelmannen. Hoppas att han en dag får leva som en prinsessa.
Prinsessor älskar midsommar för då får de blommor i håret. Och då kan de kolla hur högt de kan hoppa utan att blommorna faller av. Ganska högt, visade det sig.
När barnen kommer in med blodröda stänk i ansiktet
Då är det ganska panikartade sekunder innan man kommer på att det egentligen är luktande på liljor, inte ett fem meters fritt fall, som satt sina spår.
Och ganska begränsat med punk.
Tilda har alltid velat ha långt hår. Jag har inte ens fått komma nära henne med en sax. Så i går bestämde hon att hon ville ha kort hår, för hon ville kunna få det ”uppåt”. Jag hade förstås gärna klippt hennes blonda lockar och gjort henne till punkare om det var vad hon ville, men eftersom jag inte var helt övertygad fortsatte jag att fråga exakt vad hon menade. Bortkastat. Jag fick hela tiden samma ”klipp av” och håret ska ”uppåt”. Så vi kom överens om att jag klipper hennes hår om några dagar.
Och vilken jävla tur att jag inte omedelbart slet fram saxen och förvandlade henne till punkare. För senare på kvällen kom hon med en bild på exakt sån frisyr som hon ville ha. Askungen. Hög svinrygg. Glittrande tiara.
Tildas logik del 8 (och ett exempel på sånna där privilegier)
Det har talats mycket om privilegium på senaste. Det är viktigt och bra. Så satt Tilda och jag i soffan och pratade om barn. Hon ska, som ni trogna läsare redan vet, gifta sig med sin bästa tjejkompis N när hon blir stor, och nu grubblade hon på hur hon och N ska kunna få barn tillsammans. Därför pratade vi om adoption och om lämplighet som förälder och sånt och så gick diskussionen så som det alltför ofta gör över till tjuvar. Bland annat om vad som händer om barn är tjuvar och om att de inte kan hamna i fängelse utan på anstalt.
Tilda: Mamma, jag vet faktiskt vad en anstalt är!
Jag: Jasså?
Tilda: Jo, för det är när man tar en stol och så får man sitta där på och så pratar man om vad man har gjort fel.
Vilket oerhört privilegium det är för ett barn att tro att det värsta som kan hända ett barn som betett sig riktigt illa är att man hamnar på en stol för att prata om rätt och fel. Vilket oerhört privilegium att inte veta vad en anstalt är, hur dåligt systemet fungerar och hur många som får lära sig dessa bistra fakta alltför tidigt. Det här är privilegium.
Jag säger inte att det luktade illa eller så
Tyvärr var jag ju tvungen att åka och hämta hem dem när det var slut
I dag skulle Vilho på kalas. När jag och Tilda stod i dörren hemma hos födelsedagsbarnet frågade mamman helt oprovocerat om Tilda också ville stanna. Det betyder att Tilda under de senaste två dagarna har hysteriskrikit i ungefär tre och en halv timme helt i onödan.
Förlåt. Jag trodde det var Draculaura.
Tilda: ”Mamma TRO NU! Jag kan mycket mer om Monster High än vad du kan och min kompis har filmen. Tro nu bara att det är som jag säger. Hon heter Lakulaura!”
Att sminka sitt barn
Igår skulle Tilda på femårskalas hos en av sina många bästa vänner. Tilda hade redan flera dagar i förväg planerat att hon skulle ha den långa blåa Askungenklänningen och de nya glittriga ”kluck-skorna” (som låter kluck, kluck när man går eftersom de har klack). Dagen innan kalaset målade hon naglarna (verbet för detta är att ”nackla”) och lade fram alla sina saker i prydliga högar. Årets fest, liksom. Enda gången någonsin hennes bästis har femårskalas. Det är stort!
Och så frågade hon mig om jag kunde sminka henne till festen.
Jag är nästan alltid osminkad, men om vi ska bort på fest någonstans brukar jag dra på ordentligt. Inte för att jag tycker att jag måste, utan för att jag tycker att det är kul. Det är en del av det där pirriga förberedandet inför något som man längtar efter; att få träffa sina kompisar, dansa hela natten, glömma den gråa vardagen en stund. Men jag skulle ljuga om det inte också låg en del fåfänga i mitt sminkande. När jag sminkar mig, tar på mig festklänningen, snörar på höga dansskorna med de rosa sidenbanden (oh yeees!) och duttar parfym ger det mig en känsla av att vara redo, att vara förberedd och en attityd där jag är Världens Drottning. Kanske är det ytligt? Kanske är det mänskligt? Jag vet iallafall att jag inte skulle vilja vara utan den där känslan och den där attityden – det där glamorösa jaget. Det är inte samma jag som sitter osminkad, iförd tofflor och gårdagens (okej, okej, jag är inne på dag tre med samma) outfit framför en skärm och skriver medeltida rättshistoria, och det är inte heller ett bättre jag, men det är ett jag som kan komplettera, lätta upp och skapa en större substans.
Allt det här funderade jag på när min dotter med förväntansfulla min, stora blå ögon och sina älskade kluck-skor nonchalant dinglande från pekfingret frågade mig om jag kunde sminka henne. Varför vill hon ha smink? För att vara vacker och värnlös inför pojkar? På ett femårskalas för bara flickor. Knappast. Nej, hon vill ha den där känslan – den där attityden – av att vara helt förberedd på att ta över världen, att träffa sina kompisar och dansa hela natten (eller till kl 19.30 då, i det här fallet). Sminket är en del av det jag som ska på kalas, en del av den ritualen som visar att det inte är vilken dag som helst. Det är den sista delen av hennes prinsessutstyrsel.
Sminket är för henne inte att underkasta sig skönhetsideal. Det är hon för ung för att förstå och smink har aldrig använts som ett nödvändigt ont i hennes närhet. För det är ju så att normer och värden inte är medfödda utan något som vi som vuxna överför till våra barn, ofta som svar på oskyldiga frågor om förhållandena i världen. Hon vet inte vad smink symboliserar förrän någon upplyser henne om det. Och vet ni vad? Jag hade nog inte kunnat svara på frågan varför hon inte skulle få sminka sig.
”Det passar sig inte med smink på små barn” är en lögn. Jag har sminkat dem till katter, tigrar, möss och ninjor otaliga gånger. Så varför inte till prinsessa?
”Du är så vacker ändå, så du behöver inget smink.” Till skillnad från mig själv då, som glatt sminkar mig inför fester?
Det är möjligt att jag är en förkastlig genusmamma, men jag tycker faktiskt inte att det gör något att hon sminkar sig när hon ska på kalas. Om det skickar fel signaler till andra vuxna är det fel på de andra vuxna, för min dotter är samma vilda unge oavsett om hon har smink eller inte och förtjänar lika lite som andra barn att dömas efter ytan. Om det fördärvar henne att hon får leka prinsessa en kväll undrar jag om det hade fördärvat henne lika mycket om hon klätt ut sig till Spindelmannen eller Byggare Bob – om fördärvet kommer av att hon vill föreställa en kvinnlig stereotyp. Och om problemet är att hon härmar vuxna kvinnor skulle jag väldigt gärna vilja veta vad det är för fel på att vara vuxen kvinna. Med största sannolikhet är det ju ändå vuxen kvinna hon är på väg mot att bli. Nej, barn ska inte sminka sig som en del av vardagen och barn ska inte sminkas på föräldrarnas initiativ, men barn som vill klä ut sig till prinsessor med läppstift och kajal är inte sämre än barn som vill klä ut sig till Hulken och bli målade gröna. Vi får inte applicera vår negativa bild av stereotypa kvinnliga uttryck på barn, för då kommer vi aldrig att förändra den negativa bilden.
Så jag sminkade henne. Och så frågade jag om jag fick ta en bild. Men det fick jag inte, för den här outfiten, den var bara till för henne och hennes polare. Bra så.
Hit och dit och tillbaka igen 