Jag ska redan från början erkänna att jag inte har läst Steven Pinkers bok där han förklarar hur vi lever i de minst våldsamma av tider och att det förstås finns en möjlighet att han redogör bättre för förändringen där, men jag har lyssnat på intervjun i Skavlan, föredraget på TED och större delen av en av hans föreläsningar.

Medeltidshistorikern i mig fäller ut klorna och börjar morra gutturalt så där som man kan tänkas göra om man tillbringar lite för mycket tid i ett mörkt arkiv och har andats in oroväckande mängder bokdamm. För i intervjun på Skavlan säger Pinker så här:

”Medieval times was about 30% more violent than present day.”

Det påståendet väcker en så fasansfull mängd metodologiska och historiografiska frågor. Den allra viktigaste rör definitioner. Jag diskuterade det här med definitionen av patriarkatet med några genuskritiker som tyckte att man som seriös forskare inte får anpassa definitioner till den särskilda situation man undersöker. Pinkers uttalande visar vikten av just det där med att i varje given undersökning definiera sina bärande begrepp. Vad menar han med våld? Fysiskt våld? Psykiskt våld? Dödligt våld? Eftersom han i undersökningen talar både om att man ”förr i tiden” tyckte att det var ett kul partytrick att bränna katter levande (något som vi förövrigt inte kan avgöra hur vanligt det var eller vad folk tyckte om det) och bygger sina jämförelser på antal döda i konflikter skulle det vara mycket relevant att veta.

Dessutom undrar jag hur han definierar medeltiden. År 500-1500? Räknar han då bara Europa eller får också Aztekerna, samurajerna och mongolerna vara med? Och om även dessa grupper är med, hur relevant är då egentligen ”medeltiden” som begrepp? Dessutom kommer man inte ifrån att det där med att räkna procent kräver ett mycket stort underlag och ett sådant finns åtminstone inte från Nordeuropa från den tiden. Så hur har han räknat?

Det är svårt att skriva historia. Dels är det alltid en tolkning man måste göra eftersom absoluta sanningar är svåra att motivera, dels blir det alltid ett visst mått av generalisering. Balansgången mellan rimliga tolkningar, detaljhistoria och de generaliseringar som måste göras för att få fram ett narrativ är en bra dag bara problematisk. Jag tror att Pinker har helt rätt i sin slutsats att vi har mycket lägre tolerans för våld idag än förut, men det uttalandet är både eurocentriskt (är det mindre våldsamt i Mellanöstern nu än förut?) och dryper av framtidsoptimism utan förståelse för forna verkligheter (av typen back in the days when violence was entertainment).

Eller vad säger ni? Är det någon som läst hans bok och kan berätta mer om hur han gått till väga?