Etikettarkiv | Spel

Genusvetenskaplig gamer-forskning och att hetsa upp sig över inget

Inne på Vetenskap och Folkbildnings FB-sidor fick jag en länk till forskning om gamers som exempel på riktigt dålig genusvetenskaplig forskning.

gamers2

gamers1

Så jag satte mig ner för att hitta avhandlingen.

Den titeln Patric angav leder dock inte till en avhandling utan till ett paper. För den som inte är så insatt i akademia kan jag berätta att det är en sjuhelvetes skillnad. En (doktors)avhandling tar flera år i anspråk och går igenom att mycket noggrant maskineri av akademiska kontroller innan det släpps ut på andra sidan. Ett paper är vad man presenterar vid en konferens och själva den skriftliga delen går i allmänhet inte igenom många instanser av kontroll om den inte ska publiceras (vilket i allmänhet inte händer).

Det finns dock en artikel i en tidskrift, med liknande titel: ”He Could Be a Bunny Rabbit for All I Care! How We Connect with Characters and Avatars”, publicerad år 2014.

Kanske har jag missat något, men enligt Shaws egen hemsida finns det inga större publikationer från år 2011. Shaws doktorsavhandling publicerades år 2010 med titeln Identity, Identification, and Media Representation in Video Game Play: An audience reception study och finns fritt tillgänglig för alla. Vad det är för avhandling Patric talar om och varför han inte lyckats läsa den är för mig oklart.

Hur som helst.

Patric menar att Shaws forskning drivs med frågan hur man ska kunna få bättre representation i spel. Personligen tycker jag att det är en väldigt intressant och relevant fråga, men grejen är att Shaw inte alls driver den. Hon skriver:

”Rather than approach the issue of representation in game texts, I use an ethnographic approach to study marginalized players of video games” (s. 48).

I sin avhandling skiljer Shaw på begreppen ”diversity”, ”pluralism” och ”representation” och jag tror att det var här någonstans det sket sig för Patric och de andra som menar att Shaws forskning är ideologisk, ohederligt trams. Hon använder betydligt fler begrepp för att, så som är brukligt i forskning, kunna beskriva specifika faktorer och kritikerna har inte förstått distinktionerna.

När Patric skriver att Shaw i sin avhandling går ut med antagandet att ”spelare gillar spel för hur väl de kan identifiera sig med karaktärer” hade han inte behövt göra mer än läsa abstractet till hennes avhandling för att se att det inte stämmer. Där skriver hon nämligen tydligt att avhandlingen handlar om att sättet spelare identifierar med karaktärerna är betydligt mer komplext än vad tidigare forskning låtit påskina och på sätt som inte bara rör själva karaktären.

Vad Shaw vill göra är att sätta spelaren i en betydligt större kontext. Hon hävdar att det är för snävt att bara titta på till exempel vilka möjligheter spelaren har att utforma en avatar eller tar sig framåt i spelet. Spelande handlar också om sådant som när och hur man spelar – hur spelandet passar in i ens vardag. Shaw hävdar också att spelandet liksom identitet måste ses som processer snarare än produkter – pågående och föränderliga snarare än färdiga.

”Rather than look at the representation in a text or specific identity category, researchers can look at the webs of meaning to which both are tied.” (s. 47)

Det, är Shaws utgångspunkt i alla studier hon gjort.

Vad Patric citerar som publicerat i en artikel år 2011 är (vilket han också skriver) från en artikel med titeln ”Do you identify as a gamer? Gender, race, sexuality, and gamer identity” i tidsskriften New Media & Society men från februari år 2012. Den finns bakom en betalmur, och kanske var det den artikeln Patric blandade med när han menade att en betalmur hindrade honom från att läsa Shaws avhandling?

Jag är fortfarande lite förvirrad. Anyways.

Vad Patric gör med citaten är dock grymt ohederligt (kanske för att han själv faktiskt inte läst studien). Shaw öppnar med att citera Braithwaite, ja, och Braithwaite menar att det finns en stark koppling mellan egen identitet och vilken sorts avatar man vill spela. Det citat Patric hävdar bevisar att Shaw själv vet att hennes egen forskning är ideologiskt driven är emellertid Shaws kritik av Braithwaites slutsatser. I sin helhet ser citatet ut som följer:

”Video game designer and professor Brenda Braithwaite synthesizes this perspective: ‘developers eventually got hip to the fact that there are women out there who want to control female characters [in video games], and now they’re getting hip to the fact that there are [lesbian, gay, bisexual and transgender] gamers out there who want to control LGBT characters’ (Ochalla, 2009: 1). This focus on specific types of identity, and an emphasis on targeted marketing based on those identities, however, is an ideologically problematic way to approach issues of representation. By exploring why people who are members of marginalized groups do and do not identify as gamers, this article demonstrates that targeted marketing’s overemphasis of discrete identity categories like gender, sexualities, and races might actually have a negative impact on players’ relationship to the medium. It also argues that researchers must be more attentive to the fact that playing games does not define one as a gamer. Like any identity, being a gamer intersects with other identities and is experienced in relation to different social contexts.”

Återigen vill Shaw alltså ta det där breda perspektivet som ser spelande som någonting större än bara en typ och ett spel. Personligen gillar jag det här: ”researchers must be more attentive to the fact that playing games does not define one as a gamer”. Det är skitviktigt. Man blir inte en gamer bara för att man spelar. Gamer är en identitet i sig och finns i upplevelsen av tillhörighet. Och om vi inte vet vad en gamer är så kan vi inte heller diskutera hur avatarers representativet relaterar till gamers.

Och jag skulle kunna hålla på bra mycket längre med att diskutera Shaws forskning för i ärlighetens namn är den synnerligen läsvärd, men jag har ju gubevars en egen avhandling att skriva.

Vad vi har här är dock inte på något vis undermålig genusvetenskaplig forskning utan återigen ett exempel på hur män plockar upp lösa trådar som de sedan inte förstår hur de ska tolka. De skiljer inte ens på vad som är forskarens egna resultat, vad som är tidigare forsknings resultat och vad som för i hela friden är forskarens kritik av tidigare resultat.

Nej, trådarna binds istället samman till något helt nytt och en hel drös med män går alldeles bat shit crazy över hur någon galen feminist-genusvetar-mupp har kunnat få skriva någonting så ovetenskapligt och ideologiskt drivet. Se bara på de av Patric rekommenderade videosvaren. Jag försökte titta på det första men orkade bara ungefär fram till när den manliga berättaren skyller protesterna i #Gamergate på vad han säger är ”research on games and gamers by Adrienne Shaw, a quote unquote academic.” Hon är för fan professor. Om man tycker att man vill sätta ordet akademiker inom citationstecken när man talar om professorer så står vi så långt ifrån varandra att I don’t even.

När jag först fick Patrics kommentar blev jag lite glad. Äntligen någon som hade något att komma med. Äntligen lite väl underbyggd kritik. Äntligen något att bita i. Men nej. Samma gamla vanliga. Ledsen alltså, men det minsta man kan begära är att folk faktiskt läser forskningen de vill trasha. Gör det. Sedan kan vi börja diskutera på riktigt.

noreally

Kuriosa: Shaws forskning faller under media och kommunikation, inte genusvetenskap.

 

Men när dagispersonalen ifrågasätter det kommer jag att låtsas som ingenting

Igår satt jag med ungarna och spelade Choco-spelet. Spelet kan förövrigt mycket varmt rekommenderas även för ganska små barn eftersom det är svårt att äta upp tärningen när den är i en sån där kupa och chokladplopparna är stora och gjorda av plast som klarar att någon slickar på dem. Hur som helst, spelet går ut på att man ska vända på chokladplopparna och enligt vad tärningen visar få rätt figur.

Jag (trycker på tärningen och försöker vara rolig på småbarnsnivå): Nähä, där var det en bajskorv.
Tilda (tittar på mig inte helt övertygad om att man får säga bajs eller om det är roligt): Va?
Jag (försöker låta övertygande): Där är ju en bajskorv. Titta (pekar). Äpple. Bajskorv.
Vilho (viftar med Besserwisser-fingret): Mamma vet du vad?! På finska heter det maapähkinä.
Jag: Jasså? Tänka sig.

Ok. Så jordnöt kanske är en mer korrekt översättning av maapähkinä. Men jag är övertygad om att min tolkning kommer att vinna ett visst gehör bland kidsen på dagis.

20121017-135141.jpg

Skylanders; ett spel för barn

Vilho har i många månader redan önskat sig Skylanders. Vi lovade honom att han skulle få det på pappas födelsedag, igår alltså, och som han har väntat! Skylanders handlar om den lilla draken Spyro (huvudsakligen) och alla Spyros kompisar. De har i alla tider skyddat Skylands med sina magiska krafter och men sedan Lord Kaos ankomst har allt förändrats. Skylanders har blivit frysta, förtrollade till små leksaker och transporterade till vår värld. Med hjälp av en Portal of Power kan man skicka dem tillbaka till Skylands för att försöka rädda det ur klorna på den onde Lord Kaos.

Skylanders är ett spel som finns till praktiskt taget alla plattformar. Jag har den som app i min iPhone och måste erkänna att jag fastnar där oftare än jag borde, och sedan igår har vi det också till xBox 360. Appen är dock en liten rip off, inte en del av det egentliga spelet, men det är kul. De högre banorna (om vi talar över bana 40) är sjukt svåra, men de första är så pass lätta att även barn kan ha stor glädje av det. Om barnen får spela på mammans telefon när mamma vill spela vill säga.

Det som är både underbart och ett av de värsta exemplen på kommersialistiskt geni samtidigt är figurerna. Enligt storyn har de alltså blivit leksaker i vår värld. Därför borde vi också köpa dessa leksaker (till det facila priset av 12.95 per stycke) för att kunna sätta dem på spelets Portal of Power och rädda världen. Jag vet inte exakt hur många figurer och andra tillbehör det finns, men det är inte två-tre utan mer i ordningen tjugo-trettio; och fler lär det komma. Till speltillverkarnas försvar ska sägas att även de figurer vi har till vårt xBox 360 går att sätta på grannens Play Station. Dessutom kan man med den kod som följer med låsa upp samma figurer i appen till iPhone. Har man en figur kan man alltså använda den i vilken som helst av spelets varianter. Har man bara en figur är man olyckligtvis också en tönt, har jag fått lära mig.

Jag gillar Skylanders. Jag gillar storyn, jag gillar hur barnens ögon lyser av lycka när de sätter en figur på Power of Portal och ser den komma in i TV:n och jag gillar att spelet kan spelas på så många olika svårighetsgrader att även Tilda kan spela. Observera dock att det är rekommenderad från 10 år och uppåt på grund av ”Cartoon Violence”. Jag brukar vara rätt hård på sånt, men har inte haft några problem med Skylanders än så länge. Jag gillar också att storyn som berättas i spelet är på finska (eller svenska) och inte bara tillgänglig på engelska. Faktum är att det inte är mycket med spelet som jag inte gillar. Men det beror högst sannolikt på att jag inte kan räkna tillräckligt bra för att förstå hur mycket det kostar.

Den här fick barnens pappa i födelsedagspresent.