En kompis sa till mig att lyssna på en podcast med sociologiprofessorn Arthur Brooks när han berättar om sin forskning kring lycka och jag överdriver inte när jag säger att det väckte några tankar.

Brooks menar att lycka består av tre olika saker: enjoyment, satisfaction och purpose – alltså typ glädje, tillfredställelse och mening.

Brooks hävdar sedan att den avgörande skillnaden för huruvida de här sakerna skänker lycka är ifall man upplever dem i sällskap med andra. Det är nämligen i samspelet med andra som lycka blir till och det här rörde något väldigt djupt i mig.

Jag älskar mina djur, trädgården och huset. Jag njuter helhjärtat av att pyssla med dem. När jag gör det, känner jag mig inte ensam. Det skapar mening för mig. Men ibland så känns det som om det är en ganska tillfällig känsla. Som om något liksom ändå saknas. Något, eller kanske möjligen… någon?

Och här tror jag att sociala medier spelar en jätteviktig roll. Sociala medier ger oss möjligheten att dela våra upplevelser med andra och jag skulle vilja påstå att det ofta funkar. Jag blir genuint glad av att se andras fina hem, vackra trädgårdar och söta djur (eller väldigt fula djur… egentligen kanske främst det). Jag känner mig inte avundsjuk eller bitter, utan inspirerad och på något vis delaktig.

Den något flyktiga känslan av mening som jag når när jag själv går här och pysslar blir lite mer beständig när jag får dela den med andra, även om det råkar vara via sociala medier.

Jag inser också att det finns en viss sorg i det. Det där med att jag inte har varken familj eller de där väldigt långvariga barndomsvännerna här i Finland och att jag därför nästan alltid känner mig lite utanför. För jag tror att det är helt rätt att lycka skapas tillsammans med andra. Även om det ibland måste vara digitalt.