Vardagslivet

Även en blind katt kan fånga en fågel

Igår satt jag nöjd på altanen och läste medan jag lyssnade på det fantastiska tjattret från fågelungar som provade sina vingar. Det var riktigt härligt ända tills jag insåg att tio av dessa små fågelungar som provade sin vingar gjorde det med vår björk som utgångspunkt, till synes ovetande om de tre katter som förväntansfullt satt och väntade på att deras mellanmål skulle landa.

Och inte tog det ju lång tid förrän vad som måste hända hände. Ärligt talat vet jag inte vad som gjorde Poppy mest förvånad; att hon rätt som det var hade munnen full med hysteriskt pipande fågelunge eller att hon uppskattningsvis 0,4 sekunder senare hade en likaledes hysteriskt skrikande yours truly över sig. Man kan åtminstone konstatera att hon och jag inte var riktigt överens om vem som skulle få ta hand om fågeln. Eller alltså, det krävdes två människor för att övertyga en ganska liten men förvånansvärt stark katt att ge upp fågelungen.

Och av allt att döma gick det bra. Fågelungen var vad veterinärer kanske skulle kalla ”lite skakad” men till synes inte skadad. Shaken, not störd. Liksom. Katten däremot, är fortfarande sur.

Vardagslivet

Vad gör man med en fågelunge?

I trädgården sitter det en ensam liten fågelunge som uppenbarligen gått en match mot någon av katterna. Eller, egentligen är väl ”liten” inte rätt beskrivning. För att vara en luddig fågelunge är den skitstor. Vi talar tre-gånger-större-än-gråsparv-stor.

Den är grå (surprise!), med grå fläckar (surprise!), en gråsvart näbb (no way!) och lång gråsvart stjärt (really!). På buken är den brunspräcklig. En gök? En svan? En kackadua?

Vad fan gör man med skadade godzilla-inspirerade fågelungar som man hittar i trädgården?

Kuriosa: Igår körde jag och barnen en hink med sniglar från trädgården ut i skogen för att jag inte har hjärta att döda dem. Det sätter ribban för alternativen beträffande fågelungen.