Etikett: Saker jag bara inte klarar av

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kontrollera kvinnlig sexualitet

Charlotte6 kommentarer

För de flesta som jobbar med historia i allmänhet och genushistoria i synnerhet är det inget märkligt eller kontroversiellt med att kvinnors sexualitet har varit hårt kontrollerad. Ibland stöter jag på tyckare som menar att det var kvinnorna själva som satte upp dessa normer och regler för hur kvinnlig sexualitet skulle kontrolleras och på många vis stämmer det. Det var absolut en del av en god moders uppgifter att se till att hennes döttrar inte hängav sig åt köttsliga synder, eller förföll till njutning och lusta. Så långt stämmer det att kvinnor deltog i kontrollerandet. Men själva ansvaret för att unga flickor inte hoppade över skaklarna låg inte på modern utan på fadern. Han hade det juridiska ansvaret och det ekonomiska ansvaret för att alla kvinnor i hans hushåll, oavsett ålder, inte hade en egen, fri sexualitet. En jämförelse kan göras med samhällen utan kvinnlig sexuell frigörelse idag. Familjens heder skyddas i sista ledet av män, inte av kvinnor.

Samma tyckare som menar att det är kvinnor själva som upprätthåller de ramar som definierar, kontrollerar och begränsar kvinnors sexualitet brukar mena att män aldrig egentligen har kunnat kontrollera kvinnlig sexualitet, och att det verkligen inte skulle kunna ske idag. Nej, det är kvinnorna som har den sexuella makten. Männen har inget att säga till om.

Det är sånt här jag sitter och tänker på när jag på tåget på väg till stan lyssnar på två unga män som diskuterar med varandra. Den kvinnosyn som dessa två gav uttryck för är på intet vis något nytt eller något isolerat fenomen och jag känner igen tongångarna från min egen uppväxt. Den ena killen frågade hur det gick med den där tjejen och de kom överens om att hon var en jävla hora. Och den där andra tjejen, hon som nu var tillsammans med den där killen från grannstaden, hon var ju en sån jävla hora hon också. För att inte tala om den där tjejen som inte riktigt ville släppa till. Alltså fy fan vilken jävla hora hon var alltså!

Den som aldrig har stått på andra sidan och fått höra att man är en jävla hora, eller som helt enkelt vägrar att se det här ur ett historiskt perspektiv och som en pågående trend, kanske tror att de här unga männens inte alltför nyanserade språkbruk är ett tecken på unga mäns frustration över den okontrollerbara kvinnliga sexualiteten. Men i själva verket är deras språk just sådant som verkar för att kontrollera kvinnors sexualitet. Den kvinna som tror att hon är fri är en jävla hora. Kvinnor ska inte vara fria. Kvinnor ska inte utnyttja sin sexualitet. Kvinnor som gör det är jävla horor som gör det bara för att vinna något på det. Ligga sig upp i världen.

Allt detta visar på hur det är långt kvar tills kvinnlig sexualitet är fri och jämbördig med männens. För vad dessa unga män, och alltför många med dem, egentligen gör är att sätta en standard för vad kvinnor får göra, hur många män det är ok att en kvinna är med och när hon är för återhållsam. Den som inte tror att det där med att bli kallad hora om man inte rättar sig in i ledet har någon effekt kan läsa om den femtonåriga Amanda Todd som nu har tagit sitt liv. Trots att hon drevs till detta av den stämpel hon fick sedan en man tagit sig friheten att fritt cirkulera en topless-bild av henne som han kommit över, är det likväl sådana som fortsätter att kalla henne hora och slampa och insinuera att om man tar av sig så får man stå sitt kast. Inte ens genom att ta självmord kunde hon komma bort ifrån det.

Och nej, det är inte bara män som trycker ner kvinnors sexualitet och nej, Amanda Todd är inte den första och knappast den sista som kommer att betala för andras oförstånd med sitt liv. Men vad alla de som kritiserar Amanda Todd nu – med noll respekt för att en ung människa drivits till självmord – framhåller är att hon minsann hade sex som ung och visade boobsen frivilligt. Jag behöver väl knappast ens påpeka att det aldrig skulle ha hänt om det varit en ung kille? Behovet av att kontrollera kvinnlig sexualitet är inte på något vis begränsat till en tid då man saknade faderskapstest och behövde förvissa sig om arvingarnas biologiska band utan lever och frodas än idag. En unga flickas död visar på dess kraft. Vi kan få det att sluta.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvinnor som inte kan klara sig själva och pojkar som blir män

Charlotte4 kommentarer

Igår tittade vi på Transformers: Revenge of the Fallen. Jag gillar Transformers, så där i allmänhet, och jag gillar storys med uråldriga legender och slutscener från Egypten i synnerhet. Jag har oftast inget emot att alla hjältar är män, och jag har dessutom en alldeles besynnerligt hög tolerans för film med tonårskomplex. Således borde den här Transformers ha funkat jättebra för mig.

Men det slutar ändå med att jag sitter och skriker åt TV:n på ett sådant sätt som kanske inte är alldeles socialt accepterat, avgjort inte särdeles effektivt och enligt min man ganska irriterande. Jag vet att Megan Fox är med för att hon är snygg, inte för att hon fyller någon sorts avgörande roll för händelseutveckling, det är inte en nyhet. Det enda coola hon gör (om man räknar bort att hon blåser runt i minishorts på en motorcykel alldeles i början vilket min man tyckte var jättecoolt) är att hon tränar en Decepticon, men coolheten av denna bragd försvinner eftersom det inte fyller någon funktion: efter att i en utdragen sekvens av tonårshumor ha humpat hennes ben försvinner hennes specialtränade Decepticon från handlingen.

Ungefär halva filmen går ut på att Megan Fox och Shia LaBeof springer runt i öknen med sanden från ett uråldrigt vapen i ett litet tygstycke, i ett försök att väcka Optimus Prime till liv. För det första kan man ju fråga sig hur det kommer sig att de måste springa flera kilometer genom öknen i en film som går ut på att robotbilar hjälper människor. Men det är en annan sak. Vad som stör mig och vad som gör hela filmen till en enda lång plåga är att Megan Fox är så in i helvete hjälplös att hon inte kan få springa själv. Det är krig mellan ett gäng överdimensionerade utomjordiska robotar och bara en enda person kan rädda världen från en säker undergång. Denne person har ett par minuter på sig att springa en kilometer i öknen innan ondskefulla utomjordingar startar ett vapen som förstör solen och Megan Fox kan inte springa utan att denna person samtidigt håller henne i handen. Hela. Jävla. Tiden. Och de allra sista metrarna, då Shia och Megan äntligen nått fram till alla de tuffa amerikanska soldaterna i den egyptiska öknen (men let’s not go there just nu), är det istället soldaternas ledare som måste hålla Megan i handen när de springer. Han är tungt klädd i arméns ökenutrustning och dessutom bär han på vapen och ammunition. Hon, däremot, är långt ifrån tyngd av några extra attiraljer. Så varför i hela friden är det inte hon som springer först? Och om hon nu är så satans dålig på att springa och hela världen är beroende av att Shia når sitt mål är det väl bättre att bara dumpa henne och se till att världen räddas? Det är inte romantiskt, det är ur handlingens perspektiv fullkomligt meningslöst och ur ett kvinnorollsperspektiv oerhört nedlåtande.

Låt. Henne. Springa. Själv.

Ok. Så hon ramlade. LÅT HENNE LIGGA OCH RÄDDA VÄRLDEN!!

MEN FÖR I HELVETE!

Och så två andra saker som drev mig till vansinne:

1: När de gömmer sig för polisen i Egypten har Megan Fox i ett skarptänkt ögonblick förklätt sig genom att ta på sig en svart sjal. Ingen kan känna igen dem! Snilledrag! För alla tittar ju tack och lov på Megan Fox och inte på de två enorma utomjordiska robotarna som klamrar sig fast på husväggen bakom henne.

2: Ungefär lika viktigt som att rädda världen är att Shia måste säga de tre magiska orden till Megan – och nu hade man ju kunnat hoppas att de hade varit ”run for yourself” – men nej: med tvång måste han säga att han älskar henne. Inte avgudar, inte vill tillbringa hela livet med, inte kommer att släpa springande genom en öken fast att det sinkar honom och hotar hela världen. Nä, han måste säga att han älskar henne. Då blir allting bra igen.

Jag säger inte att det här inte hade varit saker som fått mig att spy annars också, men det som gör det hela ännu värre, är att filmens drivande story är Sams (alltså Shias) utveckling från en pojke till en riktig man, där han börjar college och gör sig fri från sina föräldrar. ”You have to let me go, dad”, säger han till sin far när denne insisterar på att komma med på den sista delen av springturen genom öknen. Nej. Sam är man nu. Det måste pappan förstå. Megan Fox däremot, hon kan inte ens springa själv, men ska likväl komma med den sista biten också. Där finns det ingen frigörelse. Hon är beroende av honom. Av någon att hålla i handen. Det är fint att kvinnor kan få komma med när männen räddar världen, men de får hellre stanna hemma om de bara ska vara en prydnad. Att låta kvinnor komma med på männens äventyr fyller absolut noll funktion om någon måste hålla dem i handen.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Varför historia?

Charlotte2 kommentarer

Dick Harrison skrev igår om varför han tycker att det finns ett behov av historia. Det är som alltid väldigt läsvärt. Bland kommentarerna där och från diskussioner på annat håll blir det tydligt att många tycker att historia ska man läsa om man tycker att det är kul. Alla de som tycker att historia är urtråkigt borde slippa. Jag läser historia för att jag tycker att det är kul. Om vi säger som så; man blir inte historiker för pengarnas skull. Men jag läser också historia för att jag är övertygad om att det är viktigt, just av de orsaker Harrison listar. Historia, oavsett om det är de närmaste decennierna eller sedan senaste istiden, lär oss vilka vi är och lika mycket om vilka vi kan bli. Historia ger oss en plats i världen, ett sammanhang.

Sedan ska man också vara medveten om att de senaste kanske hundra åren har skapat den oberoende historievetenskap vi har idag, den historievetenskap som har källkritik som fundament och som inte drivs av politiska mål. Den historia som skrevs under medeltiden var uteslutande beställningsverk med syfte att förhärliga och berättiga regenters eller kyrkans anspråk. Det nordiska 1500-talet såg absoluta kungamakter och en ökad produktion av historiker över släkter – komponerat med politiska syften och bränt i den stund de inte passar in. Sveriges 1600-tal och stormaktstiden har några fullkomligt underbara verk för att berättiga och förklara hur Sverige kunde annektera andra områden. Olof Rudbeck d.ä. argumenterade till och med för att det sjunkna Atlantis legat någonstans i Sverige, förmodligen i Uppland. Fortfarande i början av 1900-talet finns tendensen att förhärliga det egna förflutna i Sverige. Grimbergs megaklassiker ”Svenska folkets underbara öden” inte bara fastslår att ”det svenska folket” existerar som ett skilt folkslag utan också att det har gemensamma underbara öden. Här har vi Karl XII som hjältekung, fantastiska slag och beskrivningar så detaljerade att en historiker av idag automatiskt rynkar på näsan och konstaterar att det finns vissa källkritiska problem.

Sedan finns det också sådana som tycker att lite historia är ok och att man då skulle kunna börja vid en avgörande tidpunkt sisådär två hundra år tillbaka i tiden. Det synsättet finns exempelvis i Frankrike där den franska revolutionen 1789 är startskottet för den riktiga historien. Synsättet finns även här i Finland, där gymnasiets obligatoriska historiekurs i finsk historia endast rör tiden efter 1809, då Sverige förlorade Finland. Det finns få faktorer som lika effektivt skapar en snedvriden historiesyn som tanken att ett enda år av alla tusentals har varit så avgörande att tiden dessförinnan blir betydelselös. I fallet med Finland blir resultatet av att kapa historien år 1809 att staten Finland framträder som en predestinerad produkt av det finska folkets månghundraåriga kamp för sin frihet, vilket inte har någon som helst förankring i verkligheten. Jag förstår förvisso behovet av att framställa Finland som ett separat land med en egen historia men att börja 1809 bäddar för missförstånd kring hur utvecklingen faktiskt sett ut, berövar Finland sin verkliga historia och medför att händelser även efter 1809 förlorar sin historiska kontext. Exempelvis ska kampen mellan svenomaner och fenomaner inte ses som ett resultat av någon sorts frihetssträvan efter århundraden av förtryck utan som en effekt av en tidsenlig nationalism som inte fanns på exempelvis 1700-talet.

Alla kan inte tycka att historia är kul, men alla som på något vis är intresserade av att driva samhället framåt måste förstå varifrån vi kommit. Den historia som skrivs vid nordiska universitet idag skrivs utan rädsla för att centralmakten ska misstycka och skicka släkt och vänner på en gratis tripp till Sibirien, utan tryck att försköna Reinfeldt eller Silvia och utan intention att vara en evig sanning. Folk som anser historia oviktigt borde läsa mer historia för att förstå den oberoende historievetenskapens betydelse för ett demokratiskt samhälle.

Historikerns historier

Rädslan över spridning

Charlotte8 kommentarer

Vi har varit och tittat på Durham University Museum och Durham Castle. Jag hade gärna bjudit er på bilder, men man får inte fotografera någonting här utan ett särskilt tillstånd.

För de ömtåliga artefakterna kan skadas när alla går runt och knäpper bilder med blixt.

Visst. När det är så mycket folk som kommer måste förstås artefakterna skyddas även mot vad som kan tyckas småsaker. Grejer som har hållit i många hundra år och ska hålla i många hundra år till tål inte ens småsaker, och ljus är i bevarandet av känsligt material inte en småsak.

Men varför får man inte fotografera utan blixt då…?

Nej, fotoförbudet handlar inte om att skydda materialet från förstöring utan från spridning. Det finns olyckligtvis en ganska utbredd idé om att museum kommer att dö ut så fort människor får tillgång till bilder av samlingarna.

Som om någon någonsin struntat att gå på ett museum för att man redan sett grejerna på bild. Hela vitsen med museum är ju att det inte bara är bilder – kopior – utan äkta grejer, stora grejer, yttepyttesmå grejer och grejer vars färger och sammansättning ingen bild i världen kan ge rättvisa till. Därför är jag övertygad om att bilder på objekt inspirerar till besök och bilder tagna av besökare som sedan delar med sig på bloggar och Facebook inte komprometterar samlingar och gör museum onödiga utan är gratis reklam och har en viktig funktion som informationsspridare och intresseväckare.

Museum borde uppmuntra folk att fotografera istället.

Vardagslivet

Amerikanska dokumentärer

CharlotteLämna en kommentar

Det är inte så att jag egentligen brukar uppskatta amerikanska dokumentärer eftersom innehållet i dem oftast har ett förhållande till sanningen som kanske inte är helt verklighetsförankrat.

Men det som får mig att krypa upp i soffan i fosterställning för att försöka rädda vad som räddas kan från en total intellektuell kollaps är den helvetes bakgrundsmusiken.