Vardagslivet

Det första årets förändringar i bilder

Ibland, när man så att säga sitter mitt uppe i det, känns det inte riktigt som att det händer något. Som om renoveringarna inte går framåt. Så är det förstås inte egentligen. Tiden då jag stod och diskade ute i isvatten är förbi och köket är ett hyggligt fungerande normalt barnfamiljskaos med varmvatten och diskmaskin. Duschen i spånskiveskåpet med de rosa, falnande tapeterna är sedan flera veckor tillbaka förvandlat till ett ursnyggt badrum med bubbelbad och tvättmaskin.

För några dagar sedan fick vi färdigt taket och då slogs jag av hur fantastiskt snygg gården faktiskt är. Visst, den är fortfarande fylld med byggbråte och trädgården behöver mer kärlek men det är petitesser i sammanhanget.

Det är för övrigt samma firma, Östra Skärgårdens Stugservice från södra Sibbo, som gjort både vårt badrum och taken och som också hela tiden funnits där och givit mig tips på hur man ska tapetsera, vilka färger som bör användas, vilka material som är lämpliga, i vilken ordning det är ekonomiskt smartast att göra saker och så vidare och så vidare. De har gett rimliga kostnadskalkyler, jobbat som knarkande gnuer och hela tiden varit mer fokuserade på att göra ett grymt bra jobb än att försöka dra så mycket pengar som möjligt ur oss (det blev rätt mycket pengar ändå. kan jag meddela). För varje moment har vi alldeles öppet kunnat diskutera med dem hur mycket pengar som finns tillgängligt och sedan tipsar de om vad vi själva kan göra för att spara in. Till exempel är den enda anledningen till att det ligger byggskräp i vår trädgård att vi har sagt att vi ska städa undan det själva. Och det är alltid lite känsligt att diskutera pengar, men samtidigt är det så oerhört viktigt att kunna göra det. Att ha folk man verkligen kan lite på som hjälper en är mycket värt. Typerna på Östra Skärgården har, kort sagt, varit helt oumbärliga.

Det om det. Här kommer bilder.

IMG_7514Det här var efter att vi hade klippt gräset. Shit you not.IMG_1614-20141019Nu.IMG_7493-20141019Gräsklippning på gång. Lillstugan stank fortfarande som en dynghög på grund av ruttna plastmattor och torkade vattenlås.IMG_1641-20141019Nu. Ingen stank.IMG_1616-20141019 IMG_7548Fotograferat från baksidan på den tiden baksidan bestod nästan uteslutande av rabarber och överväxta äppelträd.IMG_1591-20141019Baksidan nu.IMG_1598-20141019Övervåningen på gaveln, med de ursprungliga fönstren.

IMG_7369Köksfönstret långt bortifrån innan gräsklippning.

IMG_1638-20141019Köksfönstret nu.IMG_1605-20141019Lillstugans gavel nu.IMG_7520-20141019Mot garaget och lidret för ett år sedan.IMG_1635-20141019Mot garaget och lidret nu. IMG_7321-20141019Suddig bild av bastustugan för ett år sedan.

IMG_1622-20141019Bastustugan nu. Inte färdigmålad, men påbörjad.IMG_1621-20141019Ladan behöver fortfarande lite… eh… fix.IMG_1584-20141019 En av de saker som inte förändras är att jag nästan alltid har en katt som vrider sig om benen. Katten på bilden är dock ny och fanns inte för ett år sedan.

Vardagslivet

Det nya köket är fem före färdigt

Det saknar lite gardiner, några lister och en gnutta tapet i ett par hörn, men annars är köket typ färdigt. Ord kan inte beskriva hur skönt det är att ha ett kök igen.

IMG_1155-20140729

IMG_1157-20140729

Min högt vördade älskade make tar mitt fotograferande på djupaste allvar.

 

IMG_1158-20140729 IMG_1159-20140729 IMG_1160-20140729

Vardagslivet

Det där köket

Jag visade ju er några bilder på hur köket hade blivit. Kanske var jag inte riktigt tillräckligt tydlig när jag påpekade den lilla detaljen att det alltså bara är en del av köket som ser ut så här:

IMG_0983-20140519

Släkt och vänner och ni har liksom sedan dunkat oss i ryggen och bah ”va snyggt och najs att det är klart nu”. Men, ni vet hur man säger att man kan fotografera saker ur ett fördelaktigt ljus…? Det hade jag gjort. Så mycket att min man nästan startade en egen blogg som skulle heta ”Den andra sidan”. Den andra sidan av köket såg nämligen, vid det tillfället, ut ungefär sisåhär:

20140606-124253.jpg
Maken håller på att lägga in nytt golv. Det är ett obehandlat spontat trägolv som sedan ska målas för att matcha golvet på den första bilden. Som jag alltså står på för att ta den här.

Vi har ju jobbat med köket i sektioner, eftersom det är så stort (typ 35 kvm) att vi inte riktigt kan tömma hela på en gång. Vi har också byggt hela köket själva (förutom el och vatten då förstås) så det har blivit rätt sena kvällar för att komma framåt. Väggarna har jag ju tapetserat (men det är alltså inte heller färdigt), men två av väggarna – som vetter in mot pannrummet – var rappade. Vår tanke var att de skulle målas. Vår tanke var att de skulle vara ”de lätta väggarna”.

Det sket sig förstås när vår byggare kom in och knackade lite på rappningen och konstaterade att den inte sitter ordentligt fast i väggen bakom. Hans kvalificerade och yrkesmässiga utlåtande var något i stil med ”klart ni bara kan måla men vill ni i något skede sätta något på väggen så kommer hela skiten att rasa ner”. Så vi satte byggaren på att medelst sin stora någotnågot-maskin dra av rappningen. Vis av erfarenhet var jag förberedd på att det faktiskt skulle damma när byggaren sa ”det kommer att damma”. Att stänga dörrar hjälper bara lite.

20140606-124308.jpg
Det visade sig vara en grov tegelvägg under rappningen.

Vi beslutade oss för att inte rappa väggen på nytt utan behålla teglet. Eftersom det dammade något så vansinnigt, även efter att byggaren lämnat över till mig var det första jag gjorde att dammsuga väggen, sedan tvätta den och därefter måla den minutiöst med en primer (ett sorts lim). Primern binder dammet, och det sitter som berget – inte minst för att primern skulle blandas med vatten i ration 1/5 och jag kanske eventuellt läste lite slarvigt och tog fem delar primer istället för fem delar vatten.

Det var i ärlighetens namn ett helt satans tungt måleri och inte bara på grund av feldoseringen. Primern måste duttas in i varenda ojämnhet så att inget damm ska släppa, och den där väggen var typ gjord enbart av ojämnheter. Jag kunde inte ens få loss händerna från verktygen efteråt. Högerhanden för att den domnat runt penseln och vänsterhanden för att jag i misstag limmat fast den mot primerburken.

Senare på kvällen gav jag mig ändå på att måla väggen också. Därefter krampade händerna så att fingrarna fastnade i misslyckad Vulcan-hälsning.

20140606-124320.jpg
Två dagar tog det innan krampen släppte. Tur att jag inte träffade några Vulcans under tiden. Det hade blivit pinsamt.

20140606-124411.jpg
Väggen blev, om jag får säga det själv, grymt snygg. Dörrlister och sånt krafs saknas ännu.

Så fredag såg köket ut så här med en telefonkamera, i all sin ostädade glans:

20140606-124441.jpg

20140606-124547.jpg

Nu ska de sista bajsgula skåpens innehåll flyttas över till de nya skåpen (snart klart), resten av golvet ska läggas, resten av tapeten ska upp, lister ska på plats och delar av en vägg ska ännu målas. Men hörrni, vi har nu ett fungerande kök, med spis, ugn, el och rinnande vatten. Ropade på barnen så att de fick komma och titta på när vattnet rann från kranen i köket och de bah ”wauu”. Månne det inte ordnar sig till slut.

Vardagslivet

Bilderna på det nya köket

Så, här kommer äntligen de utlovade bilderna. Det vi har gjort är att vi tagit ner de gamla tapeterna (tre olika lager sådana), grundmålat de spånskivor som ligger på stockväggarna, tapetserat med en utjämningstapet och därefter med den riktiga tapeten. De grova bräder som varit golv (och som vi hittade under en linoleummatta och spånskivor) har vi bänt bort. Under fanns torrt, stort spån som vi har lämnat kvar, och istället för bräderna har vi lagt in ett nytt spontat, obehandlat trägolv. Golvet har sedan målats.

Det här är tvivelsutan den mest vågade tapeten jag och maken någonsin valt, men jag är övertygad om att med en neutral tapet kan man bara bli väldigt nöjd – med en mönstrad tapet kan man bli helt förälskad. Och det är jag. Det blir till och med bättre än vad jag någonsin vågat hoppas på. Ännu är det dock mycket kvar. Lister och sådant ska förstås sättas på plats, men eftersom vårt kök är så stort gör vi det i etapper. Andra sidan av köket är därför samma bajsgula gamla sörja som det var när vi började. Det fina nya köket går alltså bara typ en tredjedel in i köket, därefter tar oförblommerat kaos vid. Nu ska vi sätta igång med den mittersta tredjedelen. Fortsättning lär följa…

IMG_0973-20140519 IMG_0974-20140519 IMG_0978-20140519 IMG_0983-20140519

Vardagslivet

Sådant jag tänkt på medan jag tapetserar

* Hur smart det hade varit att läsa tapetseringsinstruktionerna innan jag började. Inte för att jag vill veta hur man gör, utan för att jag hade förstått att den utjämningstapet jag använde var gjord av glasfiber och därmed inte riktigt lämpade sig för att man slätar ut den med bara händer.

* Att Ryssland nu är upprört över att Conchita Wurst kan vinna Eurovision eftersom det är så fel för antihomo, trots att de själva för inte så många år sedan ställde upp med två unga tjejer som slogs för sin rätt att kyssas på scen. Låt vara att t.A.T.u av allt att döma gjorde det för uppmärksamhet snarare än öppenhet.

* Att jag aldrig mer igen kommer att köpa mönsterpassade tapeter.

* Årets första rabarberpaj som jag bakade för ett par veckor sedan. Den godaste paj jag någonsin ätit.

* Att jag borde ha skrivit upp receptet på pajen.

* Idiotin att folk fortfarande envisas med att kalla chokladbollar för n*gerbollar för att det på något vis skulle vara en gudagiven rättighet. Jo, jag sa också så när jag var barn men så fort jag blivit stor nog för att förstå att det är sårande för andra gick det riktigt lätt att säga chokladbollar istället. Mina egna barn har vuxit upp med ordet chokladbollar och verkar inte tagit nämnvärd skada av det.

* Den fina svartvita flugsnapparen som vi förtjust följde när det flög uppe bland träden och som Rasputin blev så förtjust i att han hämtade in och lade på barnens sovrumsgolv.

* Tapetklister är kladdigare än vad man tror.

Vardagslivet

Och det var den dagen

Jag hinner bara inte ifatt den här våren. Allting går för fort. Dels handlar det förstås om att hela vårat hem är en gigantisk byggarbetsplats. Förutom att det medför osannolika mängder smuts även på ställen som man trodde att man skyddat tar vardagliga sysslor extremt mycket längre tid. Man hittar ingenting för att det ligger nerpackat i lådor/borde ha legat nerpackat i lådor/inte längre har en plats för skåpet det stod i har rivits ut. Och man får en helt ny insyn i vad dagens teknik medför i form av tidsbesparingar när man måste handdiska allt ute på gården (ingen diskmaskin eller ens vask i köket).

Dels handlar det om att våren det här året helt enkelt bara rullat på i alltför hög takt. Det är födelsedagar, vårfester, påsk, lediga dagar (för barnen), blanketter som ska fyllas i (förskola, eftis, dagis, you name it), blanketter som ska lämnas tillbaka inom en viss tid (as if), utflykter, följa med hem efter skolan, avslutningar och så vidare. Till detta ska det vanliga jobbet fogas.

Och så är det den lilla detaljen med att sätta igång. Egentligen känner jag mig ganska inspirerad att renovera och sånt. Vi har väntat på att få sätta i gång så länge att slita ut golv och dra tapeter närmast är terapi. Att måla behövande husväggar är som att plåstra om ett sår. Nej, problemet är att jag aldrig kommer igång för att det är en universal omöjlighet att ta sig ut. Först ska barnen ha frukost, jag ska ha frukost och frukosten borde dukas undan innan katterna har tagit för sig. Så försöker man klä på sig, alltmedan ett barn glatt promenerar omkring i den tröjan man hade tänkt ha på sig och svarar ”nej, du ska lyssna på mig för jag är mamma” på alla förmaningar. Strumpor har jag gett upp för länge sedan för katterna har en ny strump- och hårbandsgömma som jag inte har hittat ännu. När man är på väg ut genom dörren vill barnen ha hjälp att hitta kläder åt sig själva. Barnen, som ändå kommer att rata vartenda plagg jag föreslår och i slutändan välja något helt annat samt klä på sig själva.

Nytt försök ut. Skrik och gråt från barnen. Barn 1 har slagit Barn 2. Barn 2 har slagit tillbaka. Ingen blöder så jag säger åt dem att återkomma. Ett barn får en sticka i foten. Inte alldeles oväntat är pincetten som jag trampade på på toalettgolvet i morse så när som på ett sår i min häl spårlöst försvunnen. Barnet viftar med sin fot och skriker att det aldrig någonsin har gjort så ont i heeela liiivet. 25 minuter senare har jag hittat pincetten och barnet har glömt bort stickan.

Så jag smyger till dörren. Ett barn ser mig. Nu vill barnet kramas för att jag är den bästa mamman i hela världen och jag kramas tillbaka men vill egentligen bara bli släppt ut. Det andra barnet hittar mig och krambarnet och vill också vara med. Det trampar mig på foten och armbågar sitt syskon i ansiktet. En katt klättrar på upp min axel. Båda barnen gråter. Jag böjer mig ner och viskar att i dag är det en speciell dag för i dag är det förmiddagsglassdag! Båda barnen slutar att gråta och springer till frysen för att ta glass. Jag hinner få på mig ena skon innan de högljutt förkunnar att vi inte har glass. Jag gråter inombords. Katten klamrar sig fortfarande fast på min axel. Genom att öppna en annan låda hittar jag glassarna, ger varsin till barnen och lyssnar på dem jämföra vilken av de identiska glassarna som är störst och därmed bäst. Får på mig den andra skon.

Det är nära. Jag känner segervittring.

Då vill barnen också komma med ut och behöver hjälp med att hitta strumpor (var fan är alla våra strumpor?), handskar, jackor, inga utebyxor för vem orkar med sånt, en Barbie, ”du vet den där grejen jag hade i går” och skor. Jag tar ingen jacka för det är svettigt att leta efter saker och det sitter en katt på min axel. Då vill inte barnen heller ha jackor och börjar resolut klä av sig igen. Alla klär på sig jackor. Jag svettas som en gris men föregår med gott jackexempel. Katten är oerhört förnärmad över att ha blivit bortborstad och klättrar upp på den förbjudna diskbänken för att blänga på mig och slicka i sig resterna från gårdagens odiskade fat. Jag överväger en kort sekund att ta av mig skorna för att jaga bort katten men beslutar att det är en fight jag ändå inte kommer vinna.

Så kommer vi ut. Vi är ute! Jag kan börja måla! Barnen vill cykla men hittar inte hjälmarna. Eller cyklarna heller för den delen. Vi letar och till slut kan de svuscha iväg. Jag tar penseln i handen, doppar den i färgburken och drar det första njutningsfulla draget rödfärg på väggen.

Barnen kommer tillbaka. De är hungriga. Det är hög tid att gå in och börja laga lunch.

Vardagslivet

Diska

Att handdiska ute på gården (eftersom vi numer varken har diskmaskin eller rinnande vatten i köket) var betydligt mer idylliskt en ljum försommarkväll förra veckan än i dagens 5 gradiga hagelspetsade snålblåst.

Mvh Ishanden

Vardagslivet

Renovering del X

Vi har hållit på ganska länge med att renovera huset. Det är ju liksom så när man har hus, det blir inte färdigt förrän det är dags att börja om. De närmaste veckorna kommer vi att få nytt golv och nytt innertak på övervåningen. Det gamla innertaket var förvisso ett i teorin mycket vacker trätak, men i praktiken sög det upp allt ljus inom en tio meters radie, och förvandlade det till brunmurrigt depressionsstoff. Eftersom det helt enkelt är för komplicerat och tidskrävande att slipa och måla ett tak spikar vi utan ångest ny panel ovanpå den gamla. Här är några före-bilder på mitt arbetsrum och badrummet.

20120811-135341.jpg

20120811-135358.jpg

20120811-135406.jpg