Etikettarkiv | Religion

Om den heliga Birgitta och varför man måste förstå medeltida graviditeter

Jag sitter och plitar på en artikel till Svenskt Kvinnobiografiskt lexikon om Cecilia Ulfsdotter, och efter att ha grävt igenom allt jag kunde hitta från 1300- och 1400-talen läste jag för skojs skull Wikipedia. Där hittade jag ett så underbart klassiskt exempel på varför man måste kunna den tidsperiod som man skriver om för att förstå vad man ska skriva (ibland får jag imposter syndrome och är livrädd för att jag egentligen inte vet någonting, men det är en annan story). Om vi bortser från syftningsfelet i att Cecilia givetvis inte är Birgittalegendens barn, utan barn till den heliga Birgitta, och istället fokuserar på den påstådda aborten.

Så här står det på Wikipedia (min gulmarkering):

Den som kan ens lite om antingen medeltida eller katolsk syn på ofödda barn börjar säkert skruva lite på sig vid ett påstående som antyder att den heliga Birgitta skulle ha övervägt abort.

Det finns två originalkällor till händelsen. Den ena är Diarium Vaztenense, ett diarium från klostret som grundades i Vadstena av Birgitta, och den andra är en krönika skriven av en abbedissa, Märta Clausdotter, i samma kloster. Möjligen har Märta Clausdotter förlitat sig på diariet i sin krönika, men båda återger en berättelse från när Birgitta (som förövrigt fick totalt åtta barn) var gravid med Cecilia. Birgittas äldsta dotter, Märta, hade blivit bortgift med en man som beskrivs som en riktig rövare och allmän ondis och på grund av detta var Birgitta förkrossad. Hon grät hela tiden. Där ska babyn i magen ha talat till henne och sagt ”kära mor, dräp mig inte”. Birgitta svarade att hon ingalunda skulle dräpa det som gud gett liv, och så gick och tog på sig finkläder och alla var glada.

Jag förstår absolut hur man kan få det till att Birgitta valde att inte abortera, men det är alltså en groteskt anakronistisk läsning. För det första var abort givetvis lika illa som mord och Birgitta var inte ens en vanlig, katolsk kvinna utan ett flipping helgon. Abort fanns inte ens i hennes värld, liksom. Däremot så var man helt övertygad om att det som hände med modern under graviditeten påverkade fostret i magen. En typisk skröna är att man kunde få missfall om man såg en svart katt. I en läkebok från tiden meddelas att man ska se till att det inte finns några knutar i närheten av en födande kvinna, för då blir det en komplicerad förlossning. Det knyter sig, så att säga. En kvinna kunde alltså bli så sorgsen, och gråta så mycket, att barnet i magen dog av det.

Det är vad Birgitta menar med att hon inte ska dräpa det som gud gett liv. Hon menar att hon ska skärpa till sig, dra på sig finstassen och sluta grina, för babyn i magen förtvinar av hennes sorg.

Sånna här grejer är jätteviktiga att förstå rätt och det finns förstås massor att lägga till. Anteckningen i diariet är till exempel från Cecilias död år 1399, medan hennes syster var gift och hon själv född allra senast 1341 – inte helt obetydliga 58 år tidigare. Märta Clausdotter blev abbedissa i Vadstena senast 1473 och dog i klostret 1486. Det finns alltså ingen samtida källa som gör att vi ens kan vara helt säkra på att en förgråten Birgitta själv har trott sig höra den ofödda Cecilias röst och därefter gaskat upp sig. Men för berättelsens skull är det inte så viktigt, för inte ens någon av dem som fört vidare berättelsen har trott att Birgitta övervägt abort.

Berättelser om helgon är för övrigt grymt svårtolkade, även för den som är helt insnöad på medeltiden. De har alltid dimensioner av religiositet (förstås) men också av synnerligen världslig propaganda och politik. När Märta skrev sin krönika var hon samtidigt inblandad i försöken att få Birgittas andra dotter, Katarina, helgonförklarad och givetvis tjänade det hennes syften att Cecilia nog hade ett gudomligt skimmer kring sig hon också.

Ett par förslag

Nu kan jag ju erkänna att jag på förekommen anledning eventuellt är lite grinig av mig, men jag hörde på radio att muslimska länders ledare skulle samlas för att diskutera vad man kunde göra åt den dramatiskt ökande islamofobin.

Vad sägs om att inte bygga sitt ledarskap på förtryck? Vad sägs om att inte bygga sin samhällsordning på en så snäv tolkning som möjligt av 1400 år gamla religiösa texter?

Vad sägs om att ge kvinnor grundläggande mänskliga rättigheter? Att inte stena homosexuella? Låta bli att hugga av händerna på den som stjäl?

Och vad sägs om att alla de muslimska ledare som är demokratiskt valda, som vill ha ett fritt och öppet samhälle där någon annan än deras son kan tänkas ta över, och som låter mänskliga rättigheter trumfa 600-talets samhällsideal skulle säga lite högre och tydligare att allt annat är oacceptabelt?

Ett par förslag bara.

Vi måste lära oss mer om religion

I dag läser jag Lotta Lundbergs lysande krönika om religion. Hon skriver bland annat

”Religionsfrihet kan vi bara försvara om vi vet vad religion är.”

Påven är, som ni kanske hört, på besök i Lund med anledning av att det är 500 år sedan reformationen. För en medeltidshistoriker finns det förstås helt sanslös massa spännande information i bara den meningen, men jag undrar (i likhet med Lundberg) hur många det är i dagens Sverige som egentligen förstår vidden. Som förstår hur viktigt det är för vårt samhälle.

”Samma kväll som nyheten släpps om hans medverkan vid högtidlighållandet av reformationen i Lund i oktober ber han om ”förlåtelse och barmhärtighet för det icke evangeliska förhållningssättet från katolikernas sida gentemot de övriga kristna samfunden”.”

Runt om i världen blir det en stor nyhet, i Sverige rycker man på axlarna. Trots att det här är jätteviktigt! Viktigt, eftersom vi ska minnas vår historia, men viktigt kanske framförallt för att vi ska kunna upprätthålla vad vi har strävat efter: ett samhälle med religionsfrihet. För ett samhälle med religionsfrihet är inte samma sak som ett samhälle fritt från religion.

Jag har tänkt att skriva om det länge men inte vetat hur jag ska börja, men så här: min stora kärlek (vi kan kalla honom A) är muslim. Inte bara så där lite grann, utan fullt ut, ber-fem-gånger-om-dagen-muslim. Hur trött han än är och hur hårt han än jobbar så ställer han klockan på natten för att gå upp och be.

Och jag är så sanslöst imponerad av hans hängivenhet, hans tro på att det finns någonting större, att hur åt helsicke allt verkar gå så kan man inte göra mer än sitt bästa och försöka ta lärdom av vad som händer för det har en mening. Hans beredskap att vara väldigt obekväm, trött och hungrig för någonting viktigare än honom själv. För det här är någonting som jag har tappat i mig själv, något som jag hade men som försvann med barn och jobb och stress och som jag saknar. Att stå upp för vad man tror på.

Jag räknar mig inte som kristen av den enkla anledningen att jag inte tror på varken Bibelns Gud eller på Jesus som hans son. Inte heller kommer jag att bli muslim, för jag tror inte på Koranens version av Gud heller. Men det religiösa perspektivet har jag gärna och jag märker hur lätt och skönt det är för mig att hålla med A när han säger att Gud har en plan och att allt kommer att lösa sig – inte för att jag egentligen tror att det finns en Gud med en plan utan för att tillförsikt ibland är det enda rätta sättet att komma vidare i en svår situation.

När jag för ett drygt år sedan stod utanför polisstationen i Böle och delade ut varmt te till frysande människor på flykt frågade jag lite om arabiska. När de berättade att svaret på ”hur mår du?” är ”ära till Gud” (al-ḥamdu lillāh) efterfrågade jag en icke-religiös variant. Alltså, det kändes ju lite fel att jag skulle svara så när jag inte tror på Gud – inte för min skull egentligen men för att det verkar respektlöst att slänga sig med gudshälsningar. Men jag fick förklarat för mig att alla kan säga så, för alla kan vara tacksamma inför vad vi har fått.

Och här någonstans ser jag mig omkring på alla dessa trötta, smutsiga, frusna människor som har flytt från sina hemland, vandrat genom hela Europa, som förlorat vänner och älskade längs vägen och jag tycker att den milt leende lille mannen framför mig är en tölp. Men de andra håller med honom. De är tacksamma. De är tacksamma över att de kommit fram och över prövningarna som Gud har givit dem, så att de kan få bli bättre människor med större förståelse och ödmjukhet i framtiden.

Man kan ju tycka vad man vill om Guds inblandning i det hela, men fatta vilken fantastisk inställning till motgångar av storleksordningen inbördeskrig! ”Nu får jag lära mig ödmjukhet och tacksamhet.”Joråsatteh.

Kuvahaun tulos haulle say what again gif

Jag mötte inte Gud, som en del gör när deras liv förändras, men jag mötte så många människor som har förlorat allt utom sin tro och jag lärde mig så viktiga saker – inte om det gudomliga utan om det mänskliga. För det här handlar helt och hållet om hur man väljer att se på världen. Om man väljer att se på vad man faktiskt har och att vara tacksam över det, eller om man tycker att man alltid är värd mer. Viktigt att notera är förstås att det där med att vara tacksam över vad man har inte på något vis är det samma som att alltid finna sig i vad som helst eller att stagnera och inte se framåt. Det är bara ett sätt att finna ro i en svår situation och göra det bästa man kan där och då.

Det behöver jag nu.

Därför tycker jag också att Lundbergs krönika är så bra och viktig, för att alltför många tror att religionsfriheten är till för att skydda dem mot all religiös inblandning i deras vardag i ett världens rikaste och tryggaste länder. A säger att han aldrig skulle ha överlevt utan religionen, att tron på Gud är det enda som håller en människa någorlunda uppe när bomberna faller och grannarnas livlösa barn grävs fram ur ruinerna av deras hus och jag förstår. Religionsfriheten är lika mycket till för honom, för att han ska få fortsätta att praktisera sin religion, som den är till för att jag ska kunna låta bli.

 

Smältdegel

Det finns givetvis ett nästintill obegränsat antal intressanta geografiska områden att studera när man betänker historisk utveckling. Ni vet, områden som på ett eller annat sätt gjort ett litet större avtryck än andra.

Många av områdena är städer. Bagdad till exempel är en av de där städerna där vetenskapen blomstrade redan på 700-talet. Den enorma produktionen av texter i översättning räddade antika verk från glömska och påverkade därför hela den västerländska civilisationens utveckling. Konstantinopel (Istanbul) var huvudstad i först det Östromerska och sedan det osmanska riket. Andra är större områden, som till exempel Angkor i Kambodja som formades på 800-talet efter en sammanslutning mellan kungadömen och som präglade Khmerernas rike i ett halvt millennium. Andalusien i södra Spanien blomstrade under islamskt styre, men Al-Andalus var betydligt större än det nuvarande Andalusien.

Det här kan tyckas vara en ganska random presentation av några viktiga områden. Det är det inte. Kännetecknande för alla de här områdena – och alla andra viktiga historiska områden – är nämligen att de var kulturella smältdeglar som växte fram vid betydande farleder. De var områden där kulturer, folk, traditioner och religioner blandades, där människor samlades och där idéer, erfarenheter och kunskaper kunde utbytas. Det betyder förstås inte att de var konfliktfria områden och att alla fick saft och bulle. Kristina och judar – dhimmis – i muslimska områden fick till exempel betala en särskild skatt kallad jizaya men det är att betrakta som ett faktum att muslimernas tolerans mot kristna och judar bidrog till den muslimska blomstringen. Detsamma gäller för alla områdena: storheten var beroende av just den där blandningen av folk. Mångkultur är alltså i praktiken inte något nytt. ”Mångkultur” som en täckmantel för att lyfta rasistiska frågor på politisk nivå är det nya.

Det betyder förstås inte att vi nu lever i den första åldern då blandningen av kulturer setts som problem. Efter la Reconquista, som pågått i flera hundra år, då spanska härskare ”återtog” Iberiska halvön från morerna (vilka var muslimer) påbörjades en klappjakt på dem som inte var katoliker. Judar (och muslimer) fördrevs år 1492 och det rörde sig då om flera hundra tusen människor – den största och mest betydelsefulla judiska bosättningen i Europa. Judarna fick tre månader på sig att lämna landet och skulle vara ute senast 1 augusti. Förutom att det var en mänsklig tragedi var det, så här med facit i hand, inte alls ett smart drag av Ferdinand och Isabella – kung och drottning av Spanien – eftersom judarna hade bidragit till både den ekonomiska, kulturella och vetenskapliga utvecklingen betydligt mer än vad makthavarna ville tro. Spaniens ekonomi återhämtade sig inte på mycket länge samtidigt som berättelserna om judar som mottogs i exempelvis Napoli och Turkiet vittnar om hur dessa områden i sin tur kunde dra nytta av judarnas kunskaper och handelskontakter.

Så näe. Alldeles enkelt är det inte att blanda kulturer. Ingen form av samexistens är enkel. Men med ett större perspektiv, en längre historisk utveckling, blir det så uppenbart hur områden som varit smältdeglar har blomstrat. Att det är i mötet mellan kulturer, folk och religioner som utveckling sker, som kunskap föds och idéer frodas. Och att idén att man ska behålla en viss kultur ”ren” är bisarr.

 

Tilda tror på Jesus. Bland andra.

Det har varit julkyrka på dagis (vilket man verkligen kan ifrågasätta lämpligheten av, men vi tar det senare). Tilda berättade exalterat att det hade varit en riktig prästident där och berättat om Jesusbarnet. Det var tydligt en tillräckligt spännande historia för att Tilda skulle vilja höra mer när hon kom hem, och jag tycker att det är viktigt att barnen förstår varför vi firar jul – även om jag själv inte är kristen. Följaktligen tog vi fram Barnens Bibel och läste julevangeliet och barnen lyssnade just så andäktigt som det anstår små barn när man läser ur Bibeln. Sedan pratade vi om vad man tror på och vad man inte tror på, och jag berättade att sånna som tror på det som står i Bibeln kallas för kristna och att de tror att Jesus är Guds son. Tilda deklarerade att hon också trodde på Jesus och jag sa att man får tro precis som man vill. Som alltid när man har en mamma som är historiker måste man fråga om det ”var länge sedan” och om ”alla de där är döda redan”. Jag berättar från så många olika vinklar jag kan och barnen pusslar ihop berättelserna med sina egna verkligheter, frågar och funderar.

Tilda: Men mamma, varför dog Jesus?
Jag: Jo alltså. De som är kristna tror inte att Jesus dog på riktigt. Det bara liksom verkade så.
Tilda: Ungefär som med Snövit?
Jag: Ungefär så.
Tilda: Men mamma, varför kom älvorna då?
Jag: Änglarna, hjärtat. Änglarna. De kom för att ta med Jesus till hans pappa Gud uppe i himlen.
Tilda: Åh. Då blev han nog glad.

Vårkyrka på dagis

I dag hade barnen vårkyrka på dagis. Jag sitter och funderar på hur jag ska fortsätta den här berättelsen. Inga andra föräldrar har reagerat över det problematiska i att man håller vårkyrka med dagisbarnen och jag får för mig att jag överreagerar, men samtidigt är det någonting genuint fel med kombinationen dagis och kyrka.

Jag tycker att religion är viktigt. Så mycket av vår världsbild, vår kultur och våra traditioner vilar på en kristen grund att jag ser det som självklart att alla barn här får höra berättelserna om varför vi firar påsk och hur det kommer sig att julen har att göra med stjärnor. Men jag ser det som lika självklart att de här berättelserna framställs som berättelser och inte som sanningar för ska vi prata religion och sanningsmonopol då rör vi oss väldigt långt ifrån kärleksbudskapet och betydligt närmare häxprocesser, korståg och fördömande. Och det, det är saker som barn i dagisåldern inte behöver veta något om.

Barn i dagisåldern tror på vad man berättar för dem om man som vuxen säger att det är sant. Barn i dagisåldern vet inte tillräckligt mycket om världen för att själva ta ställning till hur världen är beskaffad. Men barn i dagisåldern tänker mycket större än vad de flesta tror och brottas med lika svåra existentiella bryderier som vuxna. Varför finns jag? Och vad händer när jag inte längre finns? Det är min uppgift som förälder att hjälpa mina barn att hitta tillfredsställande svar på de frågorna. Jag och barnen pratar ofta om Gud och jag berättar om Jesus, om änglarna och om himmelriket. Och så berättar jag om reinkarnation, om heliga kossor, om att bli allt med kosmos. Om magi, om rymden, om stjärnorna, om maskar, om kretslopp och om drakar.

Och så berättar jag det enda som vi faktiskt vet om religion, nämligen att ingen vet säkert vad som är rätt och vad som är fel. Att varje människa själv får bestämma och tro det som känns rätt och att man aldrig någonsin får tvinga någon annan till tro.

Jag är medveten om att barnen förr eller senare kommer att konfronteras med att alla inte delar min syn men jag hoppas att de då är stora nog för att veta att de inte är skyldiga till någon världsomspännande synd, att de aldrig kommer att pinas i skärselden och att motgångar inte är bestraffningar för vad de tror. Dagens vårkyrka skulle handla om Noas ark och hur man ska vända den berättelsen till en som inte handlar om ond bråd död för orättfärdiga och Guds ord som den enda sanningen vet jag inte.

Men jag vet ju inte vad som exakt sägs när församlingen håller vårkyrka på dagis. Det kanske är jättediplomatiskt och trevligt framställt, så kan det mycket väl vara. Men jag tänker inte ta den risken. Jag vill inte att mina barn konfronteras med ”sanningar” de är för unga för att kunna stå emot och jag vill inte att mina barn för höra att de har fel i sin egen tro. Dessutom blir jag uppriktigt sagt heligt förbannad över att vuxna som jag som förälder inte känner får bedriva missionsarbete på den plats till vilken jag betalar en rundlig månatlig summa för att mina barn ska få tillbringa sina dagar utan ideologisk påverkan. Vi föräldrar har inte ens givits något alternativ till att barnen är med på vårkyrkan utan det ses som självklart att alla barn ska gå. Men det är inte självklart, och faktum är att barnen inte alls måste gå med. Det gjorde inte mina idag. De fick stanna i lekrummet och leka istället, för det ville de hellre. Men jag ska inte behöva ställas inför valet att låta dem lyssna på Guds ord eller ställas utanför gruppen. Guds ord hör inte hemma på kommunala dagis.