Etikettarkiv | Proplematisera patriarkatet

Att skaka hand eller inte, det är frågan

Miljöpartiets Yasri Khan hamnade på förstasidan när han vägrade ta en kvinnlig reporter i hand. Sedan i höstas har jag rätt nära umgåtts med muslimska män i olika konstellationer och av högst varierande grad av religiositet och deras syn på kvinnor har varit nära kopplad till synen på religion. Ju djupare religiositet desto större respekt för kvinnor. Khan vill inte skaka hand med reportern av respekt.

Det är någonting som vi måste förstå och ta till oss, att den respekten är uppriktig och välment.

Men allt man gör av respekt och i välmening är inte ok. Att vägra ta en kvinnlig reporter i hand till exempel. Khan har alldeles rätt i att det är den vars kropp berörs (pun intended) som ska vara den som avgör formen av beröring. Barn har ingen skyldighet att ställa upp på släktingars aldrig så kärleksfulla kramar till exempel. Inte heller har Khan eller andra muslimer eller whatnots skyldighet att ta i hand eller beröra någon eller något de inte vill beröra i ungefär alla andra sammanhang. Hade Khan tackat nej till en handskakning på krogen hade det varit helt fine. Hans kropp – hans beslut och så vidare.

Men vi ska inte måla upp en nyhetsreporters intervju med en politiker som vilken situationen som helst. Reportern var nämligen inte där som kvinna utan som just reporter – i en yrkesroll – och då ska hon behandlas utgående i från hennes yrkesroll och inte könstillhörighet. I vår kultur ingår att man skakar hand. Oavsett vad man tycker om det så är det sättet som man artigt hälsar på varandra under formella omständigheter. Khan kan argumentera för andra former av artighetshälsningar precis hur mycket han vill, men planerar han att vara en del av det politiska system som ska bygga vår kultur och vårt samhälle är det anpassning till åtminstone de mest grundläggande artighetsformlerna som gäller.

Inbyggt i den respekt Khan hänvisar till och som många av mina muslimska bekantskaper är uppfostrade med ingår könssegregering. Det är helt fundamentalt i samhället att man håller könen åtskilda – inte för att det ena är värt mer än det andra egentligen utan för att man ser dem som väsensskilda. Det är här det skiter sig med våra västerländska värderingar om jämställdhet. Det går nämligen inte att ha ett jämställt samhälle samtidigt som man ser män och kvinnor som motpoler. Inte ens om man respekterar motpolerna och tänker sig att de kompletterar varandra.

Varför inte?

Jo, därför att det finns en uppsjö positioner – roller – i samhället som måste förbli könsneutrala. Politiker är en sådan roll. Journalist är en annan. Personer som företräder en yrkesroll måste få utföra sitt yrke oberoende av kön. Det här är viktigt för alla, men jag skulle våga påstå att det är alldeles särskilt viktigt för politiker och journalister eftersom de förstnämnda har makten i samhället och de sistnämnda ska granska makten. Könar man de här rollerna könar man också makten – både tillgången till maktmedel och möjligheter till granskning. Och det är typ 50 shades of jävligt problematiskt.

Därför är det inte ok att en svensk politiker ser en reporter som representant för ett kön istället för en yrkesgrupp. Oavsett hur mycket sagda politiker därefter talar sig varm för öppenhet och normer och förståelse eller säger sig vara för mångfald.

Om kvinnors myndighet under medeltiden

Jag fick en fråga om vad jag menade när jag skrev att medeltida kvinnor inte egentligen var omyndiga. Nu ska jag försöka svara på den frågan.

Min avhandling handlar om det medeltida målsmansskapet. I medeltidslagarna står det nämligen att en man ska vara sin hustrus målsman så snart de är gifta. Därefter står det att han ”äger söka och svara för henne”, vilket i allmänhet tolkas som att han har juridiskt och ekonomiskt ansvar för henne. Hustrun var omyndig.

Jag är inte den första forskaren som ifrågasätter kvinnans omyndighet, men jag är den första som gör en grundlig genomgång av målsmanssystemet. Så varför? Är inte lagen tydlig? Vet man inte att gifta kvinnor myndigförklarades först år 1921?

Att kvinnor varit omyndiga under historiens gång finns det knappast skäl att ifrågasätta, på det stora hela. Annars skulle det inte ha behövts någon myndighetsförklaring då 1921. Att kvinnor var omyndiga under 1800-talet betyder dock inte att det såg likadant ut 450 år tidigare, när min undersökning börjar. Grejen är nämligen att den historia som bland annat beskriver kvinnors myndighet började skrivas på 1800-talet – det kanske mest patriarkala av århundraden – och var då också ett berättigande av mäns överhöghet. Ifrågasättandet av de strukturer som påverkade både män och kvinnor hör till de senaste kanske 50 åren och då får man som historiker arbeta sig igenom en tjock gröt av patriarkalt 1800-tal för att nå till källorna.

För min egen del kan det röra sådana saker som att källorna började arkiveras och förtecknas på 1800-talet. Ofta är man ju åtminstone i ett första stadium beroende av hur källorna arkiverats. Jag använder SDHK, där alla Sveriges medeltidsurkunder (rättsliga dokument) finns samlade, och FMU för finska diton (Sverige och Finland var ju samma land). Det jag gör först är att läsa regesten (sammanfattningen) för varje dokument för att göra en första sortering. Det jag letar efter är dokument som nämner kvinnor för att undersöka vad kvinnor (framför allt gifta) kunde göra, men också i vilken utsträckning deras män agerade målsman (vad nu det innebar). Ibland händer det att jag hittar dokument som FMU 2452 (SDHK 24076). Regesten lyder som följer:

”Gunne Magnusson i Taipale uti Masko socken ingår ett ängsbyte med Nådendals kloster.”

Men, när jag sedan läser själva texten i dokumentet framgår det att han inte var riktigt ensam:

”Jak Gunne Magnusson j Taipala j Masku sokn gör allom vitherlighit met thetta mit opna breff mik hafwa giort met mynna hustrv oc næstafrænda radhe oc godh wilia oc met beradhno modhe […]”

Det ängsbytet han gör, och som ser ut att vara en ensam mans handling, är alltså i själva verket en handling som han gjort med sin hustrus och sina fränders (släktingars) ”råd, goda vilja och berått mod”. Gunne lovar också att om hans äng är värd mer än den han får i utbyte från Nådendal så ska det överstigande värdet tillhöra Nådendal för hans och hans föräldrars själar. Om hustrun var omyndig, och han hennes målsman (med den betydelse vi lägger i ordet i dag), varför skrev Gunne specifikt ut att hon hade blivit tillfrågad och samtyckt till bytet? Om han kunde bestämma över all egendom som tillhörde hushållet, varför står hon då med?

Det tycker jag är väldigt relevant att fråga sig, särskilt när hustrurna som samtycker börjar uppgå i hundratals. Gifta kvinnor utfärdade också dokument (även här talar vi hundratal), ibland med egna sigill. Hittills har jag inte några riktiga svar, utan främst spekulationer. Det är dock helt klart att gifta kvinnor inte stod utan någon form av juridiska rättigheter – annars hade Gunnes hustrus samtycke inte behövt stå med. Det står också klart att de juridiska rättigheterna inte var desamma som män hade. Hustrun nämns till exempel inte vid namn, så det var viktigare att hon var Gunnes hustru än vem hon var – positionen var viktigare än identiteten och de rättigheter hon hade hängde samman med positionen som hustru. Så därför kan man inte säga att medeltida kvinnor var omyndiga. Det är att förenkla system som var väldigt komplicerade.

Så här ser dokumentet ut:

Sigillen tillhör riddaren Hans von der Arssen, Tomas präst som var kapellan i Nådendal och Filip Jonsson i Isonkylä. Gunne själv hade inget sigill.

Att spela patriarkatets spel 1500-tals versionen

Jag beklagar att jag inte har hunnit svara på alla kommentarerna under inlägget om att spela patriarkatets spel. Samtidigt vill jag passa på att tacka för att ni höll en så trevlig ton när ni diskuterade. Det är ju inte alldeles självklart alltid, verkar det som.

Och så tänkte jag förklara vad jag menar när jag talar om att spela med i patriarkatet. Vi börjar i tidigt 1500-tal, för jag är historiker och det blir så då. Fru Filippa Månsdotter blev änka år 1505 när hennes make Bengt Ryning gick bort. Bengt hade under sin livstid ordnat beskydd för fru Filippa och hade avtalat med Svante Nilsson (som vid tiden var regent i Sverige) att Svante skulle beskydda och se efter Filippa efter Bengts bortgång. Osäker på om Svante skulle hålla sitt ord skrev Filippas svåger, Sten Kristiernsson, ett brev till Svante för att försäkra sig om att Filippa (och alla hennes tillgångar) skulle vara trygga. Svante svarade att Ture inte hade något att frukta: Filippa hade redan skickat en budbärare till slottet och fått Svantes beskydd säkrat. Filippa skulle få behålla de förläningar och jordegendomar hennes make hade haft.

Några år senare visade det sig varför ett sådant beskydd kunde vara viktigt. Pavel Kyle skrev till Svante Nilsson med en anekdot och en begäran. Filippas svåger, Sten Kristiernsson, hade övertygat Pavel om att det skulle vara helt tryggt att lämna sin gård obevakad för den korta tid Sten hade tänkt vara borta. Vi rör oss här alltså i en mycket orolig tid med konstanta inre konflikter och titt som tätt regelrätta slag mot Danmark. Kalmarunionen håller på att falla samman och de politiska striderna är väpnade. Stens återkomst tog så betydligt längre tid än vad som var tänkt och under den tiden vandaliserades Pavels gård. Som kompensation för den förstörda gården krävde Pavel en av Filippas gårdar.

Ok. Så det känns kanske som ett ganska stort logisk hopp att hon ska plikta för något som Sten gjorde och i dag kan vi bara spekulera kring logiken. Det nämns specifikt i brevet att Pavel är ute efter en gård som Filippa hade efter sin avlidne make, så en kvalificerad gissning skulle vara att det i huvudsak var Sten som skötte om Bengts gamla gårdar även om de officiellt tillhörde Filippa och därför såg sig Pavel ha rätt till kompensation den vägen. På ytan har vi här alltså en kvinna i rikets toppskick som ärvde sin make, satt trygg på sitt enorma godskomplex och inte ens behövde befatta sig med de inrikespolitiska striderna för att göra det. Ett ganska glidit liv. Men vad vi egentligen har är en kvinna med försörjningsansvar för små barn och som är fullkomligt utlämnad till männen i hennes närhet.

Och Fiippa var långt ifrån den enda kvinnan i en liknande situation. I takt med att männen dog på slagfältet tvingades änkorna anpassa sig efter ett mycket strikt patriarkalt system där beskydd från en mäktig man var en livsviktig strategi. Filippa protesterade aldrig mot systemet. Ingen av kvinnorna (eller männen för den delen) protesterade mot systemet. Istället var de mycket medvetna om hur de skulle få ut mesta möjliga av det. När Filippa vänder sig Svante för att söka hjälp beskriver hon sig själv som ”fattig, värdelös kvinna” och beklagar sig över hur hon nu ska kunna ”sörja för dessa fattiga faderlösa barn”. Ekonomiskt sett var Filippa inte direkt fattig, om vi säger så, och med tanke på att hon efter makens död till och med var snabbare än svågern Sten att försäkra sig om Svantes beskydd och dessutom av allt att döma sedan levde rätt bra resten av livet skulle hon kanske inte heller beskrivas som värdelös. Vad Filippa gjorde när hon beskrev sig själv som fattig och värdelös var att anpassa sig till den tidens retorik, den tidens patriarkala spel.

I slutet av 1800-talet började kvinnor för första gången protestera mot systemet. De slogs ned och fängslades för protesterna och samhället – upprätthållet av både män och kvinnor – gjorde sitt bästa för att tysta dem. Så fick kvinnor tillgång till utbildning, plats på arbetsmarknaden, rätt att äga sin egendom, rätt att myndigförklaras trots att de var gifta. Samhället började förändras för att ge plats för kvinnor på samma villkor som för män. Det har gått lite drygt hundra år och även om det ibland känns som att det är bedrövligt långt kvar har vi ändå kommit en god bit på väg. Men att tro att de föregående hundratals åren av patriarkat, av sök-skydd-hos-en-man-för-du-har-inga-rättigheter, inte skulle påverka vår tid i dag är ganska blåögt. För om vi tittar på den retoriken som användes i början av 1500-talet ser vi tendenser som är oroväckande lika dem man hör i dag. När kvinnor bad om saker på 1500-talet gjorde de som Filippa och talade om sin svaghet, fattigdom, de stackars barnen och sin egen okunskap. Men när Pavel och de andra männen bad om saker gjorde de det med att påpeka sina rättigheter, sin långa tjänst för riket, hur mycket i pisset världen skulle vara om Pavel och de andra inte fick vad de ville ha.

Vårt samhälle i dag premierar dem som tar för sig, dem som uppfyller traditionella manliga egenskaper – samma sorts egenskaper som Svante Nilsson premierade för 500 år sedan. Dagens jämställdhet består av att man inte måste vara man för att uppfylla kravet på manliga egenskaper, men det är fortfarande manliga egenskaper. Män tros besitta dem genom biologi (”män är bara mer framåt av naturen”) och kvinnor kan arbeta sig upp till dem (”kvinnor måste lära sig att ta för sig”). Precis som Filippa spelade patriarkatets spel kan vi kvinnor av i dag välja att göra det. Genom att exempelvis anpassa vårt utseende efter vad män vill ha, istället för efter vad vi själva känner oss bekväma med, och genom att förklara att glastaket bara är hittepå och kvinnor får skylla sig själva för lägre löner, våldtäktsstatisk och familjemord bidrar vi till att upprätthålla strukturerna.

Visst, kvinnor ska lika lite som andra få sitta på sina vackra rumpor och bli serverade. Klart det finns skäl att lära sig att ta för sig och att tro på sig själv. Men framförallt måste vi som samhällsinvånare  lära oss att värdera egenskaper på ett annat sätt. Traditionellt kvinnliga egenskaper som omvårdnad, kompromissande och hänsyn måste få ett högre värde. Att bidra till samhället, att kunna ”tjäna riket” får inte vara manligt kodat som det är nu när alla ska vara chefer, ha hög inkomst, wear the pants och man up. För då fortsätter vi att spela patriarkatets spel, även om vi inte har ett patriarkaliskt samhälle längre.

Det första nejet

Ibland funderar jag på hur det var första gången en kvinna fick nej, hur allt liksom började. För det råder inget tvivel om att män och kvinnor har hjälpts åt genom historiens gång. Att män och kvinnor kanske har haft olika funktioner men värderats högt båda två. Så när var första gången som någon sa till henne att hon inte fick komma med? Att hennes uppgift var en annan och att den skulle skötas på det sättet mannen ansåg bäst?

Och vad svarade hon? Var hon helt ok med arrangemanget och tyckte att det var skönt att veta sin plats och sin funktion, eller kände hon den där krypande obehagskänslan av att något hon inte riktigt kan sätta fingret på men som inte känns rätt håller på att ta över?

Kvinnors sexuella makt och matriarkatet

Först och främst tycker jag att alla ska läsa Hannahs utmärkta recension av Pär Ströms bok Mansförbjudet. Men det var egentligen inte det som jag tänkte skriva om här. Istället skulle jag vilja kommentera kommentarerna till recensionen. Många av kommentarerna på Hannahs recension är just så nyanserade och välgenomtänkta att de tillför något, men en alltför stor mängd faller ner i de där gamla mönstren som återkommer även i kommentarer på den här bloggen emellanåt. Ni vet, det där när det är så synd om alla män eftersom kvinnor roffar åt sig (sic!) och att alla feminister är elaka manshatare som kollektivt måste stå för vad enskilda individer som kallar sig feminister säger. Och sedan, förstås, det oerhört tröttsamma i att det på något vis skulle ha funnits ett matriarkat som parallell till ett historiskt patriarkat.

Jo. Ni skrattar nu. Tanken är rätt bisarr. Trots det finns det ett alldeles oförklarligt stort antal som på riktigt endast godkänner idén om patriarkatet om man samtidigt accepterar att patriarkatet endast existerade i männens sfärer men att det minsann rådde ett matriarkat i kvinnans sfärer. Så låt oss tala genushistoria en stund.

Idén om att det skulle ha funnits ett historiskt matriarkat i Sverige (och här vill jag göra absolut klart att det inte finns en historiker som skulle acceptera detta – det är helt och hållet en populistisk uppfinning) är nära relaterad till vad Pär Ström och Pelle Billing skulle kalla sexuell makt. Män vill ha sex. Kvinnor kan erbjuda sex. Alltså har kvinnor ett övertag – sexuell makt. Nu är ju inte sexuell makt (sexual power) ett nytt begrepp uppfunnet av manliga jämställdhetsförespråkare utan ett koncept som genushistoriker har diskuterat sedan 1980-talet. Kathryn Gravdal hade sexual power som ett centralt begrepp när hon skrev om kärlek vid hovet i det medeltida Frankrike år 1991. John Carmi Parsons använder begreppet (men inte som ett bärande begrepp) i sin bok om medeltida drottningar från år 1997. Listan skulle kunna göras väldigt lång. Vad jag vill säga är att kvinnors sexuella makt inte är något främmande för genushistoriker, utan tvärtom något som ofta diskuteras och studeras.

Men det finns ingen koppling mellan kvinnlig sexuell makt och ett matriarkat i en historisk kontext och det finns en väldigt simpel förklaring till det. En make kunde inte våldta sin hustru. Hon hade ingen rätt att säga nej till honom. Våldtäkt inom äktenskapet blev ett brott först 1965 i Sverige och så sent som 1994 i Finland. Den sexuella makt man möjligen skulle kunna tillskriva unga attraktiva kvinnor, eller kanske en förhandlande hustru, var alltså begränsad på så vis att makens ord (och handlingar) ändå avgjorde.

Det samma kan sägas om alla aspekter av det tilltänkta historiska matriarkatet. De som menar att kvinnor hade makt över hushållet och barnen och att den sfären således var ett matriarkat bortser från att gifta kvinnor inte kunde bli myndiga förrän år 1921. Kvinnors makt i hushållet var således helt avhängig makens godkännande. Han hade rätt att upphäva köp hon gjort om de övergick en viss summa, han hade rätt att prygla henne så mycket som det krävdes för att hålla henne inom anständighetens ramar (och det var i vissa fall rätt mycket att döma av rättsprotokollen) och han hade det juridiska ansvaret för att hushållet sköttes som det skulle. Jag vet inte hur jag ska säga det här för att det ska bli tydligt nog, men det fanns inga sfärer där mannens ord inte vägde tyngre än kvinnans, ingenstans där han inte hade rätten att bestämma om han ville det.

Så även om kvinnor i praktiken kunde ha viss makt inom hushållet och om kvinnor hade vad som kan kallas sexuell makt (som förstås också var beroende av ålder och social klass) har det aldrig funnits ett matriarkat i Sverige.

Att använda patriarkatet som ett begrepp i historisk forskning

I diskussionerna angående den feministiska historieskrivningen (ett begrepp jag förövrigt inte är bekväm med eftersom det insinuerar ett ideologiskt ställningstagande) föddes frågan om hur man kan använda begreppet patriarkat i forskningen.

Som jag har förklarat tidigare är patriarkat ett samhällssystem där den ekonomiska, juridiska och politiska makten ligger hos (äldre) män. Själva begreppet patriarkat kommer från patria potestas, husfadern med rätt att bestämma över hushållsmedlemmarna. Patriarkatet innebär alltså inte att det sitter män på de absoluta toppositionerna utan att det är män på alla nivåer i samhället som har makten.

Men patriarkatet som begrepp är en struktur, ett sorts ramverk, och inte en förklaringsmodell och kan närmast jämföras med begrepp som monarki. Ett patriarkat förklarar alltså inte hur människorna i patriarkatet levde sina liv annat än på ett mycket generellt plan och det betyder inte automatiskt att kvinnor hade det sämre än män. Huruvida patriarkatet är ett användbart begrepp eller inte beror helt på vad man studerar. Studerar man handelsvägar över Östersjön på 1600-talet är det förmodligen inte alls ett särskilt användbart begrepp. Studerar man kvinnor som handelsresande över Östersjön på 1600-talet kan begreppet vara betydligt mer användbart eftersom man genom att använda patriarkatet som ram sätter scenen för kvinnors förutsättningar till ekonomisk makt (eftersom sådan makt låg hos män).

Patriarkatet innebär inte värderingar och säger inget om vem som hade det värst och det innebär inte automatiskt förtryck. Inte heller betyder det att alla män gled runt på en räkmacka, att män var elaka eller att män inte kämpade för sin dagliga överlevnad precis som alla andra. Det är också i all forskning som använder patriarkatet som begrepp en förutsättning att patriarkatet aktivt upprätthålls av både män och kvinnor, det vill säga: det är inte en struktur uppfunnen av män som ett sätt att kontrollera kvinnor.

Den lättaste jämförelsen är med begreppet monarki. En monarki innebär att ett visst geografisk område styrs av en monark. Om vi för enkelhetens skull leker att monarken är en kung så kan scenariot se ut så här:

Steg 1:
Ramen är monarki: Begreppet och ramen säger oss att det här landet har en kung med den formella makten.
Ramen är patriarkat: Begreppet och ramen säger oss att den formella juridiska, ekonomiska och politiska makten ligger hos män.

Steg 2:
Ramen är monarki: Kungen är minderårig och landet styrs i själva verket av rådet.
Ramen är patriarkat: Männen har dragit ut i krig och kvinnorna har övertagit den juridiska och ekonomiska makten för hushållet.

Steg 3:
Ramen är monarki: Kungen är till fulla år kommen och tar över makten i riket. Han kan nu göra vad han vill med det som rådet beslutat i hans frånvaro. Teoretiskt sett har han makten att upphäva alla rådets beslut, förklara rådet inkompetent och upplösa det.
Ramen är patriarkat: Männen kommer hem från kriget. De kan nu göra vad de vill med de beslut kvinnorna fattat i deras frånvaro. Teoretiskt sett har de makten att upphäva alla kvinnornas beslut. Men eftersom de älskar sina hustrur och respekterar deras beslutsfattande väljer de att inte göra det.

Ramen ger oss en kontext men vad som utspelas i kontexten är kanske inte definierat av ramen. Steg 1 beskriver det enda vi vet utgående från ramen. Steg 2 ger ett scenario som skulle tyda på att ramen inte existerar längre. Steg 3 målar upp möjliga maktrelaterade effekter som passar i ramen (det vill säga rambegreppet är relevant) men som inte förklaras av ramen. Hade begreppen i steg 3 varit omvända hade ramen inte längre varit relevant.

Många verkar tycka att det är fel att använda begreppet patriarkat eftersom man med det säger att män hade makten och därmed har gjort ett ställningstagande. Men att säga att Sverige historiskt sett var ett patriarkat är inte ett ställningstagande utan en observation som det inte finns en enda historiker som skulle motsäga. Hur relevant begreppet är måste sedan varje forskare ta hänsyn till i förhållande till sitt eget projekt. Själv använder jag inte begreppet monarki i min forskning. Det betyder inte att jag inte erkänner att Sverige var en monarki, utan att det helt enkelt inte ger en relevant ram för vad jag sedan beskriver.

Prerelease av min syntes

Om ett par timmar kommer jag att presentera delar av min forskning inför en ganska imponerande uppsättning medeltidshistoriker. Men jag tänkte här och nu slänga ut en väldigt kortfattad beskrivning av min syntes så att ni fantastiska läsare kan kommentera också.

Alltså:
1: Genus som ett analytiskt verktyg i studiet av förfluten tid måste inbegripa alla skillnader mellan män och kvinnor om man inte kan avgöra vad som är socialt konstruerat och vad som är biologiskt betingat. Och det kan vi nästan aldrig.

2: Om man använder begreppet genus enligt punkt 1 måste man alltid problematisera patriarkatet och inte ta kvinnlig underordning för given bara för att män och kvinnor inte gjorde samma saker eller hade samma rättigheter och skyldigheter.

Vad tänker ni om det?