Etikett: Om jag vore president

Vardagslivet

Restauranger och kulturell bildning

CharlotteLämna en kommentar

Det är en ganska märklig tystnad som uppstår när man ganska länge diskuterat problemen med finare restauranger och man någonstans vid utläggningarna kring de där frackklädda servitörerna som står och vaktar inser att en av oss pratar om att sitta till bords och den andra om att gå in och låna toaletten.

Utan att närmare gå in på detaljerna om vem som sa vad och analyser rörande hur det kan tänkas reflektera personernas kulturella bildning vill jag ändå passa på att ge en liten varning. Michelinstjärnor får restauranger alltså på grund av maten, inte på grund av hur de behandlar unga kvinnor som gått vilse och akut behöver få gå och kissa. Och man gör det inte bättre om man försöker skämta till det med en rolig historia som rör de där stora blomsterplanteringarna vid entrén i sitt tacktal över att man fick låna toaletten.

Kulturkrockar

Maassa maan tavalla

CharlotteLämna en kommentar

Det finns få saker som jag tycker så illa om som uttrycket att man ska ta seden dit man kommer. Visst ska man alltid visa respekt för värdarna, men det måste fostras med respekt för gästerna.

I Finland kallas det maassa maan tavalla. I landet på landets sätt. When in Rome, do as the Romans – när du är i Finland gör som finnarna. De som med högst röst framhäver uråldriga traditioner har nästan uteslutande bristfällig kännedom om det egna landets historia och saknar vett att förankra traditionerna i en historisk verklighet.

Särskilt gäller det förstås alla dem som tror att maassa maan tavalla skulle betyda att man ska prata bara finska. Det är nämligen en nymodighet att man med sådan hängivenhet att det övergår i enfald envisas med att tala ett särskilt språk att man helt bortser från att vitsen med att prata med varandra inte är att jämföra ordförråd utan att utbyta tankar, idéer, kunskaper och erfarenheter.

Och så står jag och lyssnar på den upprörda berättelsen om ”den där som är från ett annat land, typ Afrika, men här ska han inte tro att han är nåt. Här är det maassa maan tavalla”. Ska vi säga som så, att det funkar bättre när man har ett enormt imperium för inaveln blir inte ett lika utmärkande drag. Och Afrika är inte ett land, det är en jävla kontinent.

Vardagslivet

Visst, så det var kanske två gånger.

Charlotte4 kommentarer

Incidenten med overallen väckte så stor uppståndelse att Tilda fortfarande idag kände ett behov av att prata om saken och med stora ögon för hundrade gången frågade varför jag glömt hennes overall och jag för hundrade gången lät bli att svara att jag visst inte glömde för om hon envisas med att ta jackan på sig kan hon gott frysa. Särskilt sedan personalen beklagat sig inför min man om att jag glömt att ta med overallen och att ”det säkert vore bra om Tilda hade varma kläder med sig” har jag närt en stilla önskan om att det kunde bli slut på det förbannade tjatet.

Jag ska inte säga att det var därför jag begick nästa dagissynd, men det är åtminstone ingen som pratar om overallen längre.

Igår glömde jag Tildas inneskor hemma. Eller, egentligen var det inte jag som glömde lika mycket som det var min man som tog hem dem bara för att Tilda ville. Där har ni curlingförälder. Och så kanske det var jag om inte tog med dem tillbaka igen. Hur som helst var det jag som i går fick utstå dagispersonalens spott och spe. Första morgonen.

När jag idag för andra morgonen i rad lämnar av ett barn utan inneskor är det som om dagis plötsligt är Buffys skola och placerad över hell mouth och jag genom att inte förse Tilda med Magic Inneskor of Protection är skyldig till att all världens ondska nu kommer att drabba världen.

Dagistant: Ojojojojojojojojojojojoj. Har hon inga inneskor idag heller?
Jag: Nej, hennes pappa tog visst hem dem.
Dagistant: Jag hörde att hon inte hade igår heller.
Jag: Nej. Det blev ju så när hennes pappa glömde.
Dagistant: Ojojojojojojojojojojojoj. Det var ju verkligen inte bra!
Jag: Nej. Och så finns det ju barn som svälter i Afrika också.
Dagistant: *tystnad*
Jag: Dom har säkert inte heller några inneskor.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Bikinibilder och objektifiering

Charlotte2 kommentarer

Vi har behandlat ämnet förr, det där med att objektifiera kroppar, men det verkar vara ett ämne som upprör och engagerar i tid och otid.

Tyvärr verkar det också som om de som engageras mest är just de där som av obetänksamhet eller av illvilja eldar på objektifieringen. Amanda frågar sig vad det säger om vår tid att Blondinbellas bikinibilder fått så många kommentarer (nu är det 1200!), vilket på många vis är en oerhört relevant fråga. Varför känner över 1200 människor att de har rätten att kommentera någonting om hur hon ser ut? För i ärlighetens namn är det Blondinbellas utseende och rätt att visa sig i bikini som är de huvudsakliga ämnena och inte miljöproblemen på Bahamas, turismindustrins inverkan på lokalbefolkningen eller ens Finlands behov av global uppvärmning vilket alla är ämnen som skulle vara mer berättigade och betydligt viktigare.

För någon annans kropp har vi inte med att göra!

Det handlar inte om att Blondinbella är ”modig som vågar visa sig i bikini fast hon inte är trådsmal”. Förutom att liknande dumheter visar att man måste vara ”modig” för att visa sig i bikini eftersom man förväntas utsättas för omvärldens bedömning bidrar man på så vis själv – i all välmening – till att rättfärdiga dömandet genom att själv göra en bedömning.

Inte heller handlar det om att Blondinbella ”borde hoppa i vattnet för att hon är för fet för att visa sig”. Visst får man tycka vad man vill men har man inget vettigare att säga kan man hålla käft och bloggmoderatorn borde rensa bort sådana kommentarer.

Faktum är att det inte ens handlar om Blondinbellas ”rätt att visa sig i bikini”. Den rätten är så självklar att den inte ens borde diskuteras, men alla som kommenterar någonting vare sig det är positivt eller negativt om hennes kropp bidrar till att göra den till ett objekt. Det faktum att så många ser det som att hon ”visar upp sig i bikini” istället för ”njuter på en söderhavsö” bevisar att vi hellre objektifierar än kontextualiserar – hellre ser Blondinbella som ett kroppsligt objekt än som en människa med turen att inte sitta fast i ett snöhelvete med 20 minusgrader och snålblåst.

Vad det handlar om är att vi tjejer ska sluta försöka hålla ihop och ge varandra komplimanger om hur snygga vi är i någon sorts snedvriden girl power trip. Det handlar om att det ska vara skit samma hur vi ser ut för ingen – ingen – har rätten att tro att vårt utseende säger någonting om våra kvaliteter!

Kuriosa: Peppe rönte liknande, men inte lika omfattande, resultat när hon poserade i bikini på en söderhavsö.

Historikerns historier

Stipendiatens klagan – eller: det där med plats och tillhörighet

CharlotteLämna en kommentar

Till följd av Outi Alankos blogginlägg om hur man kastar ut stipendiater från universiteten här i Finland uppstod en diskussion på Facebook vilket i sin tur inspirerade till att försöka ge min egen syn på saken. Jag har haft turen att få stipendium för att på heltid ägna mig åt min doktorsavhandling. Därför känns det otacksamt att börja klaga över saker jag inte fått men jag tror att man begår ett stort misstag genom att exkludera den arbetskraft samhället ändå betalar för när man stänger stipendiater ute från universiteten.

För tillfället har jag ett årslångt stipendium från Helsingfors universitet. Jag ansökte om ett arbetsrum och när jag lämnade in pappren fick jag den bestämda uppfattningen att det inte skulle vara några problem att få del i ett rum i någon av universitetets vindlande korridorer. Därför blev jag oerhört förvånad när jag ett tag senare fick avslag. Reglerna hade ändrats och den som inte hade ett stipendium där stipendiegivaren stod för hela kostnaden för rummet (och jag vågar inte ens gissa på hur mycket det kan bli i centrum i en huvudstad) får inget rum. Detta trots att jag var villig att – liksom så många före mig – faktiskt betala en viss del av mitt knappa stipendium i månadshyra. Resultatet är alltså att universitetet betalar mig för att bedriva forskning utan att ens låta mig hyra en del av ett arbetsrum.

Så jag sitter hemma. På många sätt finns det fördelar med det. Till exempel sparar jag de pengar jag hade fått lägga på hyra och dessutom sparar jag resetiden till och från centrum. Men det är inte mitt val utan en effekt av ekonomiska åtstramningar och tyvärr en effektiv utestängningsmetod.

För det där med att ha ett arbetsrum är så mycket mer än att ha en plats att slänga sina grejer. Jag hade haft, och har fortfarande, ett stort behov av stöd från andra som vet hur det känns att sitta fast i teoribildningar och metodologiska krumsvängar, andra som förstår det där behovet av att lära sig mer och som gör att man orkar fortsätta när skrivkrampen tynger. Men visst, det där är kanske emotionella aspekter som man inte kan ta hänsyn till. Men vad sägs om tillgång till universitetets interna nät där e-böcker, stipendieansökningar och allsköns forskningsartiklar kan nås? Vad sägs om närhet till biblioteket, nationalarkivet och samlingarna med kopieböcker utan hemlån? Printer? Kopieringsmaskin? Fikarum?

Samtidigt som jag alltså har fått en ekonomisk möjlighet att forska har jag stängts ute från alla de andra aspekterna av forskningen. För föräldrar till små barn tillkommer att varje sjukdomssession innebär avbrott i arbetet då ens arbetsplats förvandlas till sjukstuga, och med barn i dagisåldern blir det ganska ofta. Samtidigt finns inte vård av sjukt barn ens som en möjlighet för en stipendiat. Dagarna och pengarna försvinner med snoret och hostan.

När mina kompisar ville bli popstjärnor och astronauter ville jag bli professor i historia. Det vill jag fortfarande och därför kommer jag att fortsätta med min forskning. Det är det här jag vill göra, det här jag alltid drömt om. Men vad händer när jag är färdig? Min referensram är ett litet rum med gröna väggar och en samling pelargoner som väntar på våren, mina närmaste arbetskamrater är tre katter som i ärlighetens namn ger rätt begränsat intellektuellt utbyte. Var kommer jag att passa in?

Jag har försökt med det mesta för att få en plats på universitetet. Jag vill undervisa och har en lärarutbildning i grunden men så får jag inte betala för rummet. Inte ens tappra försök att beskriva hur duktig jag är på att laga kaffe eller den relativa lögnen att jag är en stjärna på att städa hjälpte. Att utbrista ”men OJ vad mycket plats du har HÄR” och menande peka på en ledig skrivbordshörna när man besöker folk som har rum har inte gått det minsta bättre.

Sakta vänjer jag mig vid tanken på att sitta här hemma i fyra år och peppar mig själv att klara det. Och jag är tacksam för mina handledare som är tillgängliga för frågor och frustrerade utbrott när som helst. I går skickade jag en förfrågan till en av dem om stipendier och har fått inte mindre än tio svar med tips, idéer, hjälp och stöd inom ett dygn, allteftersom hon hittar mer. Att handledaren också spontant bjuder med en på tårta, book release och en snabb genomgång av nyttiga artiklar och böcker inför avhandlingen är så värdefullt att jag inte kan sätta ord på det. På så vis lever universitetstraditionen vidare. Universitas är människorna som vill lära sig mer, inte byråkratin som vill äta upp dem.

Läs också Eva Ahl-Waris om samma ämne!

 

Vardagslivet

Ännu en anledning att skaffa helikopter

CharlotteLämna en kommentar

När det står en ung kille i tioårsåldern mitt på vägen och vägrar att flytta på sig när man kommer trött och hungrig efter att ha hämtat ungarna på dagis och allt man vill är att få komma hem, äta mat, tända en brasa och lyssna på ungarna berätta om sin dag, men man hindras av att den där unga killen tycker att ett bra sätt att visa sig tuff inför sina kompisar är att sedan man stannat bilen så sakta det går masa sig just så mycket åt sidan att man genom att nästan köra upp i snöhögen på andra sidan vägen kan klämma sig förbi, då önskar jag att det vore ok att liksom lite knuffa till honom kofångaren.

Eller åtminstone klippa honom med dörren.

Det är liksom inte tillfredsställande nog att bara veva ner fönstret och sockersött upplysa honom om lämpligheten att flytta på sig när det kommer bilar när man inte ens får inleda med ”jag förstår att du inte är så smart men jag är säker på att du kan tränas upp att agera nästan normalt med hjälp av elchocker”.