Historikerns historier · Nyhetsplock

Lite om domedagsstämningen i Finland

Ryssland har anfallit Ukraina med betydligt större kraft än vad någon av oss nog hade föreställt sig sannolikt. Det råder domedagsstämning här i Finland. För mig som svensk och med en betydligt mer distanserad förhållning till Ryssland och det potentiella hot Ryssland innebär är det ibland svårt att riktigt greppa det så jag tänkte att jag skulle försöka förklara det, så som jag har förstått det.

För jag tror att det framförallt är Putins historieskrivning som får nackhåren att resa sig på finländarna. I det tal han höll för att liksom rättfärdiga anfallet på Ukraina nu hänvisade han till händelserna vid den ryska revolutionen år 1917 och förlusten av betydande geografiska territorier. Ukraina borde, enligt honom, aldrig har frigjorts från Ryssland. Det är, återingen enligt honom, inte att betrakta som en självständig stat utan en del av Ryssland som nu ska återbördas.

Ett annat av de territorier som Ryssland fick släppa ifrån sig vid den tiden är Finland, som blev självständigt bara några månader före Ukraina. Att talet nu handlade specifikt om Ukraina gör det inte mindre obehagligt för finländarna. Exakt samma logik är nämligen applicerbar på Finland också.

Rent historiskt finns det förstås vissa skillnader. Finland hade varit en del av det svenska riket i nästan 500 år innan det blev ryskt. Trakten runt Kiev är det ursprungliga Rus – Rysslands vagga. De historiska banden är således långt ifrån likvärda. Men båda staterna har varit självständiga ganska exakt lika länge. Båda staterna förtjänar fortsatt självständighet.

Och finländarna minns tydligt krig med Ryssland, hur det är att ha ryska trupper på gatorna. Nästan varenda finländare har en släkting, eller känner någon, som var med om att Finland fick avstå delar av Karelen till Sovjetunionen efter vinterkriget på 1940-talet. Människor evakuerades från sina hem för att aldrig återvända. Och även om många kanske inte känner till detaljerna så lever minnet av Porkalaparantesen, då ett 380 kvadratmeter stort område en dryg halvtimme med bil från Helsingfors blev rysk militärbas som en del av fredsfördraget 1944.

Även från Porkala evakuerades de boende, som fick se sina gårdar övertagna av ryska soldater. Spåren finns kvar rent fysiskt i landskapet, med exempelvis fästen för skjutvapen insprängda i stenblock, och i boningshusen som användes av de ryska soldaterna. Ett av husen, tillhörigt en bekant, hade bland annat tjänat som biograf och ryssarna hade rivit ut delar av väggar för att få plats med en projektor. Först 1956 fick de evakuerade lov att återvända till Porkala – en del till nästan ingenting. Spåren finns också kvar i människorna, i berättelserna och kanske framförallt i tystnaden – det här är ett trauma man inte ska prata om.

Flera vänner har äldre släktingar som, precis så som äldre människor gör, återupplever minnen och det är minnet av krig de lever. Panisk rädsla för evakuering undan antågande ryska trupper. Putins ord landar således i en helt annan kontext här i Finland än vad de gör i Sverige och lämnar nog knappast någon oberörd.

Bilderna är från databasen Finna.

Jag kan villigt erkänna att jag hade alltför stor tilltro till Rysslands verklighetsförankring, att den groteskt felaktiga bild av historien Putin presenterade var en sorts intern angelägenhet – inte ett berättigande av fullskaligt krig. Kanske hade jag trott att Putin skulle fortsätta knapra på den biten av Ukraina han börjat på, vilket vore illa nog, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att han skulle försöka svälja hela alltet. Det är en nattsvart dag idag.

Vardagslivet

Blötsnö och spadar

Ni vet när man vaknar på morgonen och världen överraskar en med ytterligare 15 cm blötsnö och man inser det omedelbara behovet av att skotta? Och när man inte hittar snöskyffeln och står där svärande så får man en krypande känsla av att man eventuellt kanske ett par dagar tidigare hade sett barnen vara ute och gräva men och att man kanske eventuellt inte påmint dem om att ställa tillbaka snöskyfflarna och att det med största sannolikhet förklarar den akuta skyffelbristen. Sedan funderar man över var barnen höll till och blir så där kall när man kommer på att de grävde i den där stora snöhögen som blir när traktorn kommer och skottar. Där, på andra sidan gården.

Då är man ju glad att man jobbar hemifrån.

Vardagslivet

Lediga dagen

Min alltid lika charmerande broder ringde.

Han: Hejsan! Hur är läget?
Jag (lite stressat): Jodå. Mycket att göra bara.
Han: Jasså? Är du inte ledig i dag?
Jag: Va? Varför skulle jag vara det?
Han: Jomen det är ju nationaldagen och då är man ju ledig och…
Jag (tystnad)
Han (med synnerligen dåligt spelad ånger): Men JUST DET! Du har ju flyttat till Finland så du har säkert INTE ledigt.

Point taken. Tack.

Vardagslivet

Rädslan

Jag var ute i mörkret och plockade in de sista fröplanteringarna som måste in för natten. Trots att jag egentligen är osunt rädd för mörker har jag inte varit speciellt rädd här ute. Lantmörker känns rätt fredligt på något sätt.

Men så satt Noppa som en staty och stirrade ut i mörkret över fältet ner mot skogsdungen. Sakta, sakta började hon krypa bakåt, utan att släppa vad det nu var hennes nattögon såg. Till slut vände hon och flydde in under huset. Kvar stod jag med mina fröburkar i handen, hjärtat dunkande i halsgropen och sikt in i mörkret på kanske 10 meter. Jag intalade mig själv att jag inte alls var rädd, trots att det var en betydligt större lögn än när jag sa till barnen i julas att det var den riktiga jultomten som kom till oss.

Och så gick jag in och möttes av ett meddelande på telefonen: Varning. Det går en varg i trakten.

HOLY CRAP, BATMAN!

Kulturkrockar · Vardagslivet

Där har ni skillnaden mellan Sverige och Finland i ett nötskal.

I köket, med anledning av att min make just ätit två semlor i något av rekordtakt.

Han: These are like the best semlas you’ve ever made!
Jag: I know, right!? I’m quite good at this now.
Han: Well, I usually don’t really like the buns you make.
Jag (med armarna i kors): Really…?
Han (lite nervöst): Well. Honestly, I think they’re not quite sweet enough.
Jag (uppriktigt förvånad): Not sweet enough? Semla buns shouldn’t be sweet because they’re supposed to be stuffed with mandelmassa.
Han: No, no. Not the semla buns. Like the normal buns you make.
Jag (ännu mer förvånad): Like you mean the kanelbullar?
Han (med just så mycket huvudskakningar som en liknande fråga kräver): No, no. The normal buns you make.
Jag (tystnad)
Han (nervös väntan)
Jag: Normal buns?
Han: Yes, the normal buns you make.
Jag: The ones that are actually bread and not buns?
Han: Oh. That’s why.

I nio år har vi varit tillsammans. I nio år har han ätit havrefrallor med fullkorn och misstagit dem för vanliga bullar med lite för lite socker.

Vardagslivet

Sådant som tyder på att jag bott (för) länge i Finland

Jag skriver P istället för B.
Jag börjar mina meningar med ”Nå”.
Ordet ”nog” betyder inte längre ”kanske” utan ”helt säkert”.
Jag tycker inte att det är konstigt att vi har en halv meter snö i trädgården eftersom det ”bara är april”.
Jag förväntar mig skinka och ost i min semla.
Jag rynkar knappt på näsan åt att kebabsåsen består av salladsdressing.
Det är lite besvärande när jag inte längre kan skjuta upp det där med att gå till bilen och någon av grannarna är ute på parkeringen.
Jag skulle aldrig få för mig att hälsa på hos någon som jag inte givit ett par dagars varsel.