Flera landsting i Sverige har beslutat sig för att införa generella foto- och videoförbud. Detta för att personal och tillfälliga besökare på sjukhus och andra vårdinrättningar inte ska riskera att hamna på bild och möjligen senare också på nätet. Andra sidan av myntet är exempelvis att föräldrar inte får fotografera sina nyfödda barn utan ett särskilt tillstånd. Dessutom skulle det innebära att media skulle behöva tillstånd för att fotografera och filma på sjukhusen, vilket somliga menar skulle minska insynen i vården.

Återigen är det en situation där man skulle kunna komma långt med sunt förnuft. Jag misstänker att vårdpersonalen i allmänhet inte har något emot att vara en suddig figur i bakgrunden i någons privata album. Det större problemet är att privata fotoalbum håller på att få ge vika för praktiskt taget offentliga nätbaserade album. Eftersom nästan vem som helst kan publicera bilder på internet nu för tiden, och den som vill dessutom har tillgång till redigeringsprogram finns det onekligen en stor fara med att hamn på bild. Respekten för andra människors privatliv måste avgöra vad man väljer att publicera och inte, och tankar som ”men jag vet ju ändå inte vem den här människan är” får inte vara vägledande. Den stora offentligheten de flesta av oss vill ha för med sig betydande skyldigheter.

För nog är det patetiskt att föräldrar inte utan tillstånd ska få fota sina ungar, och det är rent ut farligt att landstingen stänger ute media.

Bloggare kan dra sitt eget strå till stacken genom att noga kontrollera att alla de som finns på ens bilder är personer som man känner och som har givit sitt medgivande. Rädslor får inte stänga dörrarna!

På dagens DN Ledare diskuteras problemen som yttrandefrihetskommittén står inför. Väldigt kort rör det sig om att nya medier och nya former att sprida information kräver en genomgång av yttrandefrihetsgrundlagen (och tryckfrihetsförordningen). Kommittén har till uppgift att utvärdera hur en möjlig revidering av grundlagen skulle kunna se ut, eller om det egentligen behövs. Kommitténs ordförande Göran Lambertz har via ett brev till de andra i kommittén hävdat att det förslag som kommittén vill lägga fram ”inte är godtagbart”. Det strider nämligen mot hans egen vilja.

Stopp nu. Yttrandefriheten korrelerar med att demokratiska arbetssätt präglar samhället. Att den kommittén som ska diskutera allas vår frihet att yttra oss inte bara är så hårt toppstyrd att majoritetsbeslut körs över utan att dess ordförande också drar sin egen yttrandefrihet så långt att han offentligt kritiserar de andra medlemmarnas tankeförmåga är skrämmande. Yttrandefriheten gör att det inte längre är straffbart att till exempel kritisera regeringen. Det är sådana saker som lagen ska skydda.

Trots det finns det en utbredd missuppfattning att yttrandefriheten ger gemene man rätt att säga precis vad de tycker till alla som vill lyssna.

Yttrandefriheten är emellertid inte bara en frihet utan också en skyldighet att ta ansvar för det man säger och skriver. Det innebär också att man ibland kanske bör avstå från att uttala sig. Om man exempelvis är ordförande i en viktig kommitté kanske det är bäst att låta bli att säga saker som ”Jag gillar ledamöterna i kommittén, utom några som inte vill öppna sig för att tänka.” Vi får inte bli rädda för att stå upp för det som är viktigt, men vi borde alla ta vårt ansvar för att respektera andras rättigheter att uttala sig, och att tänka fritt.

Magnus Kahnberg blev överfallen och knuffad i huvudet så hårt att han föll, slog i ansiktet och förlorade medvetandet. Han blev hämtad med ambulans och fördes svårt skadad till sjukhuset.

Ett lämpligt straff för förövaren? 5 minuters matchstraff och flera matchers avstängning. Det här är på hockeyisen och inte i den riktiga världen.

Som bekant är jag ingen hejare på ekonomi, vilket säkert är orsaken till varför världsekonomins bekymmer går mig förbi. Min egen ekonomi är så simpel. Jag tjänar jämförelsevis en spottstyver, men spenderar inte mer än så. Min filosofi är att så länge jag tjänar en viss summa pengar bör inte mina utgifter överstiga denna. När jag läser om hur stater och världsledare uppfattar ekonomi känns mitt sätt tämligen gammalmodigt.

Och det här med tillväxten, modeordet framför andra. Hur länge kan man tala om tillväxt utan att inse att det som växer i oändlighet till slut kommer att explodera?

Jag lovar mig själv att kunna läsa nyheterna utan att flyga i taket över dumheter. Det går inte den här gången heller. Nordeas ordförande Björn Wahlroos försvarar införskaffandet av en lyxlägenhet till VD med att

”Människor behöver faktiskt bo”

Han medger att 250 kvm kan låta mycket men berättigar det med att det faktiskt rör sig om VD för nordens femte största bank. SO WHAT!? Är det inte just bankerna (och jag skyller nu inte på Nordea direkt) som delvis skapat den pågående ekonomiska krisen? Som gör att många i Grekland inte har någon bostad i framtiden?

Den norske fotografen Jonas Bendiksen har gjort en fantastisk utställning om ställen där människor bor. Trots att många av de människornas hem knappast skulle betecknas som människovärdiga i Sverige visas de stolt upp. Pappan som är så nöjd med att den lilla enrummaren är dekorerad med tidningspapper för att det känns som att man har kontakt med hela världen, i en låda som saknar fönster. Varför verkar det som att många av dem som ska vara mest erfarna och världsvana inte verkar ha en aning om vad som krävs för att man ska kunna bygga sig ett hem?