Nej, jag tänkte inte skriva öppenhjärtigt och privat om mitt eget sexbeteende, bara notera att Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter är nominerade för Stora Journalistpriset för deras uppmuntran att andra ska göra det. I ett samhälle där sex för de flesta långt ifrån är ett nödvändigt ont för att säkra artens fortlevnad är den diskussion som Koljonen och Mirjamsdotter drog igång på mikrobloggen Twitter väldigt viktig. Sexbeteendet är för både män och kvinnor oerhört känsligt och vi socialiseras redan som unga in i starkt genusbaserade föreställningar om vad vi ska tycka om och hur vi ska relatera till det, medan det tabu kring att prata om upplevelserna i osäkra situationer försvårar viktiga frågeställningar och diskussioner om vårt eget beteende.

Historiskt sett är just sexbeteende och vår inställning till det riktigt spännande. Visste ni till exempel att våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades i Finland först år 1994? Idag pratar man med förskräckelse om hur mycket antalet våldtäkter har ökat, men frågan är snarare hur vår inställning till sexuella övergrepp förändrats över tiden. Normer för sexbeteende är om något knutet till kulturell och historisk kontext, och måste också diskuteras inom dessa ramar. Skillnaden mellan individens upplevelse och samhällets normer måste problematiseras och ständigt diskuteras så att de som faktiskt utsätts för övergrepp får den hjälp de har rätt till. Samtidigt är det viktigt att de obehagliga sexupplevelser som har sin grund i olyckliga missförstånd inte tillåts underminera trovärdigheten i övergreppsoffers berättelser, och att alla tar sitt ansvar för en rakryggad och öppen dialog kring var det blev fel.

Kuriosa: Stavningskontrollen vill inte godkänna ”sexbeteende” utan föreslår ”kexbeteende”, men det får bli ett annat inlägg.

Update 24 november: Och mycket riktigt och välförtjänt fick de också stora journalistpriset!

En ny undersökning visar att det i USA är män av medellängd som får flest barn. 178 cm ska man vara för att få flest barn (2,57 i genomsnitt). Kan man relatera detta till att kineser, som ju i allmänhet är betydligt kortare, bara får 1 barn? Statistiskt sett stämmer det ju.

En anledning till varför män av medellängd får fler barn tror man kan vara att de gifter sig tidigare. Hur i hela friden har man kommit fram till det? Och i vilken del av befolkningen? Och under vilka premisser? Dessutom påpekas det att andra faktorer än längden påverkar barnantalet mer, som till exempel utbildning och inkomst. No shit, Sherlock.

 

Jag kan inte låta bli att återvända till fallet Assange vs rättvisan. Julian Assange vill för allt i världen inte bli utlämnad till Sverige för att ställas till svars för anklagelserna om våldtäkt. Så ogärna vill han beträda svensk mark att han till och med har sin mamma vädja för den oskyldige, missförstådde stackaren.

”My beatutiful boy, Julian, is gonna be in the hands of those thugs. They will bash him. They will sexually abuse him.”

säger Christine Assange och ser ut som om hon menar det. Jag är själv mor, och jag skulle inte heller vilja sätta mitt underbara barn i händerna på skurkar som ska slå honom och utnyttja honom sexuellt.

Men vänta lite här nu. Jag inser förstås att Julian Assange riskerar att bli en trofé för vilken politiskt prisjägare som helst, men det som ska hända när han kommer till Sverige är ju att han ska få berätta sin version av vad som har hänt, och som det verkar är det ju inte han som är sexuellt utnyttjad utan tvärtom. Dessutom är killen inte ens åtalad, utan ska bara bli hörd. Det är inte ett straff, utan en rättighet.

Eftersom Julians väna moder inte hade rätt effekt på förhandlingarna har en svensk pr-konsult kontaktats. Exakt vad denne pr-konsult ska göra är oklart, men det finns anledning att ifrågasätta pr-konsulters inverkan på det som Assange har opponerat sig mot: en rättvis rättegång. Hur i hela friden ska pr göra en rättegång mer rättvis? Eller är det inte rättvisa man söker, utan frikännande till vilket pris som helst?

Pontus Nyström har på SVD Opinion skrivit en mycket läsvärd text där han vädjar till den pr-konsult som förmodligen ska ta sig an Assanges fall att i rättvisans namn tacka nej, inte minst för att de två offren, kvinnorna, inte har råd med samma entourage. Det tycker jag att fler borde skriva under på. Rättsväsendet har sina egna snirklar och fallgropar, men pr och pengar ska inte få spela in!

I Rio de Janeiro har man inlett en offensiv mot några av de kåkstäder som styrs av kriminella ligor. Offensiven kallas ”Choque de Paz”, vilket ungefär betyder ”Fredschocken”.

Men hur i hela friden kan man tro att fred har något med chock att göra?

Motiven för att äntligen investera i en tryggare miljö för de närapå två miljoner invånare som bor i kåkstäderna har beklämmande lite med humanitära värden att göra och är desto mer präglade av ekonomiska intressen. Brasilien är ju värd för både fotbolls-VM år 2014 och OS år 2016, och då passar det inte med knarkligor och fattigdom i knutarna.

En del av mig vill så gärna tro att det är ett genidrag att ge VM och OS till Brasilien – Äntligen! En spark i rumpan åt de styrande och uppmärksamhet och hjälp till behövande. Men var finns långtgående planer för hur de människor som försörjer sig via knarkhandeln ska förtjäna sitt levebröd? Var finns analyser kring effekterna av att rubba de känsliga nätverk som utgör livsådran i många isolerade kåkstäder?

En kvalificerad gissning är att inga sådana planer och analyser finns. De överensstämmer nämligen knappast med den bisarra idén att fred kan införas med chock och med en stram deadline.

Varsågoda! Lite fred!

I nyheternas Sverige möts man av en artikel baserad på en studie om svenska spermadonatorers personligheter. Jag har inte läst studien och kan således rimligtvis inte alls kritisera resultat och tillvägagångssätt. Däremot tar jag mig friheten att kommentera ändå (om någon sedan läst studien och vill tillägga något skulle jag bli jätteglad!). Förstås.

I Sverige har barn som fötts som ett resultat av en spermadonation rätt att få veta vem deras biologiska pappa är. Därför genomgår dessa män ett personlighetstest för att kontrollera att de som donerar sperma är ”normala”. Nu har det alltså visat sig att de inte bara är normala, utan också mer ansvarstagande, trovärdigare och med en mognare personlighet än jämnåriga som inte donerar. Det är trevligt att dessa svenska män är gräddan av utbudet, och jag kan bara beklaga att jag under min ungdomstid i Sverige inte förstod att ragga utanför spermabankerna.

Jag gissar att detta personlighetstest också har att göra med att tröskeln för att donera ska vara tillräckligt hög för att donatorn ska ha insett möjligheten att 20 år in i framtiden få ett samtal från någon med en liknande genuppsättning.

En del av mig tycker dock att det är beklagligt att vi lägger så stort vikt vid biologi och gener. En pappa blir inte till i en mugg. Att bli pappa kräver många års träning av blöjbytande, nattvakande, tröstande och dessutom en livstid av älskande. Jag vill absolut inte förringa barns sökande efter sin identitet, men jag önskar och tror att alla de föräldrar och barn som inte delar gener vet att en familj skapas av betydligt större saker än så.

Kuriosa: Samma forskare, Gunilla Sydsjö, har också visat att de par som genomgår provrörsbefruktning har stabilare relationer.