I dag ska jag presentera de två första kapitlen av min avhandling. I flera veckor slet jag grymt hårt för att få kapitel 2 färdigt. Hur hårt? Så hårt att det bara tog några dagar efter att jag lämnat in min text till opponenten och seminariet för en vecka sedan innan förkylningen Agaton från helvetet dök upp och däckade mig. Näsan rinner så Niagara fallen framstår som stillastående, huvudet är så tungt att jag ibland inte är säker om jag är sitter rakt eller lutar betänkligt åt vänster. Dessutom nyser jag så mycket att om den där skrönan om att 1000 hjärnceller dör varje gång man nyser är sann så har jag snart förbrukat hela min uppsättning. Därför är det väl kanske inte direkt med odelad glädje som jag ser fram emot eftermiddagens seminarium. Om vi säger så.

Han som ska vara opponent är rättshistoriker från juridiska fakulteten. Mitt ämne är ju rättshistoria, så därför är jag förstås oerhört tacksam över att han tar sig tiden att ge mig feedback. Samtidigt är det nervöst att ha någon från en annan fakultet kommentera, och jag tänker på alla de där människorna som jag stöter på i diskussioner här på bloggen som verkar tro att postmodernistisk ”det finns inte en sanning” är pseudovetenskapligt fjanteri, fjärran från riktig vetenskap. Men faktum är att synen på historia och det förflutna är bunden till tid och plats. Historieskrivning sker inte utanför historikern utan i mötet mellan historiker, utbildning, källor och det vetenskapliga samfundet. För varje bit av dessa fyra som man förändrar blir det en annan beskrivning av historien. Har man gjort ett gediget jobb är det förstås inte så stor skillnad att folk utanför akademien kanske skulle upptäcka den, men för oss som är väldigt insnöade kan den tyckas desto större. Att nu någon med en annan utbildning, som dessutom inte bara är förkrossande mer erfaren utan också specialiserad på just den aspekt av kapitel 2 som jag är mest osäker på – det strikt juridiska – ska läsa min text är därför i ärlighetens namn väldigt nervöst.

Nu hoppas jag på att det arbete jag har gjort är tillräckligt väl utfört för att fungera även för dem med juridisk utbildning. Och att jag inte sprutnyser på någon. Eller. Det kan väl vara plan B.