Skilsmässor

Själens mörka natt

Det är så många saker som har hänt.

Efter skilsmässan för typ… eh… nio(?) år sedan blev det svårt att skriva. Allt gammalt jag kunde skriva om, det där dagboksmässiga, blev jättekänsligt. Och allt det nya, på grund av naturen av det förhållande jag gick in i, blev uttryckligen oönskat, förbjudet, övervakat. Den blogg som tidigare varit en livsviktig kontaktyta till en större värld kändes helt plötsligt inte alls som min egen. Den var inte min fristad längre.

Inte minst för att jag inte stod upp för den och för hur viktigt skrivandet var och är för mig.

Sedan var det där med omvärlden. När jag började blogga så hade jag fortfarande ambitionen att försöka förklara genusforskning för dem som inte alls förstod sig på sådant trams, eftersom det faktiskt gick att förklara. Det rörde trots allt bara genus. Men som senare forskning har visat är det samma antigenustroll som tror på myten om massinvandring och som tror att klimatförändringen och vaccin är hittepå och så vidare. Det hänger ihop, det där, och har enligt forskningen att göra med förmåga till empati. Och då blev jag ganska trött för då var det ju inte alls så enkelt som att om jag bara kunde förklara vad genusforskningen faktiskt sa och hur det skiljde sig från vad som plockades upp av media så kunde saker och ting redas ut.

Ja, och så blev jag sjuk. Jättesjuk, faktiskt. Inte så att jag kommer att dö av det eller så, men tillräckligt sjuk för att hela mitt universum skulle förändras av det. Det ledde i sin tur till ett par år av djupdykningar i det inre. En del talar om the Dark Night of the Soul. Det har varit ganska många mörka nätter nu, för att uttrycka det milt.

Och jag har kommit fram till så många saker.

Därför kommer den här bloggen nu att bli ganska mycket mindre rosa fluff och ganska mycket mer nattsvart mörker. Jag tänker på det nu på hösten, när det fysiska mörkret har återvänt. Det bästa med mörkret är att man helt plötsligt kan se alla stjärnorna igen. Tusentals miljoners miljarder minst. De har ju varit där hela tiden, förstås, men mot mörkret så syns de.

Historikerns historier · Vardagslivet

Dagens panik 

En av anledningarna till att jag har lite svårt att blogga just nu är att det känns som om jag inte går från klarhet till klarhet utan från panik till panik i slutspurten på avhandlingen. Hit och dit och panik igen blir den här bloggens nya namn. Jag hinner inte ens dricka tillräckligt med kaffe för att trösta mig.

I dag är den största paniken att jag bläddrar för långsamt i böcker och att det (bland annat därför) finns alltför många böcker jag inte har hunnit läsa och därför kan hänvisa till. Jag borde ha läst mer. Varje dag. Hela tiden. Under alla dessa år. Varför har jag inte läst tillräckligt? OCH VARFÖR BLÄDDRAR JAG SÅ LÅNGSAMT?!

Historikerns historier

Så där. Då kör vi!

I dag har jag varit och pratat med all världens handledare och professorer och fått klartecken att lämna in avhandlingen till förhandsgranskning – närmare bestämt den 29 maj. Det är absolut jättesista datumet om jag ska hinna disputera alls i år.

Så nu är det bara fullt ös medvetslös! På tal om: det ligger en hund totalt utslagen på mina fötter. Kanske bästa värmaren någonsin.

Historikerns historier

Dagen D

I dag ska jag presentera de två första kapitlen av min avhandling. I flera veckor slet jag grymt hårt för att få kapitel 2 färdigt. Hur hårt? Så hårt att det bara tog några dagar efter att jag lämnat in min text till opponenten och seminariet för en vecka sedan innan förkylningen Agaton från helvetet dök upp och däckade mig. Näsan rinner så Niagara fallen framstår som stillastående, huvudet är så tungt att jag ibland inte är säker om jag är sitter rakt eller lutar betänkligt åt vänster. Dessutom nyser jag så mycket att om den där skrönan om att 1000 hjärnceller dör varje gång man nyser är sann så har jag snart förbrukat hela min uppsättning. Därför är det väl kanske inte direkt med odelad glädje som jag ser fram emot eftermiddagens seminarium. Om vi säger så.

Han som ska vara opponent är rättshistoriker från juridiska fakulteten. Mitt ämne är ju rättshistoria, så därför är jag förstås oerhört tacksam över att han tar sig tiden att ge mig feedback. Samtidigt är det nervöst att ha någon från en annan fakultet kommentera, och jag tänker på alla de där människorna som jag stöter på i diskussioner här på bloggen som verkar tro att postmodernistisk ”det finns inte en sanning” är pseudovetenskapligt fjanteri, fjärran från riktig vetenskap. Men faktum är att synen på historia och det förflutna är bunden till tid och plats. Historieskrivning sker inte utanför historikern utan i mötet mellan historiker, utbildning, källor och det vetenskapliga samfundet. För varje bit av dessa fyra som man förändrar blir det en annan beskrivning av historien. Har man gjort ett gediget jobb är det förstås inte så stor skillnad att folk utanför akademien kanske skulle upptäcka den, men för oss som är väldigt insnöade kan den tyckas desto större. Att nu någon med en annan utbildning, som dessutom inte bara är förkrossande mer erfaren utan också specialiserad på just den aspekt av kapitel 2 som jag är mest osäker på – det strikt juridiska – ska läsa min text är därför i ärlighetens namn väldigt nervöst.

Nu hoppas jag på att det arbete jag har gjort är tillräckligt väl utfört för att fungera även för dem med juridisk utbildning. Och att jag inte sprutnyser på någon. Eller. Det kan väl vara plan B.

Vardagslivet

Att hjälpa våren på traven

När trädgårdstidningarna glatt proklamerade att nu var det dags att äntligen få sätta fingrarna i jorden hade vi fortfarande en meter snö. Det var lätt deprimerande att läsa beskrivningar på vackra utearrangemang som klarar ”några minus” och konstatera att det förmodligen inte var entydigt med våra minus 15.

Men nu! Nu är det dags! Jag har tagit bort vintertäcket på de tåligaste växterna och spanar ivrigt efter nya modiga knoppar som tittar fram. Varje år brukar jag förodla inomhus i betydligt mycket fler krukor än min man tycker att det är rimligt att jag ber honom bära ut på morgonen och in på kvällen för att småplantorna ska få lagom uteliv.

Så jag har investerat i en pluggbox. I den har jag i prydliga rader planterat tre olika sorters frön av vilka jag bara minns i vilka pluggar basilikan hamnade och numer lite ångrar mitt överdrivet självsäkra ”klart jag minns vad jag satt” även i år.

Men ingenting händer! Jävla pluggbox! Min man har väldigt lite förståelse för det här. Han kommer med sina ”men ge det lite tid” och ”det betyder ju inte att den är trasig”. Men nu är det ju två dygn sedan jag planterade! Hur länge ska man behöva vänta egentligen? Jag vill ha vår nu!

Men krokusen blommar i alla fall.

Och smutsiga utebarn skriker vårskrik som skulle ha fått Ronja att trilla i Helvetesgapet av förskräckelse.

Vardagslivet

Tårtkalas beställt!

I morgon fyller min lilla baby fyra år. Hon har beställt tårtor och cupcakes av så många olika sorter och former att jag tappade räkningen för länge sedan. Genom att sträcka sina små armar åt sidorna så långt hon förmådda måttade hon ”unkeväj” hur stor Barbietårtan borde vara. Igår var hon således med all rätt bekymrad över att jag inte hade börjat baka ännu.

Men nu. Nu har jag laddat mig med kaffe, städat köket och gjort en tämligen överväldigande lista över saker som ska bakas. Det blir glada cupcakes, pastellfärgade macarons, flervåningstårta och förstås den Barbietårta (om än i något mindre storlek än hon måttade) som hon drömt om sedan oktober.