Etikettarkiv | Näthat

Nej, kvinnor står inte för 50 % av näthatet mot andra kvinnor

Så det har kommit en undersökning från den brittiska tankesmedjan Demos. I svensk media sägs undersökningen visa att ”[k]vinnor utsätts för lika mycket näthat från andra kvinnor som från män”.

Det är inte ens i närheten av sant.

Eftersom jag inte vet exakt hur Demos algoritmer ser ut, och med största sannolikhet inte skulle förstå det ens om någon försökte förklara så tänkte jag inte säga så mycket om det. Mer än, förstås, att det alltid finns osäkerhetsfaktorer när man låter datorer sortera ut forskningsunderlag baserat på vad datorerna tror att en användare har för kön. Som framgår av mitt inte alltigenom kunniga sätt att använda begreppet ”dator” är det bäst att vi går vidare.

För det finns massor mer att påpeka.

Det allra viktigaste är att forskningsgruppen valt ut ”slut” och ”whore” som de ord de ville undersöka. Vad undersökningen alltså visar är att kvinnor och män i ungefär lika stor utsträckning kallar kvinnor för slampa och hora. Det är egentligen varken nytt eller specifikt för nätet.

Tidigare undersökningar har visat att just den sortens språk, som syftar till att kontrollera kvinnors sexualitet, är någonting som särskilt unga kvinnor använder mot varandra. Kvinnor markerar, upprätthåller och slåss för sin status i strikta hierarkier bland kvinnor – men i samspel med män – med hor-diskurs. Och kvinnor gör det dessutom inte bara online, utan face to face också, och ratar kvinnor som anses promiskuösa.

Kalla kvinnor för horor och slampor är alltså något som både män och kvinnor gör som en del i den månghundraåriga traditionen att kontrollera kvinnors sexualitet.

Och vi ska nu ingalunda avfärda den här studien bara för att den inte visar vad media påstår att den visar. Det viktigaste som studien tar upp är nämligen att det är kvinnor på mottagarsidan. Vi ska heller inte glömma att män fortfarande utgör hälften av sändarna. Man hade lika gärna kunnat slå upp rubriken så här:

”Män skickar 5000 aggressiva tweets till kvinnor på bara tre veckor”

eller

”6500 kvinnliga Twittrare slutshamade”

Det mest allvarliga är att kvinnor systematiskt tystas, även online. Att kvinnor själva ibland hjälper till att tysta andra kvinnor är inte en förmildrande omständighet.

Vad gäller trakasserier online finns det alltså ingenting i den här studien som skulle omkullkasta vad vi tidigare vetat om trakasseriernas natur, det vill säga att det huvudsakligen är manliga sändare* och kvinnliga mottagare** och att trakasserierna kvinnor utsätts för är en del av real life trakasserier. Det handlar inte bara slutshaming på Twitter, utan om fenomen som stalking, revenge porn, trafficking, våldtäkter, våld i nära relationer och så vidare ad nauseam.

* Vi vet väldigt lite om vilka förövarna är. I de fall förövarna är kända är det främst män.

** När det gäller glåpord är män mer utsatta än kvinnor online, men denna form av trakasserier är betydligt mildare. Lite som när man jämför det våld i nära relationer som kvinnor och män utsätts för.

Sexiga rubriker och cybertrakasserier

Det är svårt, det där med att skriva sexiga rubriker utan att bända sanningen. I dag hamnade jag på en artikel som heter ”There’s No Comparing Male and Female Harassment Online”. Den handlar, precis som titeln antyder, om att det helt enkelt inte går att jämföra trakasserier mot kvinnor med trakasserier av män på nätet. Bakgrunden till artikeln är att det ofta argumenteras för att män är mer utsatta.

”For example, a piece in the Daily Beast last week argued that men are harassed more often than women online. It’s a common refrain.”

Artikeln i the Daily Beast har titeln ”Men Are Harassed More Than Women Online” och handlar om just det. På the Daily Beast argumenterar artikelförfattaren för att män i betydligt större utsträckning än kvinnor blir trakasserade på nätet, men också för att den allmänna uppfattningen att kvinnor är mer utsatta hör ihop med att kvinnor ses som mer skyddsvärda än män.

”In her analysis of videogames, Sarkeesian has been particularly critical of damsel-in-distress stereotypes and casual “depictions of female victimhood.” Yet we bolster the same stereotypes when we focus on nasty things said to women while trivializing threats against men even though men are much more likely to be victims of violence by strangers.”

Här vill jag bara tillägga att jag anser det vara hemskt fult spel att nämna Sarkeesians kritik mot kvinnliga offer i spelvärlden i samma stycke som antyder att vi överbeskyddar kvinnor i den verkliga världen. Sarkeesian har nämligen nyligen fått lämna sitt hem efter att hatare och hotare spridit hennes adress på nätet. Mängden hat och hot som den kvinnan har fått ta emot är helt extremt och hon behöver skydd. Inte för att hon är en vek kvinna utan för att världen är full av labila människor som anser att den som påtalar sexism i spel förtjänar att dö.

The Daily Beasts artikel är baserad på en studie gjord av Demos. Följer man länken bakom ordet ”report” i the Daily Beasts artikel hamnar man emellertid på ytterligare en tidningsartikel med rubriken ”Sexism in Cyberspace: Men Receive More Twitter Abuse than Women” från Yahoo!. Därifrån, samt via en länk längre ner i artikeln på the Daily Beast, kommer man till tankesmedjan Demos studie. Den har i sin tur rubriken ”Male celebreties receive more abuse on Twitter than women”.

Någonting ganska stort har alltså hänt här. Vad studien som artikeln vilar sig på säger är alltså att manliga kändisar får mer trakasserier på Twitter än kvinnor. Vad detta utvecklades till var att män är mer trakasserade än kvinnor på nätet, vilket inte på något vis stöds av studien man hänvisar till. Dessutom, och det här är väldigt viktigt, är det inte en studie vars huvudsyfte är att utreda sexism på nätet.

”The results mark the launch of a Demos report – Vox Digitas – investigating how the wealth of data on social media can increasingly be used to monitor trends in public attitudes.”

Resultatet att kändismän trakasseras mer än kändiskvinnor på Twitter är alltså endast ett biresultat – inte vad projektet egentligen syftar till. Därför bör man fråga sig hur de har kommit fram till resultaten. Tweets kategoriserades som trakasserande om de innehöll något av orden i Googles search language filter. Listan innehåller fler fula ord än vad någon bör känna till, men inte till exempel ord som ”die” eller ”rape”. Om hot med dessa ord förekom skulle de alltså inte ha fastnat i filtret och därmed inte visas i statistiken. Vad studien visar är alltså att en utvald grupp brittiska kändismän får fler tweets med fula ord än vad en utvald grupp med brittiska kändiskvinnor får. Studien visar inte hot och skiljer heller inte på graden av trakasserier. Ett tweet där det står ”You really looked like a wanker in the last episode” skulle fastna i filtret medan ”I wish you were dead and I know your adress” inte skulle räknas. På intet sätt ger denna studie stöd för påstående att män i högre grad än kvinnor skulle trakasseras på nätet.

Ingen påstår alltså att män inte skulle få hat och hot på nätet. Det får de förstås och det är någonting som måste tas på allvar. Män ska inte förväntas vara hårdhudade bara för att de är män. Men precis som Soraya Chemaly på The Time säger: man kan inte jämföra vad män utsätts för med det som kvinnor utsätts för. Hon lyfter fram tre anledning som jag anser vara helt avgörande:

1: Vad som riktas som kvinnor är ofta utformat som trakasserier mot just kvinnor, inte mot positionen som kvinnan har. Det är en del av ett trassligt nät av misogyni och förtryck.

2: Många av de män som trakasseras är utsatta för att de trotsar den vita, straighta mansnormen. Rasifierade och LGBT-personer löper mångdubblad risk att bli utsatta.

3: Vad som händer online kan inte frånkopplas vad som händer offline. Det finns alltför många exempel på hur framförallt unga rasifierade, LGBT och kvinnor i allmänhet trakasseras även i verkliga livet i kombination med nätet. Unga kvinnor våldtas, filmas och blir offer för nätkampanjer om hur de är horor. Av de bilder av halvnakna kändisar som tas i smyg eller stjäls är nästan alla av kvinnor. Och så vidare.

Det här är förstås ett ämne som kräver massor av forskning och som också får det. Vad studierna hittills visar är dock att det inte finns någon som helst korrelation mellan att vara man och att bli trakasserad online. Tvärtom, att vara en vit, straight man är av allt att döma det bästa skydd man kan ha även i den här frågan.

Allt väl!

Tänkte bara säga att anledningen till att jag inte skrivit i dag är att jag helt enkelt inte hunnit, inte att jag låtit mig tystas. Bara så att det inte råder några tvivel om det.

Ja, och så tänkte jag säga att så länge som Bashflak, Aktivarum, Dolf och Ninni hjälper till att driva Genusdebatten och tillåter det fullkomliga kvinnoförakt och de personliga påhopp på mig som för tillfället fyller kommentarsfälten så är de inte välkomna hit längre. Man kan inte påstå sig vilja värna om båda könens lika värde och rättigheter och samtidigt uppmuntra till näthat mot kvinnor i allmänhet och mig i synnerhet (den här gången, men samma sak händer varje kvinna de tar upp).

På Genusdebatten konstaterar man att kvinnor som håller på och tar selfies är typ värsta psykona som inte kan ta riktiga mäns ärlighet.

20131118-144227.jpg

Så är det förstås inte. En del av oss är helt vanliga bitches som skiter i vad folk tycker.

På tal om vem det är som tystas

Det har ju varit ganska mycket bråk här på sistone. Det är trist, för det brukar alltid bli mer konstruktivt när man inte bråkar. Anders Ericsson (som kallar sig Dolf) blev arg. I ett inlägg på Genusdebatten skrev han (om mig och min blogg) ett inlägg som heter Håll käft gubbjävel! och som handlar om hur jobbigt det är att vara man.

”Jag förstår att jag är en oönskad parasit i det här samhället och helst borde kräla ner i närmsta hål och dö där. Hur som helst, jag är alltför trött för att ägna mer tid åt det här just nu, men jag kände att jag i alla fall behövde säga något.”

Kommentarsfältet där fylls (92 kommentarer i skrivande stund) med stöd och utsagor om hur typiskt det är att kvinnor skäller på män och att män minsann inte får säga någonting längre.

Jag har inte modererat bort några manliga röster från den här bloggen. Tvärtom är den ju liksom lite känd för att ha många manliga kommentatorer. Inte heller har jag underlåtit att svara på kommentarer bara för att de är skrivna av män, eller på annat sätt särbehandlat män. Faktum är att det inte var länge sedan jag skrev ett inlägg om hur man måste ta mäns rätt att delta i jämställdhetsdiskussionen på allvar.

Däremot blev jag heligt förbannat av alla kommentarer om mäns preferenser på ett inlägg om ätstörningar. Upprepade gånger försökte jag och andra förklara att vad män tänder på är fullkomligt irrelevant för den som lider av ätstörningar, och att andra kroppsideal (typ ”naturlig” istället för smal) inte gör någonting bättre. Till slut fick jag nog och blev argare än vad jag någonsin blivit i bloggtext förr. Jag gjorde också alldeles klart att min ilska inte hade att göra med kön, utan med oförmåga att lyssna och riktade mig inte till någon specifik person när jag skrev:

”Och bara så att det är alldeles klart; jag säger inte det här bara för att ni är män, utan för att ni beter er som första klassens arslen.”

I kommentarsfältet svarade Dolf:

”Bete dig som ett tredje klassens arsel själv.Och ta era jävla ätstörningsproblem och era förbannande skönhetsideal och stoppa upp dem i valfritt hål. Bitches.”

I sitt eget inlägg på Genusdebatten lade han till:

”FUCK YOU VERY MUCH, YOU TOO, CHARLOTTE!”

Tilläggas bör väl att jag finns här, helt oskyddad av anonymitet, till skillnad från dem som nu diskuterar min mentala hälsa, hur bortskämd jag är, mitt dåliga självförtroende och hur oärlig jag är – utgående från hur män attackeras så fort de försöker säga något – inne på Genusdebatten. Och inne på Genusdebatten låter det så här:

”Jag har dock till fullo fått en inblick i att man som man förväntas att antingen rulla runt på rygg och blotta strupen, eller åtminstone hålla käft.”

Så vad förväntas jag göra då? Förutom att ta eventuella jävla ätstörningsproblem och stoppa upp dem i valfritt hål, alltså. Som den bitch jag är. För att jag sa ifrån, utan att nämna namn, på min egen blogg. Och nu hängs ut, med namn och allt, på ett forum som officiellt menar att de vill bjuda in till debatt om jämställdhet och där största delen av skribenterna och kommentatorerna på allvar anser att det så typiskt att män som försöker säga något tystas för att kvinnor varken kan föra sakliga diskussioner eller acceptera mäns åsikter.

Oh. The irony.

 

Ännu om det där med näthat och några samband

Det var väl inte helt oväntat att det strax skulle formas en kritikerkår till Uppdrag Gransknings program om män som näthatar kvinnor. Jag tänker inte länka – för det är samma sak som att sprida – men det rör sig mycket i termerna att det faktiskt inte bara är kvinnor som får utstå hot och hat, och att det inte bara är män som är förövarna. Så jag vill börja med att återupprepa det uppenbara: det finns ingen som har påstått det heller. Därifrån kan vi gå vidare till nästa uppenbara: det finns en enorm skillnad i både natur men framförallt i mängd på hat och hot som kvinnor och män får ta emot och den förkrossande majoriteten av hotare och hatare är män. Det är ingen konspiration. Det är bara den sorgliga verkligheten.

För det finns några klara samband.

Samband ett: Nästan ofelbart, även på en relativt liten blogg som den här, kommer det arga, hånfulla och nedvärderande kommentarer varje gång jag skriver något om genus och patriarkat. Kommentarerna är sällan kopplade till inlägget (och ibland inte heller till verkligheten) och har en klar ton av förakt mot kvinnor som tar plats. De som är direkt riktade mot min person publicerar jag aldrig. Andra får stå kvar för att visa på hur det kan se ut. Ett axplock:

”Feminism innebär att byta ut patriarkat mot matriarkat. Man tar även över det som man klagat på hos männen men gör det nu till sitt eget och vips så är det helt OK. För det är ju kvinnor bakom.”

”Det här inlägget är helt verklighetsförvrängande, idag är det ju kvinnan som ska lära sig att kompromissa och inte mannen, mannen har kompromissat så länge du och jag har levt.”

”Trots detta är det inte ovanligt att kvinnojourer och feminister hjälper mammor som vill utestänga sina barns pappor från föräldraskapet efter en skilsmässa att utpekar dem som allt från pedofiler till hustrumisshandlare, trots att det inte finns något som stödjer detta. Likaså har samma kvinnojourer och feminister under många år drivit politisk lobbyverksamhet för att göra det enklare för mammor att stänga ute papporna från barnen.”

”Tänk att kvinnor har problem både med att ni måste vara snygga ”man måste liksom vara både snygg och kompetent” och att ni inte får vara snygga ”man tas inte på allvar om man är både snygg och kompetent”.”

”Att kvinnliga experter inte syns och hörs lika mycket som manliga beror mera på att de inte existerar i samma grad än att de inte skulle tas på lika allvar.”

”Det är så tråkigt med feministiska kvinnor som är bittra och bara ser allt det fula. Speciellt när de samtidigt lever på skattepengar som huvudsakligen män har betalt in.”

”Jag tror att största delen av kvinnlig orättvisa är upplevd dvs. inbillad och en följd av att kvinnor är bortskämda i tron att de kan få och kräva allt.”

”Just detta med motprestationer och skyldigheter har feministerna ständigt blundat för. Samma sak ser man än idag. Feminister kräver rättigheter för kvinnor, men förutsätter ständigt att dessa rättigheter ska betalas av någon annan. Skattebetalarna. Männen. Men aldrig genom att ställa några motkrav eller några skyldigheter på kvinnorna själva.”

Och det här är (alla utom en) män som kommenterar och som har angett en giltig mejladress (de grövsta kommentarerna brukar inte ha en giltig email bakom och då går de automatiskt bort). Män (och en kvinna) som står för vad de tycker men vars åsikter är obehagligt nära gränsen för vad som är ok, åsikter som speglar en ohälsosam syn på kvinnor.

Samband två: De som håller med mig i mitt inlägg är oftare tysta än dem som inte håller med, även om jag tycker att det börjar ske en förändring. Det är alltså betydligt vanligare att dessa män med ohälsosam syn på kvinnor tar sig tiden att kommentera än att någon av alla dem som tycker att de har fel tar sig tiden att argumentera emot. Det måste vi förändra.

Samband tre: Det har visat sig nästintill omöjligt att vara ung kvinna i samhällsdebatten utan att få feministstämpel och därmed klassas som manshatande, ful, vilseledd, korkad och allt liknande som gruppen feminister brukar stämplas med. Som kvinna representerar man inte sig själv utan hela kvinnosläktet.

Samband fyra: Det blir fullkomligt ramaskri när kvinnor pratar om mens för det är så äckligt, men när en ung tjej kritiserar en låt för sexistiskt innehåll går man ut i radio(!) och talar om att hon använder kaktusar som tamponger. Frågan rör sedan hur uppenbart det var att det var just den tjejen som åsyftades (lite uppenbart eller väldigt uppenbart), inte det olämpliga i uttalandet oavsett om det gällde en identifierbar tjej eller inte. Kvinnor bemöts alltför sällan med ett friskt och konstruktivt debattklimat utan tystas med påhopp om deras utseende, könsdelar och attraktionskraft. Detta trots att kvinnokroppen på många vis är tabu när det gäller uppriktiga frågor och funderingar.

Tar man dessa fyra samband och lägger till den anonymitet nätet ger och den obehagliga lavineffekten ett par otrevliga kommentarer får (”jomen nån hade ju redan sagt något så mitt var ju inte ens värst liksom”) hamnar vi i samma situation som när Julia ville framföra kritik mot HM:s val av tröjtryck. Vi får ett samhällsklimat där det är ett oerhört stort steg att ta att vara kvinna och ha en åsikt. Så får det inte vara!

Jag tror inte på censur uppifrån men jag är övertygad om att alla vi som driver bloggar eller FB-sidor ska moderera och moderera hårt. Ingen har en gudagiven rätt att bete sig som ett svin. Ingen har en skyldighet att ta det. Det samma borde gälla nyhetssajter och andra forum. Som Malin skriver, hatet växer i språket. Det andra vi kan göra är att bli bättre på att kommentera snällheter när vi läst något vi gillar, och framförallt bli bättre på att argumentera emot när någon av alla de där gränsfallen drar igång. Internet, språket, världen tillhör oss*. Vi måste ta vårt ansvar. Visste ni förresten att när suffragetterna kämpade för en röst för kvinnor fanns det grupper av motståndare som gjorde det till en grej att varje gång en kvinna ställde sig upp för att tala antingen demonstrativt lämna rummet eller helt enkelt håna henne till tystnad? Så var det för 100 år sedan när kvinnor fick en röst. Så ska det inte få vara idag.

* inte ”oss” som i feministlesbianer