Det har varit en hel del diskussion kring hur föräldrar (främst mammor kanske) som arbetar och har små barn verkligen klarar av allting. Även om jag inte har ett riktigt jobb – enligt definitionen ”ett jobb förutsätter att man har på sig kläder” – kanske det inte räknas på samma sätt, men ett rejält pusslande är det förstås ändå. Till saken hör också att jag inte är vad som medicinskt skulle kallas ”morgonmänniska”. Eller alltså. Jag klarar inte tidiga morgnar, så kan vi säga. Hela min dag är förstörd om jag måste gå upp innan klockan 8. Om det är för att jag, om jag måste gå upp innan klockan 8, inte bara är allmänt otrevlig utan också en sådan sorts mamma som vill skydda sina barn genom att ta ut otrevligheter på maken istället, eller om min man redan innan vi träffades var en morgonmänniska vågar jag inte säga. Men nu är det avgörande för husfriden att han klarar av att ta morgnarna. Ofta är det han som kör barnen till dagis, ofta är det jag som sover.

Jag jobbar hemifrån. Det gör också saker och ting mycket lättare, inte minst för att min arbetsresa från sovrummet till kontoret är under en minut. Om det inte är innan åttasnåret, för då snackar vi närmare 20 minuter för densamma sträckan. Rusningstrafik och sånt där ni vet. Att jobba hemifrån innebär också att jag kan plocka ur diskmaskinen, förbereda kvällsmat, slänga in en maskin tvätt och liknande lättare, men ack så tidskrävande, saker som pauser från skrivandet. När barnen kommer hem strax efter fyra har jag alltså inte bara hunnit göra en del hushållssysslor utan också hunnit jobba nästan en full arbetsdag, även om jag inte alltid hunnit ur pyjamasen. Då hinner jag leka lite med ungarna (vilket jag egentligen inte gör så mycket för jag tycker i ärlighetens namn att det är rätt tråkigt) och framförallt lyssna ordentligt på när de berättar om hur deras dag har varit. Vi hinner äta kvällsmat tillsammans och sedan leka/pyssla/titta på TV innan det är dags för ungarna att gå och lägga sig strax innan klockan 21. Jo, det är sent, men våra ungar har extremt litet sömnbehov. En av de där grejerna som får mig att tvivla på att de är mina. När barnen har somnat brukar jag ofta jobba någon timme till, om det behövs.

Mina heliga sovmorgnar och mitt hemmakontor gör pusslandet fasligt mycket lättare. Två andra helt avgörande faktorer för att pusslet ska passa bör dock nämnas.

1: Barnen har blivit lite större (fyra och sex år). De kan klä på sig själva (även om de inte vill), de har inga blöjor, inga dagssömnsrutiner och inga superfasta mattider längre. Visst äter och sover vi på ganska regelbundna tider, men det är inte som det var när de var yngre och hela världen föll samman om man sköt på lunchen med en halvtimme. De är också rätt duktiga på att ta hand om sig själva. Man kan knäppa på en film (eller alltså, de kan göra det helt själva) och så hålls de sysselsatta, eller så kan de ligga i nån timme och bläddra i böcker, eller cykla ute på gården, eller försvinna en hel dag till någon av sina kompisar. Den där självständigheten gör inte bara logistiken lättare, utan gör också att jag (som egentligen inte är något hemmamamma-material) får chansen att sakna dem lite.

2: Jag har inga skrupler. Är vi vansinnigt trötta har jag inga problem med att ligga på soffan med kidsen och titta på film i flera timmar. En gång ställde jag fram godislådan på kvällen och sa att ”nämen jag städar väl undan den här så fort jag vaknar i morgon” och fick sova ostört till halv elva. Barnen får äta frukost framför TV:n. Disken kan få stå till nästa dag. Eller nästa. Barnen får hoppa i sängarna, klättra i träden och spela dataspel (men inte samtidigt). Jag älskar att laga mat men fruktar inte varken halvfabrikat eller snabbmat, även om jag nästan skämdes lite den gången vi skulle köra till stan och Tilda vrålar ”titta mamma, pizzabilen” och pizzagubben igenkännande vinkar tillbaka. Jag hade en gång starka principer, men de funkar rätt dåligt med ett tidskrävande jobb och två barn, och eftersom det var enklare att säga upp principerna istället för att tumma på något av det andra så var det så jag gjorde.

Mitt motto är att barn och vuxna ska vara nöjda och glada. För det behöver jag få tid som inte är med barnen. Det är inte något som jag skäms för, eller som jag ser som onaturligt eller fel. Istället vårdar jag den tiden, så att jag förstår att uppskatta den tiden jag sedan har tillsammans med barnen. Jag är också av den fasta övertygelsen att jag inte är den enda vuxna som kan tillföra något i mina barns uppfostran, även om jag har sista ordet i de flesta fall. Det betyder att jag tar för givet att min man ska vara mer för barnen än någon som ”hjälper till” att sköta dem, och att jag har fullständig tillit till att dagispersonalen och personalen på förskolan (här i Finland är det inte samma sak) vet vad de sysslar med och kan få vara betydelsefulla utan att det varken minskar på min auktoritet som überförälder eller påverkar kärleken mellan mig och kidsen.

Jomen alltså. Så tänker jag. Hur gör ni då?

Läs också gärna Linn och Peppe som båda är smarta! Ja, och tipsa gärna om andra smarta skribenter!