Etikettarkiv | Mors dag

Kitten mayhem

Joråsåatteh.

Vi har ju inte bara en människobebis utan fem kattungar också. De är så söta att man oftast förlåter dem för allt sattyg de hittar på. De håller nu på att försöka lära sig att använda kattlådan. Eller alltså. Strikt taget använder de ju kattlådan nästan hela tiden. Till exempel är den alla kattungarnas favoritsovplats, när den inte är i användning som arena för något kattungeligt fältslag.

I går var det Mors dag i Finland och det finns just nu väldigt få mammor som jag beundrar mer än vad jag beundrar Salama. Det gudomliga jämnmod med vilket hon tar sig an sina fem små bestar är verkligen inspirerande. En riktig supermorsa är hon.

Det här är jag!

Jag fick presenter av barnen i dag, trots att jag vid flera tillfällen under de senaste dagarna varit persona non grata. Som när jag bakade havrelimpa för långsamt. Eller som när jag inte lät Tilda gå till stranden och bada. Eller då när jag lagade lasagne till kvällsmat. Eller när jag bad dem städa undan leksakerna från golvet utan att förstå hur jobbigt det faktiskt hade varit att tömma ut alla leksakerna. För att inte tala om den gången jag inte köpte dem varsin pizza utan tre att dela på. De har haft en ganska jävlig mamma på sistone, om vi säger så.

Så jag var rätt glad över presentskörden. Allt var fint förstås, men extra roligt är det när barnen har berättat om hurdan jag är. Till exempel menar Vilho att jag tycker om att resa och spela tennis med honom. Och ja… Alltså. Jag avskyr att resa och sport av alla slag ger mig utslag. Men jag vill inte att barnen ska se det, varken mina reseaversioner eller sportutslag, och jag är väldigt stolt över att jag lyckats. Och över att barnen tycker om mig trots allt.

Här står jag i vardagsrummet och planterar blommor.

20130512-221805.jpg

20130512-221812.jpg

 

Av Tilda fick jag en kattklocka. Nu kommer jag aldrig mer att vara försenad!

20130512-221909.jpg

Maken hade bakat tårta. Den är slut nu.

20130512-221821.jpg

Percival låg i gräset under frukostbordet och tyckte att det enda som skulle vara bättre än att vara mamma just där och då, det vore att vara katt.

20130512-221832.jpg

 

Skam den som ger sig

Jag fick en fantastiskt vacker tavla av Tilda på mors dag. Den passar perfekt med både färgsammansättning och stil i mitt arbetsrum. Dessutom föreställer den ”ett väldigt smutsigt fönster” och är därmed helt överensstämmande med de övriga fönstren.

Men ni vet säkert hur det blir. Man tänker att man ska spika upp den direkt och sen hittar man inte hammaren/spiken/tavlan/väggen just då och så tänker man att man gör det snart och vips har snart förvandlats till veckor och man börjar skämmas. Efter ett misslyckat försök, som jag inte närmare vill gå in på, att tejpa upp den skaffade jag i förrgår äntligen sånna där specialspikkrokar för tavlor. Idag beslutade jag mig för att spika upp den.

Men så låg hammaren på nedervåningen och så blev det så där jobbigt igen. Men så tänkte jag att nej nu ska tavlan upp. Jag hittar något annat att slå med. Så svårt kan det ju inte vara. Vis av en erfarenhet jag inte heller vill gå närmare in på men som möjligen involverade blodutgjutelse vet jag att man inte bör spika med handen. Särskilt inte på sånna där specialspikkrokar. Så jag tog en pennhållare. Det gick ganska bra i början men sedan fastnade specialspikkroken i pennhållaren, lossnade med ett plurp ur väggen och föll till just det där stället på golvet där jag grovt räknat 0,5 sekunder senare satte min fot. Som tur var hade jag redan på morgonen satt min fot i en toffel och att peta loss specialspikkroken från toffeln var betydligt enklare än vad jag vill minnas att det var att pilla loss sånna ur foten. Så jag tog en träklabbe, som jag inte kan förklara vad den egentligen gjorde på arbetsrummet mer än att den är långt ifrån det konstigaste jag hittat på min mans skrivbord, vilken olyckligtvis var mjukare än väggen varpå specialspikkroken efter några välriktade slag fastnat i vedklabben.

Här skulle kanske många gett upp, och jag måste erkänna att det var nära för mig också, men jag är en principfast kvinna och efter att fått loss specialspikkroken ur vedklabben var det liksom inte längre ett alternativ att gå ner efter hammaren. Så jag tog en nitapparat. Den var betydligt bättre på att nita än att spika. Medan jag hade en strategisk paus för att begrunda huruvida min kaffemugg, kameran eller en flaska Chablis skulle vara bäst såg jag en korkskruv som jag i all hast beslutade mig för att prova först. Utan att tråka ut er med hur mina naglar eller väggen ser ut nu kan jag åtminstone stolt presentera min dotters konstverk upphängt på väggen (utan hammare)!