Etikett: Moraltanter

Nyhetsplock

En bad boy blir inte en bra pojkvän

Charlotte2 kommentarer

På Nyheter 24 skriver Gabriella Bark om 7 punkter som låter en jämföra om man dejtar en bad boy eller en nörd. Där finns bland annat rubriken ”Hand i hand på stan” där det konstateras att nörden ”[m]ed en blyg, väldigt rutinstyrd hand håller […] din hand som om det vore samma sak som att borsta tänderna. Någonting som man bara gör.” En bad boy å andra sidan ”[v]äxlar mellan att ha handen i din hand och på din rumpa.” När man ska ha myskväll är nörden förutsägbar och har inte lämnat något åt slumpen medan en bad boy inte frågar vad kvinnan vill se utan ”drar på serien han vill se”. Därefter ”lägger [han] armen  runt dig, knäpper en öl mot bordet” och bär in dig i sovrummet efter första sexscenen.

Här ställs den blyge, lite famlande killen, som gör allt för att vara till lags, mot killen som bara bryr sig om sig själv och saknar respekt för sin flickvän. Och problemet ligger inte i den dikotomin utan i att the bad boy likväl framställs som det bättre valet. Till exempel tränar nörden regelbundet men ”når inga storslagna resultat”. The bad boy ”[t]ränar ibland och då vansinnigt hårt” men har likväl perfekt kropp. ”Detta är ett fenomen hos många bad boys. Det är som att Gud ger dem försprång så de ska ha mer tid över till att vara bad”.

För grejen är att så länge det är ett relativt löst förhållande kanske det inte har någon betydelse att the bad boy tycker att en lyckad utlandssemester bara inkluderar honom och hans polare. Man kanske kan njuta av att han ”[f]år dig att känna dig maktlös, [k]allar dig snuskiga saker, [t]ar för sig” som om ”han är sänd till jorden för att göra just detta”. Men att känna sig maktlös är bara sexigt om man de facto inte är maktlös. Så kommer den där kvällen när man kryper i säng efter en lång arbetsvecka och helst bara vill sova. Han kallar dig hora och tar för sig. Så kommer dagen när han drar till London med sina polare för att supa och du står själv kvar på trappan med en baby på armen. Sedan kommer dagen när han får nog av ditt tjat om att vara hemma mer, att ta dig i beaktande, att respektera dig – och han går.

Att dejta en bad boy handlar om att få bli mittpunkten i en mans liv, att få honom in på den rätta vägen och ändra sig för att han älskar så djupt och inte kan leva utan. Och jag är ledsen att jag låter en smula cynisk här, men en bad boy blir inte en bra pojkvän. Kvinnor kan inte magiskt hela trasiga män och ska heller inte göra det till sin livsuppgift. Dessutom kan jag för mitt liv inte förstå hur kvinnor kan ge sig in i förhållanden med drömmen om att göra en bad boy till en bra man, men aldrig tänka tanken på att hjälpa nörden att hitta sin vildare sida.

Kanske jag bara är för gammal för sånt här trams. Kanske det finns en humor här som jag bara missar för att den fastnar i mitt tantfilter. Kanske är det bara måndag. Men jag blir så jävla lack. Varför ska man hylla den kvinnoföraktande, köttätande skitstöveln? Varför nedvärderas män som är omhändertagande och som bryr sig om vad flickvännen skulle vilja? En grundläggande respekt för kvinnors lika värde är en finfin utgångspunkt för relationer.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Du kan aldrig vinna mot det enda rätta heller

Charlotte27 kommentarer

I dag skriver Susanna på Vikten av kaniner om vänstern. Det är inte direkt en trevlig bild hon målar upp, men jag måste erkänna att jag håller med om en del av sakerna hon diskuterar. Jag har inte varit partipolitiskt aktiv i Sverige och aldrig bekänt mig till den ena eller den andra sidan (jag är regnbågsfärgad snarast), men jag känner likväl igen vad hon beskriver. Vänstern präglas ju av en kollektivism (förstås) och då är det säkert svårare att kritisera inom de egna leden. Man måste hålla ihop och stötta varandra (vilket för övrigt är en tanke som jag på många sätt uppskattar).

Bland många av dem som rör sig på vänsterkanten finns en tanke om högre moral än dem som inte rör sig på vänsterkanten. Precis som Susanna skriver verkar det ibland som om många tror att man är antingen idiot eller ondskefull om man skulle göra andra val. För mig personligen handlar det till exempel om att jag genom att kritisera vissa aspekter av mainstream-genus-grejerna emellanåt blir idiotförklarad. Till exempel låter jag min dotter ha bikini för att hon vill det. Inte av ondska, lättja eller idioti utan som ett medvetet val. Alla behöver förstås inte tycka att det valet är rätt, men man borde ändå kunna se hur man kan komma till ett sådant val. Bland dem som diskuterar genus heter det dock att mina argument snarast låter ”som dem på motståndarsidan”. Jag har alltså full förståelse för att det ibland kan kännas frustrerande att diskutera med folk som tycker att deras val är de enda rätta och moraliskt bättre, för det förutsätter att de egna valen är gjorda mot bättre vetande.

Men om vänsterfolket håller fast vid sin höga moral så håller de mer liberala (och antigenusarna, antifeministerna och liknande som ofta rör sig på den kanten – ursäkta generaliseringen) stenhårt fast vid forskning. Och jag är ju forskare, så visst ser jag vitsen med det, men det stora problemet är att många av dem konsekvent underkänner humanistisk forskning, genusforskning och all annan forskning som motbevisar vad de säger. De förnekar att det skulle finnas strukturer, ojämn resursfördelning, sned maktbalans, diskriminering och så vidare trots att det finns mängder med forskning som påvisar just de här sakerna.

Susanna menar att vänstermänniskor diskuterar utifrån person eftersom det privata är politiskt, vilket det väl förvisso ibland kan ligga en hel del i, men eftersom jag ofta hamnar i diskussioner med dem som är mer liberala (och anti) skulle jag vilja hävda att motsatsen inte alltid är att föredra. Medan vänstermänniskorna myser med sin moral står nämligen liberalerna (med brist på ett bättre ord, jag hoppas ni förstår vad jag menar) högt över sådant; de diskuterar nämligen bara utgående från fakta och sanningar och går aldrig till personangrepp. I praktiken betyder det alltså att de kan undergräva allt man säger genom motargument som ”näe du lilla vän, där har du fel för en empirisk undersökning jag gjort på lokala puben motbevisar vad du säger” och ”men den vetenskap du sysslar med och hänvisar till är ju inte riktig vetenskap”. Tar jag det personligt, som en förolämpning (vilket jag i ärlighetens namn tenderar att göra när jag hört argumentet tillräckligt många gånger), är jag emotionell och irrationell och bevisar genom min reaktion att de har rätt. Forskningen jag hänvisar till kan man inte ta på allvar för den är ”postmodernistisk”, ”strukturalistisk”, ”humflum” och/eller ”genusovetenskaplig”. Blir jag frustrerad och hävdar att de inte lyssnar så går jag till personangrepp vilket de själva verkligen aaaaldrig skulle göra.

Att diskutera med någon som underkänner ens kunskaper för att de underkänner hela det fält man är verksam i är inte varken lättare eller trevligare, eller för den delen mer konstruktivt, än att diskutera med någon som anser sig ha det moraliska övertaget. Problemet är väl snarast att man rent generellt i dagens debattklimat vill ha färdiga, snyggt förpackade åsiktspaket att svälja utan ändringar. Man kan inte se poängen i vad någon annan säger om det finns något att hacka ner på – för då ska det bara hackas. Åsiktsutbyte i dag betyder inte längre att man lyssnar på varandras åsikter utan att man ska försöka få den andra att byta åsikt. Om det sker genom fakta eller genom högre moral gör ingen större skillnad. Resultatet blir ändå samma personligt drivna pajkastning.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Bland ammande mammor och jämställdhetsprofeter

Charlotte9 kommentarer

I måndagens HBL var det dags igen. En kvinna skriver in och berömmer den förra insändaren, ni vet den där som hyllar symbiosen mellan mor och barn, och passar samtidigt på att framhålla amningen. ”När naturen för en gångs skull bjuder just kvinnan på den bästa biten, varför inte ta för sig och njuta?” Sedan uppmuntras alla dessa mammor och barn som lider av mammans strävan efter jämställdhet att sluta ”lyssna på jämställdhetsprofeter” och istället läsa någon av de ”goda böcker om barns behov och utveckling” som finns tillgängliga.

Och visst handlar symbiosmyten om jämställdhet. Det där har vi redan pratat om. Men hur är det med amningen då? Är det inte himla själviskt av kvinnor som inte ammar utan istället jobbar?

För det första är det märkligt att ställa amning mot jämställdhet. Det är ju inget hot mot jämställdheten att kvinnor ammar. Om de vill. Tvärtom är det en effekt av ett betydligt mer jämställt och rättvisare samhälle som mammans rättighet att amma uppmärksammas och hon kan få ledigt från jobbet för att kunna göra det. Historiskt sett är det en jättekort tid som mammor har ammat sina barn själva. I hundratals år har det varit standard att anställa en amma. Att vi har ett så oerhört tillåtande system i Norden, där kvinnor som vill genom statligt stöd har möjlighet att vara hemma och amma i lugn och ro är alltså något som följt på jämställdhetstanken och något vi ska vara oerhört glada för. Och som en parentes: jag vet inte vad det är för jämställdhetsprofeter den där kvinnan i HBL hänvisar till, men jag har inte hört någon som har sagt att kvinnor borde sluta amma för att jobba istället. Om någon kan upplysa mig om var dessa jämställdhetsprofeter har predikat skulle jag bli mycket tacksam.

Men viktigast av allt i det här är att det fortfarande rör sig om en myt, amningen som undergörande och bröstmjölken som nästintill magisk och att det ska vara kvinnans uppgift att ge detta oerhört värdefulla livselixir till sin baby. Bröstmjölk med magiska egenskaper förekommer inom praktiskt taget vilken mytologi som helst. En trollkvinna i isländsk folklore skvätte så mycket mjölk när hon ammade sina trollbarn att det blev vita toppar på Islands berg. När jungfru Maria droppade en droppe bröstmjölk på golvet i en grotta den heliga familjen gömde sig i färgades golvet vitt. Listan skulle kunna göras oändlig. Och ingen argumenterar mot att bröstmjölk skulle vara bra för små barn. Bröstmjölk är jättebra för små barn. Men, och det här är det absolut viktigaste, det finns ingen som helst forskning som indikerar att amning skulle vara avgörande för barnets trygghet och självkänsla som vuxen, för hur barnet blir som människa efter amningstiden.

Dessutom kan det inte sägas nog ofta att alla kvinnor inte kan amma. När jag själv satt med första barnet och grät av rädsla för att han kanske snart skulle vakna och jag bli tvungen att amma honom igen hade jag gett en präktig smäll till den som käckt förkunnat att alla visst kan. När det lossnade bitar av bröstvårtorna för att de var så trasiga, när amningskuporna färgades röda av blod eller när jag vid min femte bröstinflammation av den kanske tjugonde mjölkstockningen såg röda streck sprida sig ut från bröstet mot armen och mot hjärtat upplevde jag inte direkt att naturen bjudit mig på den bästa biten. Faktum är att hade det inte varit för dagens medicin (tack penicillin och tack jourläkare!) hade jag med största sannolikhet varit död flera gånger om i sviter av amningen, en död som var långt ifrån ovanlig för några hundra år sedan.

Jag bet ihop. Jag har ammat båda barnen helt upp till halvåret och sedan delammat i nästan ytterligare ett halvår. Men jag skulle aldrig någonsin döma någon som valde flaska istället, som sa att det får vara nog. Och jag skulle aldrig någonsin få för mig att tro att det där med att jag ammat mina barn på något sätt automatiskt skulle göra mig till bättre mamma än någon som valde ersättning. För vi återkommer till vad som är kärnan; det finns inga belägg för att just amning skulle vara avgörande för barnets utveckling. Kvinnorna i HBL talar om att mamman ska njuta och att symbiosen med barnet är livsviktig, men jag kan garantera att den mamma som liksom jag själv har stora problem med amningen inte genom bröstmjölkens undergörande verkan kommer att få en ljuvlig anknytning till sitt barn, utan snarare tvärtom.

Och eftersom amningen inte är avgörande för barnets utveckling öppnas en värld av möjligheter för varje familj att ordna sin vardag som det passar dem bäst. Babyn kan ammas eller få ersättning, mamman och pappan kan hjälpas åt. Nämen vänta lite nu. WHO säger att man ska amma i minst 6 månader. Jo, men den rekommendationen är utvecklad som uppmaning för kvinnor i utvecklingsländer, där bristen på rent vatten gör mjölkersättning till ett hasardspel, och de senaste åren har många röster höjts för att förändra rekommendationerna i länder som exempelvis Finland, där ersättning är ett fullgott alternativ. Det finns så många saker som är viktigare för att fylla ett barns behov och för att stöda barnets utveckling än amning. Att föräldrarna trivs med varandra och sig själva, att de älskar sin baby, kramar den, pratar med den och ger den bra mat till exempel. Inget av detta är beroende av amning.

Dessutom blir jag så innerligt trött på att mammor måste anklagas, skuldbeläggas och kritiseras för allt de gör. Barn har vuxit upp i många generationer före vår. Det är ju lite så vi har kommit just hit. Och om det någonsin var dags att dra en patetiskt enkel lärdom från historien så var det nu; barn växer upp och blir bra vuxna oavsett vad samhället just då tycker om moderskap och mammans inneboende skyldigheter. Men det blir fasligt mycket enklare för alla mammor om omgivningen ger dem stöd istället för konstant kritik.

Läs också rapporten från Nickby!