På Nyheter 24 skriver Gabriella Bark om 7 punkter som låter en jämföra om man dejtar en bad boy eller en nörd. Där finns bland annat rubriken ”Hand i hand på stan” där det konstateras att nörden ”[m]ed en blyg, väldigt rutinstyrd hand håller […] din hand som om det vore samma sak som att borsta tänderna. Någonting som man bara gör.” En bad boy å andra sidan ”[v]äxlar mellan att ha handen i din hand och på din rumpa.” När man ska ha myskväll är nörden förutsägbar och har inte lämnat något åt slumpen medan en bad boy inte frågar vad kvinnan vill se utan ”drar på serien han vill se”. Därefter ”lägger [han] armen runt dig, knäpper en öl mot bordet” och bär in dig i sovrummet efter första sexscenen.
Här ställs den blyge, lite famlande killen, som gör allt för att vara till lags, mot killen som bara bryr sig om sig själv och saknar respekt för sin flickvän. Och problemet ligger inte i den dikotomin utan i att the bad boy likväl framställs som det bättre valet. Till exempel tränar nörden regelbundet men ”når inga storslagna resultat”. The bad boy ”[t]ränar ibland och då vansinnigt hårt” men har likväl perfekt kropp. ”Detta är ett fenomen hos många bad boys. Det är som att Gud ger dem försprång så de ska ha mer tid över till att vara bad”.
För grejen är att så länge det är ett relativt löst förhållande kanske det inte har någon betydelse att the bad boy tycker att en lyckad utlandssemester bara inkluderar honom och hans polare. Man kanske kan njuta av att han ”[f]år dig att känna dig maktlös, [k]allar dig snuskiga saker, [t]ar för sig” som om ”han är sänd till jorden för att göra just detta”. Men att känna sig maktlös är bara sexigt om man de facto inte är maktlös. Så kommer den där kvällen när man kryper i säng efter en lång arbetsvecka och helst bara vill sova. Han kallar dig hora och tar för sig. Så kommer dagen när han drar till London med sina polare för att supa och du står själv kvar på trappan med en baby på armen. Sedan kommer dagen när han får nog av ditt tjat om att vara hemma mer, att ta dig i beaktande, att respektera dig – och han går.
Att dejta en bad boy handlar om att få bli mittpunkten i en mans liv, att få honom in på den rätta vägen och ändra sig för att han älskar så djupt och inte kan leva utan. Och jag är ledsen att jag låter en smula cynisk här, men en bad boy blir inte en bra pojkvän. Kvinnor kan inte magiskt hela trasiga män och ska heller inte göra det till sin livsuppgift. Dessutom kan jag för mitt liv inte förstå hur kvinnor kan ge sig in i förhållanden med drömmen om att göra en bad boy till en bra man, men aldrig tänka tanken på att hjälpa nörden att hitta sin vildare sida.
Kanske jag bara är för gammal för sånt här trams. Kanske det finns en humor här som jag bara missar för att den fastnar i mitt tantfilter. Kanske är det bara måndag. Men jag blir så jävla lack. Varför ska man hylla den kvinnoföraktande, köttätande skitstöveln? Varför nedvärderas män som är omhändertagande och som bryr sig om vad flickvännen skulle vilja? En grundläggande respekt för kvinnors lika värde är en finfin utgångspunkt för relationer.