Utan undantag, varje höst, köper jag i en blind iver betydligt fler blomlökar än vad någon normalt funtad människa någonsin skulle orka plantera. Det underlättar förstås att jag inte är normalt funtad, men tsisös vad jag är trött i kroppen nu när drygt två hundra tulpanlökar, krokusar och allium (ett impulsköp under härregud-di-säljer-lösviktslökar-hysterin) har grävts ner i första klassens dyngsura lerjord.

Blomrea alltså. Livsfarligt.