Vardagslivet

Då är det väl bara ladda för nästa rond.

Vad är det här? En ny humanitär katastrof? Bilder från Hiroshima 1945? Ett reportage om tsunamis?

Rätt svar: Vårt renstädade vardagsrumsgolv en treåring senare.

Och den underbara mjuka mattan har ungefär två miljoner Barbie som klippdocka-accessoarer behändigt nedkörda i fluffet.

Mammans städning: 0 p

Kreativ treåring: 53789234 p

Historikerns historier

Stipendiatens klagan – eller: det där med plats och tillhörighet

Till följd av Outi Alankos blogginlägg om hur man kastar ut stipendiater från universiteten här i Finland uppstod en diskussion på Facebook vilket i sin tur inspirerade till att försöka ge min egen syn på saken. Jag har haft turen att få stipendium för att på heltid ägna mig åt min doktorsavhandling. Därför känns det otacksamt att börja klaga över saker jag inte fått men jag tror att man begår ett stort misstag genom att exkludera den arbetskraft samhället ändå betalar för när man stänger stipendiater ute från universiteten.

För tillfället har jag ett årslångt stipendium från Helsingfors universitet. Jag ansökte om ett arbetsrum och när jag lämnade in pappren fick jag den bestämda uppfattningen att det inte skulle vara några problem att få del i ett rum i någon av universitetets vindlande korridorer. Därför blev jag oerhört förvånad när jag ett tag senare fick avslag. Reglerna hade ändrats och den som inte hade ett stipendium där stipendiegivaren stod för hela kostnaden för rummet (och jag vågar inte ens gissa på hur mycket det kan bli i centrum i en huvudstad) får inget rum. Detta trots att jag var villig att – liksom så många före mig – faktiskt betala en viss del av mitt knappa stipendium i månadshyra. Resultatet är alltså att universitetet betalar mig för att bedriva forskning utan att ens låta mig hyra en del av ett arbetsrum.

Så jag sitter hemma. På många sätt finns det fördelar med det. Till exempel sparar jag de pengar jag hade fått lägga på hyra och dessutom sparar jag resetiden till och från centrum. Men det är inte mitt val utan en effekt av ekonomiska åtstramningar och tyvärr en effektiv utestängningsmetod.

För det där med att ha ett arbetsrum är så mycket mer än att ha en plats att slänga sina grejer. Jag hade haft, och har fortfarande, ett stort behov av stöd från andra som vet hur det känns att sitta fast i teoribildningar och metodologiska krumsvängar, andra som förstår det där behovet av att lära sig mer och som gör att man orkar fortsätta när skrivkrampen tynger. Men visst, det där är kanske emotionella aspekter som man inte kan ta hänsyn till. Men vad sägs om tillgång till universitetets interna nät där e-böcker, stipendieansökningar och allsköns forskningsartiklar kan nås? Vad sägs om närhet till biblioteket, nationalarkivet och samlingarna med kopieböcker utan hemlån? Printer? Kopieringsmaskin? Fikarum?

Samtidigt som jag alltså har fått en ekonomisk möjlighet att forska har jag stängts ute från alla de andra aspekterna av forskningen. För föräldrar till små barn tillkommer att varje sjukdomssession innebär avbrott i arbetet då ens arbetsplats förvandlas till sjukstuga, och med barn i dagisåldern blir det ganska ofta. Samtidigt finns inte vård av sjukt barn ens som en möjlighet för en stipendiat. Dagarna och pengarna försvinner med snoret och hostan.

När mina kompisar ville bli popstjärnor och astronauter ville jag bli professor i historia. Det vill jag fortfarande och därför kommer jag att fortsätta med min forskning. Det är det här jag vill göra, det här jag alltid drömt om. Men vad händer när jag är färdig? Min referensram är ett litet rum med gröna väggar och en samling pelargoner som väntar på våren, mina närmaste arbetskamrater är tre katter som i ärlighetens namn ger rätt begränsat intellektuellt utbyte. Var kommer jag att passa in?

Jag har försökt med det mesta för att få en plats på universitetet. Jag vill undervisa och har en lärarutbildning i grunden men så får jag inte betala för rummet. Inte ens tappra försök att beskriva hur duktig jag är på att laga kaffe eller den relativa lögnen att jag är en stjärna på att städa hjälpte. Att utbrista ”men OJ vad mycket plats du har HÄR” och menande peka på en ledig skrivbordshörna när man besöker folk som har rum har inte gått det minsta bättre.

Sakta vänjer jag mig vid tanken på att sitta här hemma i fyra år och peppar mig själv att klara det. Och jag är tacksam för mina handledare som är tillgängliga för frågor och frustrerade utbrott när som helst. I går skickade jag en förfrågan till en av dem om stipendier och har fått inte mindre än tio svar med tips, idéer, hjälp och stöd inom ett dygn, allteftersom hon hittar mer. Att handledaren också spontant bjuder med en på tårta, book release och en snabb genomgång av nyttiga artiklar och böcker inför avhandlingen är så värdefullt att jag inte kan sätta ord på det. På så vis lever universitetstraditionen vidare. Universitas är människorna som vill lära sig mer, inte byråkratin som vill äta upp dem.

Läs också Eva Ahl-Waris om samma ämne!

 

Historikerns historier · Vardagslivet

Repetition är alla stipendiers moder

Januari är stipendiesökartid. Jag fick förra året ett resestipendium till Stockholm för att gräva i riksarkivet (inte som en arkeolog alltså, utan som historiker) av Kulturfonden för Sverige och Finland (tackar ödmjukast!). I år tänkte jag söka igen och klickar mig igenom ansökningssystemet. Så när jag kommer till de där stora rutorna där man ska fylla i ”närmare beskrivning av projektet”, ”bilateralt mervärde” och ”planerad uppföljning” blir jag lite extra glad. Bilateralt mervärde. Yes. Sånt här är jag riktigt bra på!

Men när jag klickar på det lilla frågetecknet vid sidan av rutan – det där som man klickar på om man vill ha lite extra hjälp och som jag brukar klicka på bara för att jag tycker att det är kul – möts jag av texten från min egen ansökan anno 2010.

Shit.

Texten är bra. Riktigt, riktigt bra. Men hur i hela friden ska jag kunna skriva något nytt och inspirerat om exakt samma ämne, i exakt samma syfte och med min egen text som exempel på hur det ska se ut, utan att det ser ut som att jag dragit copy/paste över hela alltet? Eller ska jag bara copy/paste och tänka att det ju funkade finfint förra gången?

Kuriosa: När jag tänker efter minns jag att någon visst ringde och frågade om de fick använda min text och jag svarade ja.

Kuriosa: Undrar om man kan referera till hur en kvinna från landsbygden lär sig det intrikata tunnelbanesystemet som ett bilateralt mervärde…?

Historikerns historier

Och dessutom borde man ju se snygg ut

Djupt försjunken i feministisk juridisk teoribildning slås jag av problemet med jämställdheten.

Å ena sidan ska kvinnor behandlas lika som män eftersom det inte är skillnad mellan könen vilket leder till att kvinnor tvingas till att formas in i manliga strukturella normer och feministerna googlar molotov cocktail.

Å andra sidan ska kvinnor behandlas som en missförstådd underordnad grupp av likformiga individer med samma hemliga önskan att vara någonting större och kvoteras in i yrken de i jämställdhetens namn borde vilja ha.

Då är det inte lätt att vara hemmafru eller hänsynsfull man.

 

 

Läs gärna Janice Richardssons ”Selves, Persons, Individuals: Philosophical perspectives on women and legal obligations” (Aldershot, Ashgate 2004)!

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Här i Finland pratar vi finska!

Anna Järvinen berättar sin intressanta historia om en finländares flytt till Sverige på SvD. Hon berättar om känslan av skam och att vara lägre stående på grund av sitt språk och jag kan inte låta bli att dra paralleller till hur det är att vara inflyttad svensk i Finland idag. Knappast finns det många ställen där svenskar har så dåligt rykte som här. Det finns ett utbrett missförstånd om ländernas gemensamma historia och svenskans existensberättigande på båda sidor av pölen.

De problem Anna har upplevt i Sverige finns här i Finland idag också. Som svensk kommer jag ganska lätt in i det finlandssvenska sociala sammanhanget (även om jag inte har segelbåt och alltså inte kan bli fullvärdig finlandssvensk) men står på många vis utanför det finska. Jag får fortfarande glåpord titt som tätt om hur jag borde ”åka hem” och jag har på känn att det där med att bussen går först om tio minuter inte har med saken att göra. Ibland får jag höra hur jag borde hålla käft, inte bara för att det vore bra att lära sig, utan för att jag pratar just svenska. Titt som tätt nekas jag hjälp på vårdcentralen och på en universitetskurs fick jag göra alla grupparbeten själv eftersom ingen ville ta sig an den där svensken.

Jag blir illa berörd av att det finns svenskar som behandlar sverigefinnar så som Anna beskriver, för trots mina år här i Finland ser jag mig som svensk och jag har för första gången i mitt liv fått veta hur det känns att inte få medalj, inte få saft och bulle, inte vara på toppen. Det är en obehaglig lärdom och jag hoppas att folk på båda sidor av pölen ska kunna lära sig av andras erfarenheter så att nya generationer kan få växa upp utan förstahandskunskaper av utanförskap. Näin on.

Alltså:

En finlandssvensk är en finländare med svenska som modersmål.

En sverigefinne är en finländare som flyttat till Sverige.

En rikssvensk är en svensk som flyttat till Finland.

Saft och bulle, någon?

Nyhetsplock

Guggenheimmuseet och det där med att äta bakelser

I Finland råder för tillfället en viss upprorsstämning beträffande planerna på ett Guggenheimmuseum. Jag ber om ursäkt för de diffusa faktareferenserna men faktum är att pålitligt fakta i frågan är oerhört svår att få. Ena dagen rapporterar man om kostnaderna och menar att de verkar överkomliga bara för att nästa dag visa hur de där kostnaderna kommer att spräckas med x antal miljoner euro.

Idag rapporterar Hufvudstadsbladet dessutom att det nya Guggenheimmuseet skulle innebära att flera befintliga konstmuseer tvingas stänga och att samarbetsförhandlingar med personalen snart inleds. Som vanligt vill man inte tala om uppsägningar utan om omorganisering. Och detaljer vill man ju inte gå in på.

Säkert vore Guggenheim precis så tufft som många talar om även om jag själv inte är någon entusiast. Det skulle dra besökare till Finland (läs: Helsingfors), öka Finlands (läs: Helsingfors) status och bidra till kulturutvecklingen i landet (läs: Helsingfors).

Men någonstans måste man säga nej. Säga att vi vet att det vore kul, men tyvärr har vi inte råd. Vanliga människor gör det varje dag så varför ska det vara så svårt för beslutsfattarna? Gör de likadant hemma hos sig? Investerar de i ett nytt vackert parkettgolv utan att laga hålet i taket? För let’s face it, vad Finland behöver just nu är inte mer status och kultur till Helsingfors utan sjukvård och arbetstillfällen till glesbygden.

Bröd och inte bakelser.

Och den där sociala utslagningen som man talar om, den där som betyder eskalerat familjevåld, ökad alkoholism och utbredd främlingsfientlighet och som är ett av de största hoten mot dagens samhälle, den kommer att få ett minnesmärke i Guggenheim om planerna drivs igenom. Ett minnesmärke över hur den orealistiska framtidsoptimism som oändliga krediter ger äter upp framtidstron för alla dem som kan få slut på pengar.

Kuriosa: Jag skulle hellre äta bakelser.