Vardagslivet

Men vem fan äter lunch vid klockan 11?!

Har ni någonsin blivit lite väl sena på morgonen när ungarna ska till dagis? Ni vet, så där att alla andra ungar och alla tanter sitter samlade i ringen redan, och man stressad som bara den, halkande runt i sånna där blå plastfodral på skorna ska försöka lämna av en unge som inte vill annat än studsa upp och ner med högerskon på huvudet alltmedan man som öm förälder förtvivlat drar i halsduken man smällde fast i dörren med ena handen och med andra handen försöker få sin älskade avkomma att förihelvete sluta studsa.

Och så kommer man in, svettig och risig och så hittar man inte barnets inneskor och när man väl hittar dem och lyckas kränga på dem på barnets fötter då har strumpan korvat sig och inneskorna åker av på bråkdelen av tiden det tog att få på dem. Så man rättar till strumpan och tar på inneskorna igen medan man hela tiden upprepar mantrat ”det är mina barn och jag älskar dem det är mina barn och jag älskar dem”.

Då får man den där blicken från personalen. Den där blicken som säger att alla andra minsann klarar av att ha sina barn färdiglämnade redan innan samlingen ska börja och hade det funnits föräldrakörkort så hade man inte blivit beviljad ett. Ni vet den blicken.

Man ska komma i tid till samlingen!

Idag fick jag skynda på barnen så att de skulle hinna i tid till lunchen. Det känns som ett genidrag för tanterna blev så överraskade att jag hann smita ut medan de fortfarande riktade sin dömande blick mot klockan och tjattrade med varandra om att nu kommer ju barnen mitt i maten.

Score!

Vardagslivet

Matcravings

Så sakteliga börjar livet återvända efter den i ärlighet värsta magsjukan jag någonsin haft (om vi inte räknar graviditeterna som magsjuka).

Och jag kan äta igen.

Häromdagen fick jag en craving efter nybakade croissanter och blåbärssoppa. Min högt vördade älskade make har kanske inte världens bästa förflutna vad gäller att tillfredsställa mina matcravings. Som då när jag var vegetarian och väntade Vilho och insåg att jag dör om jag inte får leverpastej. Nu. Och så ber jag honom snällt och vänligt att hämta leverpastej till mig men då passar det tydligen inte honom. Nä, då börjar han komma med bortförklaringar. Som att det är mitt i natten. Vad hade han förväntat sig att det skulle vara för tid när hans milda harmoniska höggravida vegetarian till hustru behöver leverpastej? Och sedan slingrar han sig med intetsägande struntsaker som att ”vi inte direkt har någon leverpastej hemma”, ”inga affärer är öppna vid halv två på natten” och ”men grannarna ligger ju för fan och sover”. Som om det var mitt fel.

Därför är jag lite extra lycklig över att han den här gången utan minsta gnat dukade upp nybakade croissanter och blåbärssoppa. Och herregud vad gott det var!

Vardagslivet

Internationella kvinnodagen

Jag gillar inte internationella kvinnodagen. Förutom att den antyder att de övriga 364 dagarna är mansdagar ger en kvinnodag en tydlig signal om att mannen är det normala, kvinnan en avvikelse och att kvinnor återigen är så svaga att de behöver en extra puff.

Jag gillar inte att någon puffar mig, speciellt inte i vanföreställningen att jag fötts som en av de svagare i samhället. När jag ser mig omkring känns det nämligen inte rättvist. Jag har kämpat för min plats i världen och kämpat för alla de mål jag uppnått och fan ta den som tror att jag inte fått vad jag har genom hårt arbete utan genom att vara svagare.

Och jag vet att det finns många kvinnor som far illa och behöver hjälp, men dessa kvinnor ska inte vara berättigade till hjälp för att de är kvinnor utan för att de är medmänniskor, och alla de män som far illa ska ha samma rättigheter.

Så jag gillar inte internationella kvinnodagen.

Men det betyder förstås inte att jag inte kan rucka på mina principer tillräckligt för att ta emot tårta och blommor.

Vardagslivet

Till min dotter

Du vet hur jag brukar säga att du ska sluta springa runt hela tiden. Särskilt när vi ska åka iväg på morgonen och du obönhörligt sätter iväg när vi ska ta på ytterkläderna. Runt, runt springer du och låter mig stå med en slapp overall och försöka omväxlande med honungsröst locka dig nära nog för att kunna fånga och omväxlande med den inte så pedagogiska tonen skrika att nu får det fanimej vara nog.

Du vet hur jag brukar säga att du ska sitta still vid matbordet. Hur du då med upprorisk blick liksom rinner av stolen, ner under bordet, biter pappa i benet, skrattar så du kiknar åt hans skrik och sedan flyger tillbaka till din stol som om inget hade hänt. Och jag säger att du ska sitta på din stol och du säger att du ju sitter på din stol och jag säger att du ju nyss för i hela friden bet din pappa i benet och du säger nej. Det var katten.

Du vet hur jag brukar säga att du inte ska springa så fort när vi är ute. Jag säger att du kommer att ramla och slå dig. Du säger att du trycker på turboknappen och så försvinner du. Jag ropar efter dig, men du vet att jag inte hinner ifatt. Så snabb är du.

Så vild.

I tre dagar har du nu legat still. Hålögd och svag. Torra läppar som knappt orkar le. Du är sjuk och vi saknar dig. Storebror kryper upp i min famn och säger med tårar i ögonen att allt känns så konstigt när vi inte har en vild flicka som far runt hela tiden.

Du, glöm bort det där jag brukar säga. Jag har köpt ett par nya springskor till dig. När du orkar ska vi testa dem, och jag ska inte säga åt dig att vara still.

Vardagslivet

Sushi och traditioner

Idag ska jag in till stan. Ut bland folk för första gången på länge. Spännande! Och så ska jag träffa mina före detta arbetskompisar och äta mig in i en sushikoma. Det är som jag har förstått det inte alls en japansk tradition som man skulle kunna tro, utan en helt vanlig, hederlig girighetseffekt. Ät sushi tills du måste trycka ner de sista riskornen i halsen med pinnarna. Fyll på med kaffe. Fall i koma.

Lovely.

Vardagslivet

Lite vårkänsla

En kär vän som liksom jag själv flyttat från Sverige – där solen säkert skiner just nu – förtvivlar i den sjuttitolfte snöstormen på några veckor. Men du, det blir bättre, kanske inte så bra som i Sverige, men åtminstone mindre snö. Sedan. I juni nån gång.

Tills dess.

Det här är till dig!

Vardagslivet

Det där med tjejer och massage

Det är ett rätt välkänt koncept, det där med att kvinnor får huvudvärk på kvällen. De flesta män vet att man kan komma längre om man masserar kvinnans nacke lite.

De flesta män tror att det är något kvinnan har hittat på för att få mannen att slita lite extra eller möjligen för att massage är en betalning för kommande tjänster.

I själva verket har kvinnan tittat sexigt över axeln, underdånigt böjt sitt huvud, med bakåtlutat huvud sjungit ljuvliga sånger med färggranna små fåglar, hänfört suckat med uppdragna axlar och förtjust kastat med sitt hår tillräckligt länge för att även den mest härdade ska få nackspärr.

Att luta hakan mot axeln är en kvinnlig dygd.

Historikerns historier

Historiker och kunganamn

I SvD kan man läsa att historikern Herman Lindqvist är negativ till namnet Estelle som prinsessnamn. Varför man väljer att påpeka att Herman Lindqvist är historiker (vilket han inte är) och sedan kontrastera hans uttalande mot Dick Harrissons är för mig en gåta. Även om kungliga namn brukar ha en betydligt starkare historisk förankring än namnet Estelle är det knappast något historiker är skolade till att ha en åsikt om och det ger verkligen inte journalisten Herman Lindqvist någon gudagiven rätt att flippa.

Är det något som nyblivna föräldrar inte behöver så är det skuldbeläggning. Så med all respekt; har man inget trevligt att säga kan man hålla käft!

Aftonbladet kan man om man vill lyssna på journalist Lindqvist ge Republikanska föreningen fler medlemmar.

DN noterar också reaktionerna.

Historikerns historier

Strukturer, normer och stereotyper – eller varför jag slänger mig med vackra ord

Efter att jag försökt förklara hur jag tror att det kan komma sig att det finns flest män på riktigt höga positioner inom den akademiska världen fick jag höra

”Fanns det överhuvudtaget ett konkret svar där någonstans eller var det bara en ursäkt för att få kasta in SSSM-ord (norm, struktur, stereotyp etc)?”

SSSM stå för Standard Social Science Model som vänder sig emot vad somliga anser vara den förhärskande teorin inom socialvetenskapen – tabula rasa; att vi föds med ett öppet sinne som sedan kultur och socialisering fyller. Jag tänker inte här närmare diskutera dessa olika synsätt (men läs för all del Aktivarum om SSSM) eftersom de flesta humanistiska och sociala vetenskaper övergett tabula rasa och även SSSM har uppdaterats, men jag vill säga något mycket viktigt.

Anledningarna till att jag förklarar med hjälp av normer, strukturer och stereotyper är följande:

1: Normer, strukturer och stereotyper kan vi ändra på. Om vi kan särskilja vad som är biologiska nedärvda oundvikligheter och vad som är inlärda mönster kan vi förändra. Det handlar inte om att förringa biologin, utan att se dess samverkan med kulturen.

2: I ett globalt perspektiv har männen mest makt. Man kan prata om kvinnors sexuella makt precis hur mycket man vill för visst är det irriterande för den svenske medelålders mannen när frun har huvudvärk, men för de flickor som är handelsvara i flyktinglägren på Haiti, de kvinnor i Afganistan som inte får ta körkort, de flickebarn i Indien som kommer att innebära en så stor ekonomisk börda att de inte tillåts ta fler än några andetag – för de flickorna är det där med sexuell makt helt egalt. Det männen vill ha tar de. Som många SSSM-förespråkare påpekar är män byggda för att öka möjligheten till en avkomma genom att så att säga sprida möjligheterna men det är en jävligt klen förklaring att ge en elvaåring som om några månader ska föda ett barn skapat när femton män i tjugoårsåldern fångade henne när hon skulle hämta vatten. Jag vägrar att tro att män ska funka så, även om jag kan se de biologiska kopplingar till att det kan hända. Att se de strukturer (fattigdom, arbetslöshet och rättslöshet) som sätter männen i en situation när de tillåter sig själva att göra så är att ta skuldbördan från männen som grupp – mannen som biologisk varelse – och lägga kraften på vad vi kan förändra. Utan fattigdom, arbetslöshet och rättslöshet hade det förmodligen aldrig hänt.

3: Människan är ett av de få djur som klarar av att gå emot sina biologiska instinkter. På så vis är vi det enda djur som hanterar eld och vilken betydelse det har haft för människans utveckling säger sig självt. Under de senaste årtusendena har vi genom biologiska förutsättningar delat upp arbetsbördan på kvinnosysslor och manssysslor. Det här är i sig inte ett problem. Problemet kommer först senare när vår kultur har utvecklats på ett sådant sätt att kvinnosysslorna och manssysslorna värderas olika – men värderingen är inte en följd av biologin utan av kulturen vilket bevisas av att värderingen är både spatialt och tidsmässigt bunden. Genom att studera strukturerna som skapat värdeskillnaden och upprätthåller den kan man utan att skuldbelägga någon förändra – antingen strukturer eller värden eller både ock.

4: Ofta förklaras männens framgång med att uppfinna saker med att män är skapade mer uppfinningsrika och äventyrslystna. Förutom att det inte finns några biologiska bevis på en sådan skillnad är man blind om man inte ser hur patriarkala strukturer har hindrat kvinnor från de förutsättningar (tid, pengar, kontext, utbildning) som har gett männen möjligheter att uppfinna och ge sig ut på äventyr. Marie Curie var inget biologiskt undantag, hon var en kvinna som genom sin make fick en chans att bryta sin tids patriarkala ramar och leva ut sin kapacitet.

5: Vissa strukturer, normer och stereotyper som har bundit män och kvinnor vid särskilda kulturellt betingade uppgifter finns kvar i Sverige. Det är inte männens fel. Men det betyder inte att man inte ska uppmärksamma dessa rester och ge män en chans att ta hand om sina barn och kvinnor en chans att köra lastbil om det är vad de vill göra.

Vardagslivet

Massage först och polis sen?

Jag tror att min man är en bortbyting.

Det började lite med att han helt plötsligt kunde massera mina axlar. Inte bara så där att han tryckte på dem och skakade lite, utan att han faktiskt letade efter knutar och lyckades massera bort dem.

Sedan köpte han en ost av den där sorten som får katterna att komma till köket och mjaua i tron att det serverades något ruttet för att sedan springa mot dörren och skrika eftersom katter har ett sjätte sinne för det där med verklig fara. Och istället för att locka barnen och mig att sniffa på den och skratta åt våra kräkreflexer sniffade han själv på den och konstaterade att den inte gick att äta.

Och sedan ville han att vi skulle laga fisk till mat fast han alla gånger vi har haft fisk har grundat med mackor så att han ska kunna skippa middagen.

Och nu vill han i solidaritet med vår son skaffa sig en rosa tröja. Mannen som är en aldrig sinande brunn av gay-skämt, sexistiska utsvävningar och fnysande över svenska ”män” vill skaffa sig en ROSA TRÖJA!

Nu vet jag inte om jag borde gå till polisen eller be vem det nu är som låtsas vara min man att massera mina fötter också.