Jag hittade en burk som jag bara inte kunde motstå.
Min waistline är efter fem dagars intensivt dinerande snarast en wasteline.
Etikett: Men jag tar gärna en bakelse
Det finns universitet och så finns det Universitet
Glasgow universitet grundades 1451. Den nuvarande byggnaden är från 1870 då universitetet flyttade till den kulle det ännu ligger på.
Och det är något mycket speciellt med att vistas på ett campus med sådan enorm pondus, det kommer man inte ifrån. Visst slås man av tragiken i att utbildning inte alltid är för alla och det slags utestängningens geografi en liknande byggnad står för, det kommer man inte ifrån.
Men herre gud ändå vad det är häftigt! Med en sådan universitetsbyggnad får man en helt annan känsla för det enormt viktiga kunskapsskapandet som 500 år av tänkande, diskuterande och utforskande står för.
Vad som möter besökaren innanför Main Gate. Jag skulle inte tacka nej till ett rum där.
Och så skulle jag hälsa de nya studenterna välkomna genom att nådigt vinka till dem från den här balkongen.
Många stödpelare blir det.
Den västra innergården. Eller den östra. Hur som helst. En innergård!! Komplett med solsken och träbänkar och en gräsmatta man inte får gå på!
Träbänkar. Och pelare. Igen.
Detalj från innergården.
Vägen från ena innergården till den andra går under ett hyggligt imponerande stenvalv.
Dörren till C-tornet. TORNET!!!
Interiör från huvudbyggnaden.
En byggnad med ett rosa träd på andra sidan gatan.
Glasgow calling!
Jag överlevde flygresan till Glasgow, även om det kändes som om det inte var alldeles självklart när planet studsade in på landningsbanan som en pingpongboll i Kina.
Nu ska jag sova en stund, innan det är dags att undersöka Glasgow lite närmare. Läs gärna vad Aktivarum skriver om genusteorier och kommentera gärna här eller där!
Och dessutom gav de varandra highfives
Först tyckte jag att det var väldigt gulligt att barnen turades om att komma och ge mig små körsbärstomater att äta medan jag stod vid spisen och tappert kämpade med maten.
Sedan insåg jag att de räknade poäng baserat på hurdan min jag gjorde av de suraste tomaterna de kunde hitta.
Coola bloggare
Alla coola bloggare tar tuffa, välbalanserade foton på sig själva med hjälp av en spegel. Jag kommer aldrig att bli en cool bloggare. Av 15 bilder är det här den enda där hela mitt huvud kom med.
Att döma barn och deras föräldrar
Lady Dahmer skriver om det där med att ge barn komplimanger och retar sig på att föräldrar på förskolan tar sig friheten att kommentera att hennes dotter ser fin ut.
Visst kan man tycka att det är onödigt att kommentera utseende i största allmänhet, jag har sagt det förr (både här och här) och det tycker jag fortfarande. Men däremot har jag aldrig blivit förbannad för att någon sagt något trevligt om mina barns utseende och jag är helt övertygad om att positiva komplimanger om deras utseende inte kommer att ha en negativ inverkan på deras självbild. Det första barn lägger märke till är ju hur saker och ting ser ut och först därefter lär de sig att koppla samman utseende med inre egenskaper. Att man retar sig på att någon tycker att ens barn är fint kanske snarare är ett tecken på att man som förälder sätter adjektivet fin i samband med saker som ”mild”, ”skör”, ”i behov av skydd” och så vidare. Men så behöver det ju inte vara, och som lady Dahmer själv skriver i ett senare inlägg så gör inte barn den kopplingen.
Barn söker bekräftelse, både på sina inre och yttre kvalitéer. Jag tycker inte heller att man behöver kommentera i tid och otid, men när barn (även andras) kommer rusande för att visa nya tröjan, tofsarna i håret eller vad det nu än må vara tänker jag inte säga att det inte är något att bry sig om, att barnets glädje över vad det ser som fint inte ska tas på allvar bara för att barnet har haft oturen att födas till en värld som lägger otillbörligt mycket vikt vid utseende. Sedan kan man ju försöka tänka på om man bara säger ”fin” till flickor och ”tuff” till pojkar.
Och när vi nu ändå talar om dömande: Lady Dahmer skriver i inlägget ”Vem ger dig rätten att recensera mina barn?”
”Mitt ovetandes barn som ännu inte har blivit totalsabbad av utseendefixering (som deras ungar har tyvärr) och som hittills inte haft sådana där fixeringar då hon vägrar ha nåt annat än typ rosa eller klänning. (som fler ungar på förskolan).”
Jag uppskattar inte att bli anklagad för att ha totalsabbat min dotter med utseendefixering bara för att hon har rosa klänningar trots att hon är flicka om det är vad hon vill ha på sig. Vem ger dig rätten att recensera mina barns föräldrar?
Prioriteringar med Handledare B
Som ni vet jobbar jag för tillfället med brev från 1500-talet ur Sturearkivet (som förvaras vid Riksarkivet i Stockholm). Mer specifikt läser jag igenom de sammanfattningar som finns av alla breven, sorterar ut dem som på något vis behandlar gifta mäns och kvinnors relation och läser dessa i sin helhet. Breven i Sturearkivet transkriberades (skrevs av) i mitten av 1900-talet och eftersom jag analyserar innehållet (en textuell analys) och inte exempelvis hur brevet sett ut eller potentiella skrivarhänder (de flesta brev dikterades för en skrivare) räcker dessa transkriberingar riktigt långt.
Så jag beställde kopior av de transkriberingar jag nu i första skedet behövde. Och så fick jag en liten räkning.
Eller liten och liten. Ni vet. Så där att det är tur att barnen tycker om rågbröd för det är vad vi alla kommer att äta ett gott tag framöver. Mer kanske i den storleken. Eller åtminstone så där stor att det är tur att jag har gift mig rikt.
Så jag vände mig som vanligt till Handledare B.
Jag: Jo, alltså jag fick en räkning från Riksarkivet.
Handledare B: Mmmm….
Jag: Den är ganska… mastig.
Handledare B: Mmmm….
Jag: Sååå… Jo, kanske du vet om något stipendium man kan söka för att täcka sånna kostnader?
Handledare B: Jo. Vad talar vi om för summor?
Jag (vill inte egentligen erkänna hur mycket det rör sig om): 1640 spänn.
Handledare B (kommer från en annan planet): 1640 svenska kronor? Så vi pratar inte ens euro?
Jag (blir omväxlande frustrerad över att Handledare B inte ser lika allvarligt på summan som jag själv, omväxlande riktigt orolig inför framtida investeringar i kopior om det här är en piss i havet): Nej.
Handledare B: Njae, för så små summor finns det nog inga stipendium.
Jag (uppriktigt chockad): Små summor? Det där är ett par underbara röda skor med hög klack och roliga små prickar som inte kommer att bli mina. Det är vad det är!
Handledare B (stannar upp, tittar på mig, tittar på mina skor): Men bruna skor duger helt bra.
Jag: Det tror du bara för att du inte har sett de där andra. Om du hade sett dem hade du förstått.
Handledare B (tittar på mig och höjer ena ögonbrynet så där som han gör när jag har fel och han tycker att det är så uppenbart att han inte ens orkar påpeka det)
Jag (tittar på handledare B): Nej, det kanske du inte skulle.
(talande tystnad)
Jag: Och Sturearkivet är ju kul. Jättekul.
Att jobba hemifrån
Det där med att jobba hemifrån underlättas betydligt av att man har fri tillgång till kaffe. De där pappren jag just nu håller på att pryda med kaffekoppsringar är kopierade avskrifter av brev från Sturearkivet, det vill säga privata brev från maktens centrum i början av 1500-talet. Snart är mitt paper till Glasgow baserat bland annat på de här breven hyggligt färdigt så att ni kan få läsa det.
Fotogeni(que)
Jag vet att jag inte blir bra på bild. Hundratals misslyckade foton i släktens album, på vänners Facebook-sidor, i folks telefoner talar sitt tydliga språk. Jag tänker mig att min snygghet är charm och att det är därför som jag de gånger jag mot förmodan inte blundar lite ser ut som en papillon-bulldog-korsning på crack på alla bilder. Det är ingen nyhet, inget konstigt, bara så det är.
Men när Tilda med sin leksakskamera glatt tar fantasibilder på mig och efter att ha tittat ner på kamerans låtsasdisplay konstaterar att det inte blev särskilt bra och att vi nog måste ta en ny bild känns det inte riktigt rättvist.
Landet Bättre och cafékultur
Om ni från Sverige någonsin varit på café i Finland och beställt semla har ni säkert lagt märke till en viss skillnad. En semla här är vad vi skulle kalla fralla i Sverige. Med ost och skinka, en torr salladsbit och en klott smör som någon inte orkat breda ut utan fördomsfullt tryckt in i locket. Sånna ni vet.
Och även om man är på sin vakt och beställer fastlagsbulle måste man vara försiktig för många fyller dem med sylt. Sylt! Jag förklarade för grannfrun att vi i Sverige minsann bara har semlor med mandelmassa. Hon såg förvånad ut och undrade vad vi kallade semlor med sylt då och jag svarade att det kallas styggelse om man inte har bakat den av sockerkaka för då kallas det tårta och är helt socialt accepterat.
Så jag bakade riktiga svenska semlor fyllda med grädde och mandelmassa och barnen dansade runt sockerhöga och lyckliga och sjöng en sång som handlade om svenska semlors förträfflighet.
Igår bakade jag kanelbullar så att hela huset doftade som en första klassens husmorsskola. Vilho tittade på bullarna, drog in doften och utbrast: ”Hurra, svenska bullar”. Allt som är gott är numera belagt med epitetet ”svenska”.
Jag tänker inte rätta honom.
Kuriosa: På finska heter svensk-semla laskiaispulla. Man ska inte blanda ihop det med laiskiaspulla.
Kurios 2: På ett café i Östra Centrum kan man beställa ”bulla”. Jag beställde hurtfriskt en med en bannlysning men att döma av servitrisens ansiktsuttryck tyckte hon inte att det var lika roligt som jag tyckte.
Hit och dit och tillbaka igen 