Det talas mycket om utseendefixering. Ofta är det i termer som att dagens utseendefixering är hysterisk, att vi är slavar under utseendefixeringen och det idag läggs alltför stort fokus på utseende.

Men ur ett historiskt perspektiv lever vi i dagens nordiska samhällen i den minst utseendefixerade av tider. Aldrig förr har det varit så fritt att klä sig över gränserna. Klass, kön, yrke, status – alla de gränser som tidigare avgjorde hur man skulle se ut är idag uppluckrade. Jag säger inte att utseende inte skulle vara viktigt idag, att skönhetsindustrin inte skulle vara en framgångssaga eller att dagens samhälle tillåter att man ser ut hur som helst var som helst, men valfriheten är större och de utseenderelaterade strukturer som gjorde att man skulle klä sig som som det anstod just sin egen plats i hierarkin är inte alls lika stränga.

Redan under 1300-talet gick debatten het kring hur människor var alltför fåfänga. Upplysande predikningar och målningar berättade om hur den som använde det nya tajta modet – både män och kvinnor – skulle brinna i skärselden betydligt längre än dem som undvek liknande skamligheter. Blått och rött var färger reserverade för överheten (men var också så dyra att det är svårt att tänka sig att vanligt folk skulle ha använt dem ens om det var accepterat). Fina damer rakade håret i pannan för att få så hög panna som möjligt. Fina män paraderade i 20 kg plåtrustningar, somliga utan ett uns av beskyddande egenskaper, för att visa sin status. Kläderna ska vara så långa och opraktiska som möjligt för att bevisa att man har råd med tyg och inte behöver arbeta.

På 1500-talet bar kvinnor så breda kjolar att det krävdes god planering för att komma igenom smala dörröppningar. Män fyllde ut sina codpiece för att visa sina stora… eh… tillgångar.

Man skyddar sig från solen om man är rik nog att kunna, bara för att bevisa att man inte är så fattig att man måste vara ute och arbeta. På 1600-talet ska man vara blek och fet för att var attraktiv kvinna, och helt sanslöst muskulös för att vara en snygg man.

Under 1700-talet är den bleka hyn fortfarande idealet och man applicerade smink i kolossala mängder. Tanken var inte som nu att skapa en så naturlig effekt som möjligt utan att skapa kontrast. Man förstärkte ögonbrynen (till och med genom att limma fast små tillklippta bitar musskinn) och målade kinder, läppar och ibland ögonbryn ordentligt röda. Det röda sminket innehöll ofta cinnober (en kvicksilverförening) eller mönjerött (en blyoxid), vilket säger sig självt inte alltid var särskilt hälsosamt. Det vita sminket för ansikte och hals ansågs som allra bäst om det innehöll bly och arsenik, inte heller det vad man idag skulle se som den mest fördelaktiga täckningen för huden.

Medan man ännu på 1700-talet inte direkt hade några större skillnader i synen på hygien blev 1800-talets ideal fokuserat på sundhet. Sundheten var förstås relativ, precis som idag, men att tvätta sig och hålla sig ren blev en fråga om klass. Det som tidigare sålts som smink såldes istället som tvålar eller doftvatten.

På 1800-talet och det tidiga 1900-talet växer biologin som akademiskt ämne, och med det en systematisering av människan och utseendet. En viss sorts utseende sattes samman med vissa personliga egenskaper. Guillaume Duchenne gav fattighjon elchocker och fotograferade ansiktsuttrycken. Johann Caspar Lavater (som levde på 1700-talet men vars arbete var betydelsefullt även långt senare) skrev enorma mängder beskrivningar på vad olika delar av utseende avslöjade om karaktären – fysionomi. Han ansåg till exempel att ju mer rynkor och fördjupningar en människas panna var, desto sämre förstånd hade människan. Vackrast var blå ögon. Den som inte hade en liten insänkning där pannan övergår till näsa kunde man inte vänta sig något stort av.

Att vara slav under idealet är inte något som bara kvinnor har kämpat med. Även män har fått sin beskärda del, och får fortfarande, och det ska man absolut inte förringa. En betydelsefull skillnad måste dock lyftas fram. Medan männen under tidigare århundraden har haft möjligheten att skaffa sig en karriär har kvinnans enda chans i livet varit att bli gift, med den naturliga följden att behovet av att följa idealen och med plågsamma metoder förändra sitt utseende har varit betydligt större hos kvinnor än hos män. Däremot är dessa ideal ingenting som männen ensamma har upprätthållit och de kan knappast sägas reflektera patriarkatet som sådana (även om giftermål som enda chans i livet förstås är en effekt av patriarkatet). Faktum är att man i 1700-talets England lade fram ett förslag om lagstadgande mot att kvinnor genom allsköns medel förändrade sitt utseende så till den milda grad att männen kände sig lurade.

I jämförelse med tidigare århundraden är dagens valmöjligheter vad beträffar utseende enorma. Det finns normer som varken kvinnor eller män kan gå för långt utanför, men inom normen ryms en fantastisk mängd olika, sunda ideal. Vi måste bara vara starka nog att tro på oss själva, sluta tro att vi är offer för skönhetsindustrin och fortsätta arbeta för tanken att inre kvalitéer inte avspeglas i yttre kvalitéer.

Den som vill läsa mer rekommenderas Carolina Browns Skönhetens mask. Titta gärna också på äldre handböcker, exempelvis The Toilette of Health, Beauty and Fashion från 1843 som finns på Google Books här.