Etikettarkiv | Mansrollen

Tre saker jag skulle vilja se på mansdagen

Så nu när jag likväl ägnat tid åt att beskriva trams jag inte skulle vilja satte tonen för den internationella mansdagen tänkte jag också bjuda på några förslag på vad jag högst personligen skulle vilja fick mer plats i strålkastarljuset.

1: Pojkarnas telefon

Här i Finland finna det en hjälptelefon som heter Poikien puhelin (Pojkarnas telefon). När det är högsäsong, som till exempel i somras, så är den fullkomligt nedringd av pojkar under 20 år som behöver någon att prata med och där man kan fråga vad som helst. Men bara ungefär vart fjärde samtal av de nästan 47 000 som kommer hinner man besvara. Jag skulle vilja ha strålkastarna på dem som arbetar där, på vilka frågor det är pojkarna ställer, på vad vi ska göra med det jättestora problemet att så många skulle behöva få någon att prata med, men möts av upptagetton. Pojkarnas telefon har förövrigt fått ett pris kallat ”Miehen työ” år 2017 – ett pris som sedan 1998 delats ut till en person eller ett initiativ som med sitt arbete har främjat jämställdhetsarbete med fokus på män och pojkar.

2: Maskulinitetsforskning

Inom maskulinitetsforskningen jobbar man bland annat mycket för att förstå hur maskulinitet har förändrats genom tiderna. I framförallt nordisk maskulinitetsforskning sysslar man också med att skapa nya begrepp för att beskriva dagens man i de nutida förändrade sociala ramarna. Utgångspunkten att mannen är överordnad och tjänar på det är inte alltid förenlig med hur det i praktiken ser ut. Jag skulle vilja ha strålkastaren på vilka nya begrepp och teoretiska ramar det är rimligt att, enligt den samlade expertisen, svänga sig med när vi behöver se bortom förenklingar som patriarkalt förtryck och könshierarkisk underordning. Jag efterlyser också de begrepp som ger oss verktyg att diskutera mäns erfarenheter inom strukturerna, eftersom många mäns personliga verklighet ser helt annorlunda ut än den som målas upp vid ett enögt fokus på strukturer.

3: Erfarenheter av våld

Det samlas in mängder med vittnesmål från män som har upplevt krigstrauman, men också från män som upplevt ”vanligt” våld. Vi talar ofta om mäns våld mot kvinnor, vilket förvisso är viktigt, men jag skulle vilja ha mansdagens strålkastarljus på mäns våld mot andra män. Det är ju trots allt just den sortens våld som är allra vanligast och många mäns erfarenheter är präglade av våld eller hot om våld. Att män ska vara tysta, tåla och ta emot gör att män sedan inte anmäler eller ens pratar med varandra som sina upplevelser och därför blir ensamma med trauman. Vi behöver lyfta tabut för att kunna komma tillrätta med män som blir utsatta för våld och aldrig får hjälp för det, inte minst för att forskningen visar att just dessa män löper en betydligt högre risk att falla ner i missbruk och psykisk sjukdom.

Mansrollen och våldet

Både Pelle Billing och Hanna Lemoine skriver (och pratar) om vad som ingår i mansrollen. Billing menar att mansrollen måste definieras av det som större delen av männen gör. Det är en himla intressant tanke. Om män idag i allmänhet inte gör något som kanske av tradition har hört till mansrollen ska det inte vara en del av definitionen av mansrollen. Exakt vad det skulle kunna vara vet jag inte, men tanken är ändå klar.

Att döma av att diskussionerna sedan har lett in på hur mansrollen sammankopplas med våld gissar jag att en av de aspekterna av mansrollen som många inte tycker hör till den idag är just våldet. Män idag är helt enkelt inte så våldsamma, barn får inte längre lära sig att ”när pappa kommer hem ska du minsann få stryk” och det är inte lagligt att fysiskt disciplinera varken tjänstefolk eller sin hustru. Det husliga hemmavåldet som männen har haft laglig rätt till finns inte längre – eller snarare; om det finns är det inte specifikt manligt.

Så långt kan jag verkligen hålla med.

Samtidigt är det svårt att komma ifrån att man knappt hittar leksaker för pojkar (och jag är egentligen emot hela konceptet ”leksaker för bara ena könet”) som inte är till för våldsamheter. Det är Ninjago, Hero Factory, Kung Zhu, Bakugan, Pokémon och en stor mängd andra actiongrejer som ingen kan stava till. Flera av de här varumärkena har också tjejer med i storyn, men det är dömt att misslyckas om man försöker hitta figurerna till dessa. Ett praktexempel är Star Wars, en av mina absoluta favoriter, som annekterats av leksaksindustrin och fråntagits alla de starka kvinnliga karaktärerna som en gång gjorde det till en sån succé. Resultatet är inte bara att flickor inte vill leka med Star Wars prylar för att det inte finns några flickor i Star Wars (wtf?) utan också att vad som var en genusöverskridande kamp mellan ont och gott blir en kamp för pojkar mot andra pojkar.

Vad gäller filmutbudet är situationen kanske ännu mer besvärande. Oavsett om det ligger i mäns natur att tycka att blodstänk är tufft eller inte är det tydligt att filmer som riktar sig till män har en inte oansenlig mängd våld. Min egen högt vördade älskade make uttryckte en oförblommerad förtjusning över filmen Sucker Punch med det inte så nyanserade ”om man blandar halvnakna tjejer, steampunk världskrig, samurairobotar och oskäligt mycket våld kan det bara bli bra”. Alla män tycker säkert inte likadant men om man tittar på vad kommersialismen ser i mansrollen är kopplingen till våld väldigt tydlig. Jag förstår att de flesta män inte vill bli sammankopplade med våld men statistiskt sett står män för väldigt mycket mer våldsutövande än kvinnor och även många av de män som inte någonsin faktiskt slår någon är likväl storkonsumenter av våld i underhållningsformat och i träningssyfte.

Och igen; utanför Sveriges gränser är det en helt annan grej. I USA (varifrån vi får oroväckande mycket influenser) är mansrollen mycket tydligt sammankopplad med våldsutövande, och egentligen behöver man inte ta sig så mycket längre bort än till Finland för att den gängse synen på den svenska mannen ska vara att det är en mes som inte skulle våga slå någon på käften av rädsla för att blodfläckar inte går bort från hans rosa Ralph Lauren-skjorta. De som står för våldet i Mellanöstern är nästan uteslutande män, kvinnliga militärer är mycket sällsynt och den enda kvinnliga våldsamma ”förebilden” jag kan komma på är Sara Connor medan det finns hur många manliga som helst. Överallt ser man män som utövar våld.

Jag tror, precis som Billing, att vuxna män i dagens Sverige inte förväntas slåss och att våldsutövande inte accepteras (vilket det dock gör bland yngre män och små pojkar i alltför stor utsträckning) men vuxna män förväntas ändå ha ett avslappnat förhållande till våld, att liksom gilla våld och att tycka att det är spännande. På så vis tillhör våld fortfarande mansrollen även om våldsutövande inte gör det.