Den här sommaren har vi målat som aldrig förr. Att måla gamla hus är förstås inte bara att piffa upp med färg utan också att skydda träet och förlänga dess livstid. Första penseldraget på en gammal vägg känns nästan sentimentalt, och jag var duktigt nervös när jag målade om storhusets dörrar. Tänk, där har de varit i 100 år och så kommer jag och blaskar färg på dem. Färgen sjunker in i träet. Det finns ingen återvändo. Gjort är gjort och så vidare. Men även om det med särskilda saker (som dörrarna) känns nervöst så är det också välbehövligt skydd och livets gång.
Vi målar med rödmylla på alla väggar och med Tikkurilas Vinha på lister och dörrar. Och det blir, om jag får säga det själv, otroligt snyggt.
Det här är garaget/vedboden.
Så här ser den väggen som innan målningen var i bäst i skick (shit you not) ut. Fönstren har fått vita lister och halva väggen är målad. Vi sparade den här väggen till sist, lite för att den vetter bortåt och lite för att den som sagt var i bäst skick. 
Så här blev den andra långsidans vägg efter att den målades. En dörrs lister är fortfarande omålade och vi håller på med ny färg på den första dörren.
Och så här blev det. 
Man ser skillnaden bäst på garagets fasad. Hela väggen är målad, men bara den ena halvans dörrar och lister. Vilho bestämde vilken färg vi skulle ha, eftersom maken röstade svart och jag grönt (sedan vi uteslutit klarblått, som vi båda egentligen ville, eftersom vi planerade att ha samma färg på alla gårdens dörrar och inte kunde ha en klarblå dörr på ett gult hus bebott av byns enda svensk). Vilho valde ”samma färg som Putte”. Putte är min lilla bil, vilken på bilden visar hur nära i färg det sedan blev.
En gång i tiden fanns det en grind på de här grindstolparna, och en rosenbåge över. Det var rätt länge sedan, om vi säger så, och numer är grindstolparna både sneda och slitna.
Maken rätade upp stolpen (för honom var det bara att liksom hugga i och lyfta den på plats) och kalkmålade. Jag fixade nya blommor. Förändringen är total.
Efter att ha tvekat länge målade vi även storhusets dörrar blå och nu när vi har vant oss lite är vi sjukt nöjda. Ännu finare kommer det att bli sedan när vi får in spröjsade fönster till verandan.
Den humle som tidigare växte upp för att täcka verandan som ett solskydd grävde jag glatt upp förra året. Nu blommar klematisen och de fantastiska rosorna i rabatten i stället. Det där förvisso ett tag innan de vuxit sig stora nog att klättra upp runt fönstren, men jag har på känn att det kommer att vara värt väntan. Mathornet hänger på sin krok. Det blåser vi i så det ekar över åkrarna när barnen ska komma hem och äta. Det har visat sig synnerligen effektivt på långt fler än våra barn.
