Vardagslivet

Massage först och polis sen?

Jag tror att min man är en bortbyting.

Det började lite med att han helt plötsligt kunde massera mina axlar. Inte bara så där att han tryckte på dem och skakade lite, utan att han faktiskt letade efter knutar och lyckades massera bort dem.

Sedan köpte han en ost av den där sorten som får katterna att komma till köket och mjaua i tron att det serverades något ruttet för att sedan springa mot dörren och skrika eftersom katter har ett sjätte sinne för det där med verklig fara. Och istället för att locka barnen och mig att sniffa på den och skratta åt våra kräkreflexer sniffade han själv på den och konstaterade att den inte gick att äta.

Och sedan ville han att vi skulle laga fisk till mat fast han alla gånger vi har haft fisk har grundat med mackor så att han ska kunna skippa middagen.

Och nu vill han i solidaritet med vår son skaffa sig en rosa tröja. Mannen som är en aldrig sinande brunn av gay-skämt, sexistiska utsvävningar och fnysande över svenska ”män” vill skaffa sig en ROSA TRÖJA!

Nu vet jag inte om jag borde gå till polisen eller be vem det nu är som låtsas vara min man att massera mina fötter också.

Vardagslivet

Men teförpackningen bad om det!

Mitt i pannan har jag en fläskig bula. Jag fick den igår när jag med så mycket kraft som brukar krävas för att öppna en trög frysdörr samtidigt som jag lutade mig framåt för att kika in, istället öppnade dörren till kylskåpet ovanför frysen och genom min lätt framåtlutade position slog mig själv en halvmeter bakåt.

För ett tag sedan hade min högt vördade älskade make en imponerande blåtira. Den fick han när han och hans lika vuxna vänner tränade på att slå varandra med rottingkäppar och han fick en av käpparna i ögat.

Lika barn leker bäst, som de säger.

Min man kom osedvanligt ofta på besök på min arbetsplats då när han hade blåtira. Och sa att det inte gjorde speciellt ont längre. Han hade gått in i en dörr bara. Nästa dag sa han att han hade snubblat i trappan och att han inte ville prata om det. Min förtvivlade förklaring om rottingkäppar föll rätt platt när maken tittade ner i golvet och såg ledsen ut och alla mindes den där gången jag var lite stressad och skulle öppna en teförpackning och kanske eventuellt tog till en kniv, en smula övervåld och en uppsättning opassande tillmälen.

Så jag tänker mig att han säkert skulle uppskatta om jag kom på besök på hans jobb nu, när jag gått in i en dörr. Right?

Vardagslivet

Det här med common sense

Det skulle kanske vara till överdrift att påstå att det var ett drag av självinsikt som fick min make att i en diskussion om parförhållanden påstå att en av hans bättre kvalitéer är ”common sense”. Alltså, jag vill inte verka nedlåtande, men om mannen som tyckte att vardagsrummet var det bästa stället att träna blanksvärdspareringar och som efter att ha halkat på mattan huggit en bit av trappräcket – samme man som av någon anledning envisas med att skära bröd över golvet istället för på en skärbräda och vars reaktion på att ta en sockerpåse med ett hål i botten ur skåpet i mycket liknar en manisk dans och inte vid något tillfälle involverar en hand under påsen – kännetecknas av common sense måste det finnas en vinkel av begreppet jag inte hört.

Så jag opponerade mig. Lite. Efter att jag slutat skratta och kunde andas igen.

Men min högt vördade älskade make förklarade att det inte var fel på hans common sense, utan att han bara hade lite otur med verktygen. Så att säga.

Som för ett par dagar sedan när han skulle knacka bort is från bilen och letade efter något hårt. Och hittar en vinflaska.

Då skulle man nog lugnt kunna säga att man har otur med verktygen.

Vardagslivet

Men det är inte rättvist!

Jag ringde min man på jobbet, bara så där ändå.

Maken: So, how’s the camera?
Jag: I LOVE IT!! I’ve been walking around the house all day, photographing things and sqeeking happily at every shot. The cats think I’m crazy.
Maken: I’m so happy you like it!
Jag (anar inget): Mmmm…
Maken: Because now I trumph your pregnant-card.
Jag (glad, pillar förstrött på kameran): Awww… You read my blog!
Maken (väldigt självsäkert): Yep.
Jag (inser vidden av katastrofen): SHIT YOU READ MY BLOG!!!
Maken (vittrar vinst): Yep.
Jag: But… but…. That’s not fair. I was pregnant for nine months and…
Maken (låter lite som om han dansar på andra sidan luren): 18, if you count both the kids.
Jag: And it was horrible.
Maken: I got you a camera.
Jag: Shit.

Jag känner mig förrådd. Min make har gjort mig till en kamerahora och likviderat det Eviga Argumentet. Det kan väl aldrig vara rättvist?

Historikerns historier

Vems fel är allt egentligen?

Ibland när jag och min högt vördade, älskade make har livliga diskussioner och det känns som om han har en poäng som jag inte vill erkänna slänger jag upp mamma-kortet.

Ah men, ja va ju gravid i 9 månader! Fattaru alls hur jävligt det var?

Och eftersom jag ju faktiskt var gravid i 9 månader (18 då, om man räknar båda ungarna, men så hårt har jag inte behövt slå ännu) och han helst inte vill lyssna fler gånger på riktigt hur jävligt det var ger han upp. Och jag vinner.

Ibland känns det som om hela den svenska genusdebatten fungerar på ungefär samma sätt.

Ah men, ja hör ju för fan till den delen av befolkningen som varit förtryckt i 1000 år! Fattaru alls hur jävligt det är?

Och eftersom alla vet att män har förtryckt kvinnor i 1000 år (minst) och mannen genom att då fortsätta diskutera med kvinnan så att säga bekräftar förtrycket ger han upp. Och hon vinner.

Det där mamma-kortet, det sparar jag för trivialiteter. Som om det verkligen är rimligt att maken åker och hämtar sushi till mig fast det är en 20 min bilresa, som att det ens är något att diskutera. Eller om gardinerna i vardagsrummet borde vara blommiga eller rutiga när det egentligen är självklart att vi ska ha båda för att enkelt kunna byta när andan faller på. Eller när vi bråkar om vems tur det är att städa kattlådan (hans veka argument att det är mina katter är förstås ingenting i jämförelse med mina graviditetssmärtor då för 4 år sedan).

Men genusdebatten är alldeles för viktig för att man ska få dra förtryckt-kortet och nu har det flitiga användandet lett till helt nya problem. Helt plötsligt höjs det röster för att kvinnor kanske inte har haft det så pjåkigt under de senaste 1000 åren ändå och att männen faktiskt har haft det rätt tungt. Kvinnligt företagande fanns ju redan för flera hundra år sedan och hemmafru-idealets era var jättekort. Män, däremot, har hela tiden slitit hårt och fått sätta livet till i krig. Män har faktiskt också haft det jobbigt.

Förutom att man framstår som två arga treåringar som står och viftar med förtryckt-kort blir en debatt om hur man ska göra vardagen bättre för människor oavsett kön idag en uppvisning i vem som haft det jobbigast under de senaste 1000 åren. Även om det ett tag är underhållande är det knappast kreativt i längden. Dessutom riskerar man genom den nuvarande historierevisionistiska utvecklingen att vi tappar perspektiv på vad vi egentligen diskuterar.

Jag är genushistoriker. Det är mitt jobb att studera relationen mellan män och kvinnor i förfluten tid. Därför känner jag mig nu manad att sammanställa en kort och mycket generell lista över saker som (genus)historiker i allmänhet är överens om och som förhoppningsvis kan ge lite perspektiv.

1: Under de senaste 1000 åren är det bara under de senaste kanske 100 som man kan tala om endast två genus. Om vi går tillbaka i tiden 400 år är det helt tydligt att två genus (män och kvinnor) inte räcker till för att beskriva hur människor hade det. En del väljer att tolka vad de ser som att det bara fanns ett enda kön, det manliga, och att de olika varianterna av genus var glidande på en skala ”manlig man” till ”kvinnlig kvinna” (men av manligt kön).

2: Män har i allmänhet varit överordnade och kvinnor i allmänhet underordnade. Det betyder inte att det inte fanns vissa kvinnor som bestämde över män (det fanns till exempel kvinnliga slottsherrar på medeltiden) och många män som hade det svårt, men strukturerna fungerade till männens fördel. Juridiskt, ekonomiskt och politiskt var männen gynnade. De kvinnliga företagarna som man nu talar om (och som absolut fanns men som utgjorde en bråkdel av det totala företagandet) var utsatta och beroende av att männen runt omkring dem tillät verksamheten. Män och kvinnor av samma sociala status var inte jämbördiga. Varför och hur stor ojämlikheten var har varierat över tiden.

3: Genus är inte en myt. Säkert vet alla att både arv och miljö bidrar till att göra oss till dem vi är och inom ”miljö” är vår könsidentitet, vårt genus, en viktig del i vår socialiseringsprocess. Vad som ibland skjuts åt sidan (bland annat för att det är oerhört svårt att utreda) är ”arv”-delen under historisk tid. Under de senaste 1000 åren har det funnits alltför många som inte passar in i nutida stereotypa mallar av hur kvinnor och män ska vara för att man ska kunna konstatera att den nutida synen på vad som är manligt och vad som är kvinnligt inte kan appliceras på förfluten tid och att idealen har varierat både över tid och rum.

4: De senaste 150 åren är första gången som det finns ett bredare folkligt stöd för lika rättigheter oavsett härkomst, kön eller social status. Ur ett historiskt perspektiv är det alltså en väldigt kort period som tanken om ett jämställt samhälle har funnits. Vad många tänker på när de tänker ”förr i tiden” och ”kvinnoförtryck” är de korta årtionden i mitten av 1900-talet då hemmafrun lyftes fram som ett ideal och då är det alltför lätt att avfärda synen på manlig dominans som en parentes. Faktum är dock att under de senaste 1000 åren har mannen haft rättigheter som kvinnan saknat och mannen har dessutom haft bestämmanderätt över alla dem som bodde inom hans hushåll.

Det här får inte bli en tävling om vem som haft det jävligast – det var säkert trist för alla utan duschar och med böldpest och spetälska – men de historiska drag som gjort att jämställdhetsdebatten ens har behövts ska man inte förneka. Så vad är det vi diskuterar här egentligen? Jag skulle vilja föreslå lika rättigheter för män, kvinnor och alla däremellan från och med nu.

Historikerns historier · Vardagslivet

Det där med manliga könsorgan och att göra sig lustig.

Det kom ett mejl som bekräftade att min stora idol ska tala på ämnesföreningens årsfest i mars. Eftersom jag inte… eh… kommer ut så mycket bland folk blev jag måhända en smula överexalterad och skickade direkt ett mejl till min högt vördade älskade make med någonting djuplodat och akademiskt i stil med OMG I HAVE TO GO HERE!!! Ungefär.

Av detta föddes inte helt oväntat en tämligen lång och synnerligen intelligensbefriad konversation som i centrum hade olika former av tidigare nämnda idols namn. Det krävs liksom inte särskilt mycket fantasi för att göra sig lustig över ett namn som på engelska refererar till ett manligt könsorgan. Väldigt kort gick det ut på grova anspelningar om vem och vad som skulle få ta vem och vad på festen eftersom min högt vördade make inte kan följa med.

Allt behändigt CC:at till Historiska Föreningens sekreterare.

 

Vardagslivet

I mitten. Ungefär. Eller strax bredvid.

Mitt arbetsbord är inte stort, men det är välfyllt. Tack och lov är en av mina stora dygder det där med att ge begripliga instruktioner. Idag var jag stressad som sjutton och på väg ut genom ytterdörren när kom jag på att jag behövde en bok från arbetsbordet. Således ropade jag på min högt vördade make som var uppe:

Jag: Hunny, could you please bring me the book to the right furthest left on my desk.

Maken (småspringer in på arbetsrummet): What?

Jag: It’s called ”Svenska medeltidslagar”.

Maken (klart stressad): I can’t find it!

Jag (irriterad): But it’s right there to the left right!

Maken: *silence*

Jag: Come on!

Maken: Screw you and your sense of direction!

Jag (ännu mer irriterad och dessutom oskyldigt anklagad): How hard can it be! It’s TO THE RIGHT!!!

Maken: The right?

Jag (med större säkerhet än tillbörligt): No, fkit! TO THE LEFT ON THE RIGHT FURTHEST!

Maken: *silence*

Jag: Try the…

Maken (på väg ner): I found it.

Jag: Of course you did. It was right there. You know. To the left.

Vardagslivet

Trött på självgodhet och moralpredikan? Enter: my husband

Det har varit en överdos av självgodhet och moralpredikningar på bloggen de senaste dagarna. Här kommer botemedlet:

Min högt vördade make: So, I read your post on those pictures of different women.

Jag (uppriktigt förvånad): You what?

Maken: Yeah, and I have to say I agree completely!

Jag (riktigt uppriktigt förvånad): Sorry, you what?

Maken: Well, I mean, I think those chics are hotter.

Jag: You mean the half naked underwear models from Victoria’s Secret?

Maken: No, no. The academic chicks. I’d prefer them.

Jag (smältande akademikerhjärta): Aww… I love you! I’m so happy you got it!

Maken: Well, of course! They’re like gift wrapped and you kinda have to imagine what’s underneath and how to unwrap them.

Vardagslivet

Män i homoerotiska ställningar kan vara lite extra känsliga

Min man har tagit upp en ny kampsport och var igår på första träningen. När han kom hem var han så där exalterad som man blir när någon har tappat en i golvet tiotals gånger.

Maken (alltmedan han smått fnittrande liksom studsar från ena foten till andra): And then he was like ”and tzen you mount him” and that’s when one guy is on the floor and you climb on top of him.

Jag (koncentrerad på att gnugga bort en envis fläck på diskbänken): Mmmm…

Maken: And then if the other guy is on their knees and you on top that’s called ”back mounting”.

Jag (får inte bort fläcken): Sound’s great honey.

Maken (väldigt uppspelt): So, you know, if you break the other guy’s back, is that then called ”broke back mounting”?

Jag (tittar upp): You’ve been waiting the whole bus ride home just to get to say that, haven’t you?

Maken: Nope. I said it already at practice. Turns out sweating men i homoerotic positions don’t appreciate those kind of jokes.