Ibland när jag och min högt vördade, älskade make har livliga diskussioner och det känns som om han har en poäng som jag inte vill erkänna slänger jag upp mamma-kortet.
Ah men, ja va ju gravid i 9 månader! Fattaru alls hur jävligt det var?
Och eftersom jag ju faktiskt var gravid i 9 månader (18 då, om man räknar båda ungarna, men så hårt har jag inte behövt slå ännu) och han helst inte vill lyssna fler gånger på riktigt hur jävligt det var ger han upp. Och jag vinner.
Ibland känns det som om hela den svenska genusdebatten fungerar på ungefär samma sätt.
Ah men, ja hör ju för fan till den delen av befolkningen som varit förtryckt i 1000 år! Fattaru alls hur jävligt det är?
Och eftersom alla vet att män har förtryckt kvinnor i 1000 år (minst) och mannen genom att då fortsätta diskutera med kvinnan så att säga bekräftar förtrycket ger han upp. Och hon vinner.
Det där mamma-kortet, det sparar jag för trivialiteter. Som om det verkligen är rimligt att maken åker och hämtar sushi till mig fast det är en 20 min bilresa, som att det ens är något att diskutera. Eller om gardinerna i vardagsrummet borde vara blommiga eller rutiga när det egentligen är självklart att vi ska ha båda för att enkelt kunna byta när andan faller på. Eller när vi bråkar om vems tur det är att städa kattlådan (hans veka argument att det är mina katter är förstås ingenting i jämförelse med mina graviditetssmärtor då för 4 år sedan).
Men genusdebatten är alldeles för viktig för att man ska få dra förtryckt-kortet och nu har det flitiga användandet lett till helt nya problem. Helt plötsligt höjs det röster för att kvinnor kanske inte har haft det så pjåkigt under de senaste 1000 åren ändå och att männen faktiskt har haft det rätt tungt. Kvinnligt företagande fanns ju redan för flera hundra år sedan och hemmafru-idealets era var jättekort. Män, däremot, har hela tiden slitit hårt och fått sätta livet till i krig. Män har faktiskt också haft det jobbigt.
Förutom att man framstår som två arga treåringar som står och viftar med förtryckt-kort blir en debatt om hur man ska göra vardagen bättre för människor oavsett kön idag en uppvisning i vem som haft det jobbigast under de senaste 1000 åren. Även om det ett tag är underhållande är det knappast kreativt i längden. Dessutom riskerar man genom den nuvarande historierevisionistiska utvecklingen att vi tappar perspektiv på vad vi egentligen diskuterar.
Jag är genushistoriker. Det är mitt jobb att studera relationen mellan män och kvinnor i förfluten tid. Därför känner jag mig nu manad att sammanställa en kort och mycket generell lista över saker som (genus)historiker i allmänhet är överens om och som förhoppningsvis kan ge lite perspektiv.
1: Under de senaste 1000 åren är det bara under de senaste kanske 100 som man kan tala om endast två genus. Om vi går tillbaka i tiden 400 år är det helt tydligt att två genus (män och kvinnor) inte räcker till för att beskriva hur människor hade det. En del väljer att tolka vad de ser som att det bara fanns ett enda kön, det manliga, och att de olika varianterna av genus var glidande på en skala ”manlig man” till ”kvinnlig kvinna” (men av manligt kön).
2: Män har i allmänhet varit överordnade och kvinnor i allmänhet underordnade. Det betyder inte att det inte fanns vissa kvinnor som bestämde över män (det fanns till exempel kvinnliga slottsherrar på medeltiden) och många män som hade det svårt, men strukturerna fungerade till männens fördel. Juridiskt, ekonomiskt och politiskt var männen gynnade. De kvinnliga företagarna som man nu talar om (och som absolut fanns men som utgjorde en bråkdel av det totala företagandet) var utsatta och beroende av att männen runt omkring dem tillät verksamheten. Män och kvinnor av samma sociala status var inte jämbördiga. Varför och hur stor ojämlikheten var har varierat över tiden.
3: Genus är inte en myt. Säkert vet alla att både arv och miljö bidrar till att göra oss till dem vi är och inom ”miljö” är vår könsidentitet, vårt genus, en viktig del i vår socialiseringsprocess. Vad som ibland skjuts åt sidan (bland annat för att det är oerhört svårt att utreda) är ”arv”-delen under historisk tid. Under de senaste 1000 åren har det funnits alltför många som inte passar in i nutida stereotypa mallar av hur kvinnor och män ska vara för att man ska kunna konstatera att den nutida synen på vad som är manligt och vad som är kvinnligt inte kan appliceras på förfluten tid och att idealen har varierat både över tid och rum.
4: De senaste 150 åren är första gången som det finns ett bredare folkligt stöd för lika rättigheter oavsett härkomst, kön eller social status. Ur ett historiskt perspektiv är det alltså en väldigt kort period som tanken om ett jämställt samhälle har funnits. Vad många tänker på när de tänker ”förr i tiden” och ”kvinnoförtryck” är de korta årtionden i mitten av 1900-talet då hemmafrun lyftes fram som ett ideal och då är det alltför lätt att avfärda synen på manlig dominans som en parentes. Faktum är dock att under de senaste 1000 åren har mannen haft rättigheter som kvinnan saknat och mannen har dessutom haft bestämmanderätt över alla dem som bodde inom hans hushåll.
Det här får inte bli en tävling om vem som haft det jävligast – det var säkert trist för alla utan duschar och med böldpest och spetälska – men de historiska drag som gjort att jämställdhetsdebatten ens har behövts ska man inte förneka. Så vad är det vi diskuterar här egentligen? Jag skulle vilja föreslå lika rättigheter för män, kvinnor och alla däremellan från och med nu.
Dela med dig av det goda!