Historikerns historier · Kulturkrockar

Att vårda doktorander

Jag önskar att jag orkade skriva något smart med en massa statistik och siffror och annat som somliga verkar tycka är viktigt. Men just nu orkar jag bara inte. Det är bestämt att man ska göra om hela doktorandutbildningen. Det ska inte längre finnas finansiering för några nationella forskarskolor, finansieringen ska komma från annat håll. Jag vet inte riktigt vad de har tänkt sig. Allt det här rör pengar, och är det någonting som är alldeles solklart för mig så är det att det där med att lyckas som doktorand bara till en synnerligen begränsad del är en fråga om pengar.

Jag har haft finansiering via fonder sedan starten för drygt ett år sedan och jag vet att jag ska skatta mig riktigt lycklig över att fonderna har trott på mig tillräckligt mycket för att vilja ge mig pengar. Men universitetet då? Vad får jag därifrån, från den institution som kommer att tjäna pengar på min examen? Som har ett ekonomiskt intresse av att jag lyckas?

Arbetsrummet betalar jag själv och för tillfället är det ett rum hemma, eftersom universitetet trots tomma rum gör den (förmodligen korrekta) bedömningen att jag inte skulle kunna betala hyran. Datorn är min egen liksom alla program som är installerade på den. Skrivaren är betalad med delar av stipendiet, liksom papper, bläck, böcker och pennor och hade jag hellre velat sköta mina utskrifter och kopieringar vid någon av universitetets datasalar har jag 500 utskrifter och 0 kopieringar innan jag får betala för dem. Resor till och från universitetet, resor till arkiv, till seminarier, till konferenser betalas med mitt stipendium, precis på samma sätt som de kostnader som finns när man beställer kopior på arkivmaterial. Som doktorand har jag inte heller rätt till studerandesjukvården, tandvården, rabatterna på tåg och bussar, caféer eller matsalar, och jag har inte tillträde till personalmatsalen. Den sjukförsäkring till vilken 11% av mitt stipendium går, visar sig betala ut den allt annat än fantastiska summan av en femhundrafjortondedel av mitt stipendiebelopp med start på sjukdag nummer fem. Finansieringen från fonderna försvinner således ganska lätt på alla de saker som kostar pengar för att jag ens ska kunna göra vad jag har betalt för att göra, och det är en fullständig förutsättning att jag håller mig frisk.

Men pengarna är inte allt. Det går att få det att gå runt, trots att det inte är lätt. Vad jag önskar att universitetet skulle se är att jag är en resurs. Jag är en resurs som som någon annan betalar för. Jag är en resurs med en pedagogisk utbildning som vill undervisa. Att jag ens stått ut det första året är ett tecken på att jag är motiverad och driven. Det är hög tid att universiteten vaknar upp och inser att de som nu är doktorander är nästa generations professorer, lektorer och docenter och sluta behandla oss som check-rutor i en väv av statistik som någon gång ska ge universitetet pengar genom att ta examen. Vi ska vara tränade att ta över, utrustade med garnnystanet som hjälper oss att hitta vägen i den labyrint som är forskning och högre utbildning. Vi är generationen som ska bygga vidare på det fantastiska intellektuella arv en levande universitetsmiljö är.

Så hur kan det på något vis vara förnuftigt att tro att lite pengar skulle lösa våra problem? Problemet är inte att man inte som doktorand efter åratal av att vända på varje peng skulle klara av att få det att gå runt. Problemet är att det är svårt att se varför det skulle vara värt det. Vi stängs ute, får inte plats, får ingen del av den gemenskap ett universitet – universitas  – ska bestå av för att någon förvandlar oss till statistik när vi borde få bli en del av den ljusnande framtiden. Genom att inte vårda sina doktorander sågar universitetet av den gren det sitter på, och vårdar doktorander gör man inte genom att applådera fondfinansiering, stänga sin dörr och vänta på ett katching från staten fyra år senare. Vårdar doktorander gör man genom att förstå och visa att vi är framtiden, att vi är en essentiell del av universitetet. Istället stirrar man på statistik, siffror och pengar.

Universitetet ska vara min alma mater. Jag är barnet som kastades ut med badvattnet.

Historikerns historier

Social trygghet är väldigt relativt

Alla stipendiater i Finland måste ta en försäkring hos LPA. Med den försäkringen får man rätt till sjukdagpenning och någon gång i framtiden en pension. Det är på många vis ett riktigt lyckat system, eftersom det ger oss stipendiater en social trygghet.

Så förra torsdagen blev jag sjuk. Ni vet det där vanliga. Flunsa, hosta, snuva, lite feber. Jag jobbar på lite grann ändå, så där som man gör när man jobbar hemifrån, men det går sakta. Tröttheten tar över alltför ofta.

Därför glädjer jag mig åt att jag har en sjukdagpenning som gör att jag faktiskt kan få vara sjuk i fred, utan stress. Det finns en mening med att jag betalar över 11 % av mitt inte särdeles feta stipendium till LPA. Ända tills jag börjar läsa det finstilta.

För det första: Sjukdagpenningen har tre karensdagar. Dessa dagar räknas från dagen efter man först blev sjuk. Det betyder att man inte får sjukdagpenning förrän på sjukdag nummer fem. FEM!

För det andra: Sjukdagpenningen är 1/514 av försäkringsbeloppet. Jorå. Ni läste rätt.

Är du stipendiat, ska du alltså se till att få ett läkarintyg omedelbart om du känner dig det minsta snuvig för annars kan även en hel veckas förkylning från hell ses som för kort för att berättiga till ersättning. Å andra sidan vill det till att du faktiskt sedan är sjuk tillräckligt länge för att inte ha gått back på läkararvoden och mediciner.

Social trygghet är fint. Jag betalar gladeligen skatt och är helt för stipendiatförsäkringen. Men då måste det också finnas en riktig trygghet när något händer.