Vardagslivet

Att bli några år äldre i ett nafs

I ärlighetens namn har vi varit lite oroliga över att Vilho inte velat lära sig cykla. Vi skaffade honom en cykel förra året, en bra en utan stödhjul, som han ett par gånger försökte cykla på medan jag sprang bakom och höll i men en misslyckad inbromsning och ett dike senare gav han upp. Inget lockande i världen kunde få honom att vilja prova igen.

Hans lillasyster cyklar som en galning och tjuter av lycka när vinden blåser henne i ansiktet. Så i våras satte vi tillbaka Vilhos stödhjul, fullt medvetna om de möjliga sociala effekterna av att vara sex år och ha stödhjul – när ungen blåvägrade att vara utan hade vi inget val. Men han hann inte ens prova cykeln förrän det visade sig att det var punka på bakdäcket. Och sedan punka på framdäcket. Och sedan sådana groteskt stora hål i båda ytterdäcken att de behövde bytas.

Orka. Byta. Däck.

Som de ekologiskt medvetna föräldrar vi är packade vi barn och cykel i bilen och åkte till återvinningscentralens varumottagning och gav bort cykeln. Sedan åkte vi runt till andra sidan av återvinningscentralen och införskaffades vad som bara med mycket god vilja kan beskrivas som en bättre begagnad cykel men som var behäftad med det i ärendet synnerligen avgörande ”inte punka” och så åkte vi hem.

Och som ni redan vet är jag ganska målmedveten och driven (eller dumdristig beroende på vem man frågar) och av allt att döma är det något som gått i arv till min son. Det tog honom en knapp dag att lära sig svuscha fram utan stödhjul och på kvällen efter maten stack han iväg på cykeln till skolgården och spelade bandy med sina kompisar. Bara så där. Hade jag vetat att det skulle göra honom fyra år äldre hade jag aldrig lärt honom cykla.

Historikerns historier · Vardagslivet

Liten i en stor värld

Jag tror att människan alltid har känt sig liten i den stora världen. Jag tror också att det är en av de största anledningarna till varför vi har religion.

Att vi är små i den stora världen hade säkert inte varit ett existentiellt bryderi om det inte samtidigt vore för att människor tenderar till att sitta och fundera över det. Och dessutom – och det här är det viktigaste – uppfatta det som ett tecken på ensamhet. Idag talar man om hur världen krymper. Alltså inte rent fysiskt, men i den betydelsen att det inte längre tar en livstid att resa till Sydafrika, att vi ständigt får information om vad som händer runt om hela världen och att internet har givit oss en möjlighet till omedelbar kontakt med någon på andra sida klotet.

Om världen krymper borde människan i förhållande till världen bli större, men tvärtom är det bara fler och fler som känner sig små och i förlängningen ensamma.

För idag är det inte längre lika självklart att känna sig som en del av något, trots att hela världen ligger för våra fötter. I historieskrivningen brukar man tala om mikrorum och makrorum. Mikrorummet är i motsats till vad nutidsmänniskan kanske tror inte rummet med mikron, utan en enskild människas närmaste rumsliga enhet. Den världen där man kan röra sig, som man känner till och som man har en (företrädesvis) förstahandsuppfattning om, som man har erfarenhet av. Makrorummet är världen utanför, men är inte begränsat till den fysiska världen utan kan inkludera exempelvis himlen eller rymden och där möjligen bosatta varelser.

För några hundra år sedan var en enskild människas mikrorum inte tillnärmelsevis lika stort som det är idag. Det sträckte sig kanske inte ens utanför den egna byn. Men den grupp av människor som den enskilda individen identifierade sig med var betydligt större i förhållande till mikrorummet. Kanske såg man sig som en del av byn – en del av hela mikrorummet? Allra minst var man en del av en släkt, man tillhörde en gård och en familj. Idag är storleksskillnaden mellan mikrorummet och den där gruppen man känner sig som en verklig del av fullkomligt enormt. Släkterna är upplösta, familjerna splittrade och individen står själv. Liten och ensam i ett gigantiskt mikrorum.

Kanske det är därför som vi nu ser en ökning av nationalism? Syntetiska grupper för att fylla ut mikrorummets tomhet? För vad ska man göra när man helt plötsligt inser att man är så liten att man nästan försvinner, att det egna jaget inte är stort nog? När man uppfylls av alltings storhet men krossas av att man är ensam däri?

Man ska för ett ögonblick skjuta undan sitt eget jag och se alla andra ensamma själar runtomkring. Säga hej till den där grannen man plötsligt inser har bott där i fyra år utan att man vet vad hon heter. Tacka busschauffören när man stiger av bussen. Sluta ha dåligt samvete för att man inte kontaktar sina gamla vänner tillräckligt ofta och istället njuta av dem man har omkring sig.

Och man ska ta en stor kopp kaffe, gå ut i trädgården och känna sig trygg i vetskapen att det där med att vara liten faktiskt inte måste betyda att vara ensam om man inte vill det.

Vardagslivet

Hur en kvinna föredrar sin man

Min högt vördade älskade make tycker att det är jättekul att jag engagerar mig i frågor kring hur män och kvinnor ser på varandra. Inte så att han gillar att jag har något sorts intellektuellt intresse för genusfrågor utan för att han vet att det krävs ganska lite för att puffa mig över kanten till ett raseriutbrott när jag tuggar fradga, stampar i golvet och häver ur mig svärord på sju olika språk om jag har trasslat in mig i någon debatt. Och det gillar han.

Så idag var han väldigt nöjd när han kom hem och berättade om något han läst i någon av Internets otaliga gömmor.

Maken: Did you know what kind of face on a man women like differ depending on where they are in their cycle?
Jag (lite ovillig att lockas in i en potentiellt uppretande diskussion): Really…?
Maken: Yup. When she’s ovulating, she prefers a man with a rugged, masculine face.
Jag: I remember having heard something like that.
Maken: And when she’s menstruating, she prefers a man with a face that has been set on fire, with scissors stuck into his eyes and baseball bat up his ass.

Godsaker · Vardagslivet

Tildas tårtfest

Så Tilda beställde en ofantlig mängd tårtor och delikatesser till sitt kalas. Jag bakade så mycket jag bara hann. Och om vi säger som så: det blev mer än vi orkade äta. Så fort jag hinner ska jag försöka lägga upp separata beskrivningar och recept. Min högt vördade älskade make bakade kycklingpaj och mozarellapaj. Och det är verkligen inte för inte som han kallas för pajkungen. Eller, det är väl egentligen bara jag som kallar honom pajkungen. Men, ni fattar. Sjukt gott.

Tilda, Vilho och deras kalaskompisar (Tildas ord) fick sedan uppmaningen att peka på vad de vill ha och att ta precis hur mycket de ville men att inte äta det de inte tyckte om. Och det åt tappert, de små liven.

Tilda ville ha tvåvåningstårta. Så jag gjorde många små.

Och så gjorde jag en stor. Lite för att se hur det funkade. Lite mer för att jag ville ha något att skriva hennes namn på. Tilda konstaterade förtjust att hon kan läsa nu när hon är fyra för hon såg minsann att det stod Tilda på hennes tårta. Bra så.

Självklart kunde vi inte ha kalas utan cupcakes. Det går bara inte för sig.

Jag kunde inte låta bli att laga macarons. De var tvärtemot vad jag trodde kanske de populäraste på hela kalaset. De är ganska bruna eftersom jag använde oskalad mandel, men i gengäld smakar de betydligt mer.

Som ni vet önskade sig Tilda en Barbie-som-prinsessa-tårta. I morse, ungefär sjutton tårtor och x antal timmar senare, kom hon fram till att hon nog ändå hellre ville ha en Barbie-som-sjöjungfru-tårta. Som den hjärtlösa moder jag är sa jag nej. Hon fick nöja sig med vårprinsessan. Och det gjorde hon också. Jag gjorde i ordning allt utom själva klänningen igår, och jag kan berätta att när Barbie med en plastpåse på huvudet stod nerstoppad i en tårta som var lätt överfull på röda jordgubbar vilka trängde ut mellan sockerkakelagren var det rätt mycket American Psyko över det hela. Det blev betydligt bättre utan plastpåse och med klänning.

Födelsedagsprinsessan var mycket nöjd!

Vardagslivet

Då var det dags

Nu ger sig den här mamman ut för att rumla runt hela natten tillsammans med världens bästa partypinglor.

Tilda: Men vem ska sköta oss?
Jag: Men, pappa förstås.
Tilda: Ska vi ha barnvakt nu igen?

Så glad påsk på er allihop! Och – som Jesus skulle sagt – vi ses sen efter!

Vardagslivet

Jag säger inte att jag inte vill att han städar. Men…

Min högt vördade, älskade make har städat sitt skrivbord. Det är ju jättebra. Egentligen. Klart att jag är glad att han emellanåt visar lite städiver. Det är bara det att hans städning av sitt skrivbord till vad som gränsar till helt och fullkomligt gick ut på att flytta grejerna på hans bord till mitt bord. Detta leder förstås till att mitt bord ser ut som om en ondskefull kopieringsmaskin druckit sig full på kaffe, ätit ett tjugotal biblioteksböcker och sedan spytt på mitt skrivbord. Där ligger numera böcker, papper och post-its – en oroväckande stor andel av dem med kaffefläckar – i en sådan ordning att det skulle få vilken psykolog som helst att dra långdragna slutsatser om både min barndom och mitt sexliv.

Och det är klart att man inte ska göra generaliseringar men herregud ändå att män inte kan städa som vanligt folk. Eller att… Ja, ni vet… Min man inte kan städa som jag vill. Så jag konfronterade honom med något lugnt och sansat i stil med ”men du har ju förihelvete bara lagt allt jävla grejer på mitt bord fattaru inte att jag måste kunna sitta där och jobba eller”. Och han svarar något lika trevligt som var ganska nära ”men det är för fan dina egna jävla grejer” och jag sa säkert något om att jag varit gravid i nio månader och han sa att han faktiskt köpt en kamera till mig och sedan gjorde vi som alla gifta par. Vi tittade på TV hela kvällen.

För visst kanske jag oftast brukar städa mitt eget skrivbord genom att lägga de grejer jag inte för tillfället använder på hans bord. Så skulle det kanske kunna vara. Men det känns ändå inte rättvist när hans skrivbord nu är helt tomt och mitt… liksom inte är det.

Vardagslivet

Politiskt inkorrekta skämt

Någon har hittat till min blogg genom att googla ”gayskämt”. Det har ju inte varit så mycket av just det på den här bloggen, men jag inser att det möjligen skulle kunna tolkas som en brist. Jag har flera vänner som är homosexuella, både män och kvinnor, så det blir en hel del skämt. Mest brukar jag skämta med en riktigt bra tjejkompis som jag älskar att skämta med för att hon är så mycket smartare än vad jag är och dessutom tillräckligt öppen med vem hon är och vad hon tycker för att jag inte ska behöva tipptåa runt henne. Vi kan båda vara oss själva liksom. En sen kväll satt vi hemma hos henne och drack te och skrattade åt världen.

Och medan hon gick och bråkade med Spotify pillade jag på hennes fröodlingar – ytterligare en av mina många dåliga vanor det där med fröodlepillande. Men så såg jag att de små plantorna hade sökt sig mot ljuset i fönstret och tog mig friheten att vända hela plattan med små krukor och miniatyrplantor.

Jag: So, your plants looked a bit… bent. I turned them. You want them to grow up… straight? Right?
Hon: I had no idea I was growing gay plants.

Nu väntar vi på att de ska bilda en regnbåge i hennes köksfönster.

Vardagslivet

Smygstart på påsken

Vi har så smått smygstartat påsken. Lite för att barnen är övertygade om att sommaren börjar så snart påsken har varit och lite mer för att jag älskar fjädrar, videkvistar och chokladägg. Barnen har gått påskkärring. Finska barn går nämligen på palmsöndagen. Varje år känner jag mig lika förberedd inför detta faktum som tågbolagen är inför snön. Till skillnad från dem hade jag dock sett till att köpa hem godis redan senast mitten av mars för att jag i vanlig ordning skulle kunna våndas över om påskkärringar kommer på skärtorsdagen eller påskafton och finna mig själv i panik på den alltid lika otippade palmsöndagen när det plingar på dörren.

I Sverige målar man påskkort och säger glad påsk i utbyte mot godis eller pengar. I Finland dekorerar man videkvistar och läser en ramsa för belöningen. Ramsan är inte helt oväntat på finska. Den går någonting i stil med ”virput, varpaat, miksi, siksi, piksi, virtsa sulle, karkki mulle”. Ungefär. När Vilho och Tilda knackade på dörren till den första grannen och grannfrun öppnade gick det kanske inte helt rätt, men alla vet ju att ungarna är halvsvenska och alltså inte riktigt som alla andra.

Vilho: Eh….
Grannfrun: Terve! (Hej)
(pinsam tystnad)
Grannfrun: Jo…?
Vilho: Siis, mä en muista sitä lorua. Mut hyvää pääsiästä. (Asså, jag kommer inte ihåg den där ramsan. Men glad påsk.)

Men grannfrun verkade nöjd ändå och några dörrar senare hade ungarna fått kläm på en ramsa som förhoppningsvis var i närheten av korrekt.

Och godis fick de. Nåt så fasansfullt mycket.

Vardagslivet

Det måste finnas en koppling

Om jag hade haft en sån där telefon som duger till något annat än att ringa och eventuellt skicka några sporadiska SMS med hade jag försett er med en bild. För när jag åkte spårvagn förbi en begravningsbyrå igår stod det två enorma säckar med cement och väntade utanför deras port. Det ger liksom konceptet ”begravningstjänster” en helt annan innebörd.