Jag har inte berättat så mycket för er om hur det kom sig att jag flyttade till Finland, mer än den officiella förklaringen att jag ville lära mig finska. En dag kanske vi pratar mer om det här, men just nu räcker det med att säga att det där med att bryta upp från Sverige och från allt jag hade gick på ett par månader – en ganska kort tid om man betänker att det var hela mitt dåvarande liv (inklusive en säng, möbler och annat bråte jag inte fick plats med i bilen) som blev kvar när jag stack. De där grejerna har jag aldrig saknat, ibland blir det liksom så att man måste lämna allt och börja om ifall man ska komma vidare.

Men kvar blev också två av de finaste människorna jag någonsin haft lyckan att lära känna. Två vänner som jag har tänkt på nästan varje dag sedan dess. Två vänner som jag inte sett på snart sju år, totalt fem barn, ett husbygge och ett bröllop. Två vänner som jag inte träffat under hela mitt nya liv på andra sidan Östersjön. Egentligen vet jag inte riktigt varför vi inte har träffats. Det har bara inte blivit så. Det är långt. Det är svårt när man har barn och hus och en det där Riktiga Livet som tränger sig på. Och det är oerhört tungt att konfronteras med allt det där som en gång gjorde oss så tajta och som visade sig vara så skört att det slogs sönder när ett hav kom emellan oss. Så det var med mycket blandade känslor jag bokade min Stockholmsresa med en extra dag för att hinna ta tåget norrut och göra något jag borde gjort för länge sedan.

Tåget åkte förbi mitt gamla hus. Mitt hus som jag älskade med trädgården jag pysslade i och den där ljuvliga vita klätterrosen som slingrade sig hela vägen upp till balkongen och som katterna använde för att klättra upp på. Huset som en dag blev ett fängelse som höll på att kväva mig. Det lyste i fönstren på mitt hus. Där har livet fortsatt och någon annan har pysslat i trädgården och kanske klippt in rosor på sommaren. På tågstationen stod vännen V och väntade och det hade lika gärna kunnat vara då för sju år sedan som nu. Hon såg precis likadan ut och kastade sig om halsen på mig, just så där som jag har drömt om att det skulle vara när vi sågs igen. Och där stod vi på perrongen, numera två trötta småbarnsmammor, och höll om varandra så hårt som vi aldrig hann göra innan jag försvann. Det är inte konstigt, inte stelt och inte ovant. Men det är så fruktansvärt smärtsamt när man börjar knacka håll på muren man byggt runt saknaden.

Och sedan åkte vi hem till dem. Tre små ljuvliga ungar mötte oss i dörren. Barn som jag sett på bild men inte lärt känna. Barn som kunde ha varit, som borde ha varit, vänner till mina barn. Och där var hennes man M. M som kan äta mer mat än någon annan jag känner och sedan lite till utan att gå upp ett gram. M som ramlade ner från ringmuren i Visby när han skulle imponera på V. M som jag fick bensinstopp längs E4an tillsammans med för att han inte hade tankat och som sedan stod där längs vägen och stoppade bil efter bil och lyssnade på minst femton olika förare kliva ur och säga att nej inte har de en bensindunk med sig för nu lyser ju varningslampor när bensinen håller på att ta slut så nu får man ju aldrig soppatorsk längre. M som alltid tagit hand om mig och aldrig sagt ett ord om alla min misstag. Där står han plötsligt framför mig och han har inte åldrats en dag.

Vi lekte med barnen, promenerade den där vägen jag alltid gick på jobbet, gick förbi stället där V jobbade och dit jag stack när dagen var slut för att vi skulle kunna gå och äta glass tillsammans. V lagade mat och bakade chokladkaka precis som hon alltid gjort. Och vi pratade och pratade och pratade som om ingenting hade hänt. Som om inte snart sju år, totalt fem ungar, ett husbygge och ett bröllop funnits mellan då och nu. Som om tiden hade stått stilla och som om det där som gjorde oss tajta egentligen aldrig gått sönder för att styrkan i det inte påverkas av världsliga saker som avstånd och tid. Herregud som jag önskar att jag hade förstått det tidigare och inte varit så rädd i alla dessa år.

Och alltför snart skildes vi åt igen och det var tyngre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag måste med tåget till Stockholm och mot verkligheten. Konduktören tittar misstänksamt på mig när jag snörvlande mumlar något om pollen och allergiska reaktioner. Kvar på perrongen står M och genom fönstret ser han nästan så liten ut som jag känner mig. Det var väldigt länge sedan jag var så här sårbar. Så här hjärtskärande ledsen. Så här nära allt jag lämnat utan att någonsin se tillbaka. Men samtidigt är jag så lättad över hur enkelt det var att åka dit och hitta tillbaka.

Sju år. Ett helt liv. Så länge ska jag aldrig mer låta det gå igen.