– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
I dag har jag huvudsakligen tittat på timelapses av folk som rensar i sin trädgård och suktat efter riktiga verktyg. Röjsåg. Tigersåg. En sån där sekatör man klipper de högsta grenarna med. Oändligt många säckar jord. Spikpistol.
Sånt.
För två dagar sedan var det snöstorm. Nu regnar det. Det är ett tag kvar tills det är aktuellt att göra något i den egna trädgården.
Tills dess ska jag fortsätta titta på andras slit. Och plantera tomatfrön. Det är det dags för!
Min äldsta unge har fyllt 19 år. Helt galet hur tiden rinner iväg. Det var ju inte länge sedan jag för första gången satt med honom i famnen och tittade in i hans underbara, mörka ögon. Han var så lugn. Låg bara nöjd och tittade tillbaka. Insöp allt runt omkring honom med stilla nyfikenhet.
Nu är han huvudet längre än mig, men har kvar samma lugn och samma nyfikenhet. Tonårsfasoner, jo visst, och ibland så luras man att tro att han inte hört ett skit man sagt, men jag förundras ständigt av hur mycket av det som händer omkring honom som han faktiskt har hört, sett och ofta förstått på ett mycket större och förunderligare sätt än vad jag har.
Han lärde mig att bli mamma. Även om det ibland har varit hjärtskärande tunga lärdomar är jag tacksam för dem.
Ni som hängt här länge vet att han ett tag efter skilsmässan valde att bo mer hos sin pappa. Inlägget om hur galet ont det valet gjorde är ett av de mest lästa jag har skrivit och ni är många som har hört av sig och varit i liknande situationer. Så här, typ sju år senare, kan jag dela med mig av några reflektioner.
För det första: det är en av de värsta upplevelserna jag har haft. Skilsmässan var en dans på rosor i jämförelse. Jag har förstås varit hans mamma hela tiden, men eftersom han inte har bott tillsammans med mig så har jag inte fått vara förälder. Om ni förstår vad jag menar. Den uppfostrande rollen kunde jag inte ta.
För det andra: Ungens väl och ve är det viktigaste. Min sorg är inte hans problem och jag försökt att helhjärtat stödja hans beslut. Jag tror att det har lyckats. Jag hoppas det.
För det tredje: Jag är otroligt nöjd över att jag genom det här har stått för vad jag tycker är viktigt, och hållit fast vid mina värderingar. I mitt hem följer man vissa regler och vi behandlar varandra på ett visst sätt. Jag har valt att ställa krav på barnen för att jag tror på deras kapacitet. Som en del av min tro på deras kapacitet har jag valt att ”ta fighter” med dem när jag upplever att de inte följer regler eller behandlar varandra bra. När föräldrarna inte bor ihop finns möjligheten för barnen att komma komma bort från det och det är som förälder galet svårt att stå för det man tror på när man kanske skulle kunna böja sig. Så ja. Enkelt är det inte, varken filosofiskt eller praktiskt, men jag tror att det är viktigt och det har varit min ledstjärna.
Och ungen? Han är så jävla fin. 19 år. Min baby.
Allting är ju inte bara dåligt. Jag har till exempel inte tagit ner julstjärnan i Tildas rum från förra julen.
Imorgon kommer det äntligen att betala sig.
Klockan är snart halv fem på natten och jag kan inte sova. Jag säger inte att jag går igenom en livskris eller så men alltså. Det kanske är så här de känns. Som sömnlöshet. Som oändlig trötthet. Som uppvaknande.
De kommer säkert aldrig i rätt tid, livskriserna.
Och egentligen vet jag inte om det jag upplever nu i småtimmarnas sömnlöshet egentligen är livskris. Själva krismomentet har nog pågått länge länge redan. I åratal. Ska jag vara ärlig sammanfaller det nog med skilsmässan för 9(?) år sedan. Snarast är det så att krisen börjar lätta och kvar finns liv.
Liv som jag har väntat alldeles för länge med att leva.
En av mina superpowers är att jag kan intala mig själv att vara ok med nästan vad som helst. När de äldre barnen var små var det en överlevnadsstrategi att få mig själv att tycka att det är kul att sitta vid sandlådekanten och se barnen kasta sand på varandra timtal. Att kväva det jag själv upplevde att jag behövde för att andra behövde mig. Det har också, om jag ska vara helt ärlig, lett mig till att inse att jag faktiskt tycker väldigt mycket om att göra vissa saker som jag som yngre fullkomligt hatade. Hushållsarbete till exempel. Jag tycker jättemycket om det – städning och fönsterputsning inkluderat. Att tvinga mig själv att göra det har fått mig att förstå att jag gillar det.
Det är också en superpower som har gjort att jag trivs med de flesta olika arbetsuppgifter och de senaste åren har jag gjort allt mellan xml-kodning och cateringassisterande vid sidan av forskningen. När jag funderar på vilka jobb jag kan tänka mig att ha i framtiden så ser jag fler kul möjligheter än vad jag ser begränsningar. Jag blir uppriktigt lätt exalterad av det mesta.
Men det är samtidigt en superpower som får mig att stanna kvar i förhållanden som huvudsakligen hålls samman av min entusiasm. Och det är, för att uttrycka det milt, inte alltid helt lyckat. Dessutom tar det fruktansvärt mycket tid och energi och leder en fortfarande till samma känsla av bottenlös ensamhet.
På en väns Facebook-feed hittade jag den här:
Jag har förvisso varit över 40 i några år nu, men det är fortfarande sant. Jag har sett det hända med mina vänner och jag känner det hända med mig. Ascension. Det Stora Uppvaknandet.
Att det för mig kommer i form av skrivande mitt i natten är knappast förvånande. Nu ska jag bara låta det komma. Liv efter kris med ännu färre fucks to give. Och mer skrivande. Det vet jag ju att jag mår bra av.
Idag har vi firat Gabriels femårsdag med kompiskalas. Och det är ju länge sedan jag fick äran att ställa till med riktigt stort kalas. De äldre barnen vill helst att jag inte är hemma när de har fest och Gabriel har ju vuxit upp under koronaåren. Visst är det ett sjuhelvetes pyssel, men handen på hjärtat hörni; jag älskar det.
Man får kalasa med extra allt. Åt helvete med färgkoordinering och klass och fram med alla färgerna på allting samtidigt och glitter på det. Barn som är så exalterade att de inte kan gå utan måste springa eller studsa fram. Barn som fyller sina tallrikar med så mycket som ryms på tallriken istället för att begränsas av föreställningar kring hur mycket de klarar av att faktiskt äta. Sockertung luft.
Älskar det.
Nu sken ju dessutom solen och femåringen kunde sitta på en sommarvarm veranda och mysa med mig. Doften av soligt barn är förresten ytterligare en av de där sakerna jag älskar.
Det är verkligen något magiskt över de här vinterdagarna när dimman ligger så tät att det känns som om jag bor uppe bland molnen.
Det är mitt himmelrike, det här. Visst drar det svinigt kallt längs golven och visst finns det ständigt något att göra men inte lyser stjärnorna lika klart någon annanstans.
Bra sak: Mitt yngsta barn vill alltid hjälpa till med allt så jag har en entusiastisk fyraåring som hjälper mig att skrapa isen från bilen.
Inte lika bra sak: Det var med en hammare.
Jag älskar mitt hus. Ni vet ju det. Jag vet det också. Men jag har under de senaste par veckorna återupptäckt min kärlek. Min förälskelse. Mitt behov av det här huset.
Att vara sjuk är alltid tungt men extra tungt när man är ensamstående och har ett ganska krävande hus. Nu har jag ju dessutom sedan tidigt i somras dragits med osäkerheter kring vad som felas mig och därmed också osäkerheter kring i vilket skick det är rimligt att tänka sig att jag är om några år. Oron över att jag kanske inte kommer att kunna bo och leva som jag gör har hängt över mig.
Det är fortfarande utredningar och sådant kvar förstås, men ingenting tyder i alla fall nu på att jag inte med rätt rehabilitering ska kunna fortsätta streta på här i huset. Med djuren. Trädgården. De konstanta renoveringarna. Allt sånt som jag älskar och som gör min själ hel.
Till saken hör dessutom att de ukrainare som bott här hemma i över 10 månader har hittat en egen lägenhet och flyttat ut. Till julen kommer de förvisso tillbaka, men det har ändå blivit mer utrymme och framförallt mer tid. Mer om det senare.
Josatteh.
Jag tänkte att jag lite snabbt skulle måla om golvet inne på lilla toaletten. Ett kort tag stod kattlådan där inne och golvet (som jag ju målat redan tidigare) hade hunnit bli lite skrapigt. Jag hade färg kvar. Det är knappt en kvadratmeter golvyta. Det är ett snabbt och enkelt jobb.
Eller. Det hade kunnat vara det.
För när jag plockade fram golvfärgen så visade det sig att jag hade en gammal burk med vit möbelfärg kvar. Jag skulle egentligen bara liksom öppna burken för att se om färgen fortfarande gick att använda. Och kanske, väldigt snabbt, dra på ett lager ovanpå den där gamla byrån i hallen som fått så sjukt fula fläckar.
Så jag lyckades knäcka upp burken och blanda färgen och den såg helt bra ut så jag målade byrån och när jag vände mig om såg jag den där listen kring det platsbyggda skåpet som byggaren fixade till hustekniken och när jag ändå hade färg och en pensel i handen så hade det ju varit dumt att inte bara lite kvickt måla den där listen också. Och det blev så bra att när jag sedan tog ett steg tillbaka för att betrakta mitt verk så såg listerna kring dörren till badrummet fasansfullt trista ut eftersom jag inte hade hunnit göra något alls med dem sedan de kom på plats för fyra år sedan så jag målade dem också. Lite snabbt bara.
Men då såg ju listerna kring dörren bredvid helt sjukt sunkiga ut så jag målade dem och sedan visade det sig att det inte alls var så svårt att ta bort medicinskåpet från väggen så att jag kom åt att måla dörren bakom och alla listerna och … ja… ni vet.
I något skede måste man ju bara sluta. Om inte annat för att färgburken är tom.
Jag älskar att måla. Det är en av de mest tillfredsställande renoveringsgrejerna man kan göra. Jag älskar att måla nästan lika mycket som jag hatar allt det där man borde göra innan man målar. Så jag brukar skita i det. Med rätt pensel och rätt sorts färg kommer man fruktansvärt långt. Längre faktiskt, än om man också skulle skydda golvet, maskera kanter, slipa och grunda. För det är så med väldigt mycket saker i det här huset som jag renoverar ensam, att om jag skulle sitta och vänta på tid och pengar att göra allting helt korrekt så skulle ingenting någonsin bli gjort.
Kanske hade det blivit jämnare om man slipat först? Kanske färgen hade potential att hålla längre? Men det är fullkomligt skit samma om det hade blivit ett mer perfekt resultat som hade hållit i 10 år ifall det hade tagit mig 10 år att ens få ihop tillräckligt med tid och pengar för att få jobbet gjort.
Jämnt är det inte. Men när jag nöjd som en katt omedveten om sin egen laktosintolerans vid en stor skål med mjölk till slut lägger ner penseln så kan jag konstatera att om jag hade vetat att det skulle bli så här bra hade jag gjort det mycket tidigare.
Till sist kom jag ihåg att jag skulle måla toalettgolvet också. Men det var ju som sagt ett snabbt och enkelt jobb.
Jag tror aldrig att jag har låtit det gå så här länge tyst på bloggen tidigare. Den håller inte på att dö. Och det gör förövrigt inte jag heller.
Det händer så mycket saker hela tiden att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Inte bara med skrivandet alltså, utan med allt. Och så har det varit i flera år. Bloggen hör till de där sakerna jag tänker att jag ska unna mig sedan när jag har gjort massor med andra saker som jag sedan inte får färdigt och jag tror inte att det är riktigt rätt taktik egentligen.
Jag vill skriva.
Jag mår bra av att skriva.
Skrivandet – även det som inte direkt generar pengar – borde vara en sådan sak som jag uppmuntrar mig själv att göra för att sedan bättre kunna fokusera på annat istället för tvärtom. Risken att jag inte unnar mig själv skrivandet är alldeles för stor annars.
En av de sakerna jag har tänkt att jag skulle vilja skriva om men som jag inte har hunnit ge mig själv chansen att plita ner är kärleken. Kärleken och risktagandet och Vad Som Är Viktigt. Jag hade velat skriva om hur han kom tillbaka, han som fattats mig, som hade gjort mig till någon ny och sedan försvunnit.
Eller försvunnit. Egentligen kröp han väl snarast bara tillbaka in i sig själv, lika skräckslagen inför världar som kolliderar och risktagandet och kärleken och allt vad det skulle kunna innebära i form av drömmar som besannas eller innebära i form av krossade hjärtan om vi gjort en felbedömning. Hela tiden fanns han med där. I utkanten av min tillvaro och mitten av mitt hjärta.
Så en dag var han redo. Hade tänkt färdigt kring Vad Som Är Viktigt och kom tillbaka helt och hållet.
Och herremingud som jag har analyserat alla tänkbara och otänkbara anledningar att ge det en chans till eller inte. Hur vågar man? Hur fan orkar man? Vilka mönster upprepar jag från tidigare förhållanden? Vad är lång tid och vad är kort tid och när kan man egentligen vara säker på någonting alls? När kan man säga att man känner någon på riktigt? Vilka avgrunder måste man ha stirrat in i? Vilka toppar måste man ha stått på?
Jag brukar vara ganska bra på det där med att ha tillförsikt, att se tiden an och att låta saker utvecklas. Men nu önskar jag verkligen att jag kunde se in i framtiden. Veta hur det kommer att gå.
Det enda jag egentligen vet nu är att jag måste ge det ett helhjärtat försök och så får det bära eller brista.
Är det egentligen sådana saker man borde skriva om på en blogg som vem som helst kan läsa? Ja. Jag tror det. Dels för att jag mår bra av skrivandet och dels för att jag vet att jag hade mått bra av att få läsa sånt här. Få filosofera tillsammans med andra och ut i tomrummet samtidigt.
Så jag har blivit sjuk igen. Egentligen har det väl hållit på länge. Flera år kanske. Jag vet inte.
Men ni vet ju att jag haft problem med ryggen och sånt. Till det hör att mitt vänstra ben under många år inte har varit allt igenom samarbetsvilligt. På senare tid har vänster hand känts svagare, fast jag har inte varit helt säker utan tänkt att jag kanske inbillar mig.
Så igår blev jag plötsligt väldigt yr. Ungefär som när jag hade den där inflammationen på balansnerven. Elena var tack och lov hemma och släpade mig till sängen. Där slutade både vänster hand och fot att fungera. Så det blev ambulans till sjukhuset och där är jag fortfarande. De ska utesluta stroke, men de första testerna som gjordes akut igår visade ingenting med ådrorna.
Handen och foten fungerar lite bättre och jag mår på det stora hela ok. Kaffet är dåligt. Jag har tråkigt. Och igår borde man ha kunnat se norrsken men inte därifrån jag befann mig. Jag har blivit förhörd om huruvida jag vet vilken dag det är. Alltså sådär helt exakt datum. På finska. Som om det vore ett adekvat test för hur jag fungerar när jag knappt vet vad det är för datum på något språk annars heller.
Nu väntar jag på fler tester och så får vi se. Hoppas att de kognitiva testerna inte involverar fler datum för då är jag fucked.
Hit och dit och tillbaka igen 