Jag kan villigt erkänna att jag spenderar orimligt mycket tid på att lyssna på podcasts och böcker om relationer. Det är i princip relationer i alla dess former. Relationen till en partner, till sina barn, till föräldrarna, till vänner och till sig själv. På många vis är det ju relationer jag har forskat kring också, fast historiska sådana. Och det är något visst med den där intersektionen där två människor möts och det bildas något större. Ett tredje. En relation.

I en av de podcasterna nämndes ny forskning av Ellie Andersson, professor i filosofi. Hon har myntat begreppet ”hermaneutic labor”, vilket jag på svenska nu valde att kalla den hermaneutiska bördan. Konceptet hänger nära ihop med den känslomässiga bördan, som vi har talat om tidigare när det har handlat om det osynliga arbetet som framförallt kvinnor står för. Den känslomässiga bördan, eller det emotionella arbetet, handlade i början främst om kvinnors roller på arbetsplatser men har på senare år breddats så att det inbegriper även andra former av relationer – och då särskilt i heteronormativa hushåll.

Den hermaneutiska bördan är den energi det tar att tolka och på ett sammanhängande sätt uttrycka sina egna känslor, intentioner, begär och motivationer och att utröna dessa i andra, samt att utverka lösningar för relationella problem som har uppstått av spänningar i ett förhållande. Jag blir förstås alldeles till mig över att någon så vackert har lyckats sätta fingret på något som jag vet att jag har haft jättestora problem med, och som jag vet att många väninnor också kämpar med.

Professor Anderssons slutsatser är att den hermaneutiska bördan huvudsakligen har fallit på kvinnors ansvar, och att det blir en betydande del i särskilt heteronormativa intima relationers mikropolitik.

Den hermaneutiska bördan handlar alltså om att tolka känslor och den mäts i energi.

I praktiken kan den se ut som när man står i duschen och förbereder sig för hur man ska omformulera den där saken man hade försökt ta upp förra veckan och som hade lett till gräl. Den där man hade känt sig jävligt obekväm med men som egentligen kanske inte var en stor sak och som möjligen triggade något i ens eget undermedvetna men som man kanske hade varit lite för rakt på sak när man försökte berätta för honom om. Omformulera. Försöka på nytt.

I praktiken kan den se ut som att vänta på rätt tillfälle att berätta en sak som hände på jobbet eftersom man vet att han hade en dag full av möten och säkert är trött och därför först borde äta och sitta en stund framför TVn innan han är mottaglig.

I praktiken kan den se ut som att tala i timmar med väninnor om hur man känner sig och vad man drömmer om och vad som är rimligt och vad som låter sig göras och hur alla bitar i ett mycket komplicerat vardagspussel ska kunna läggas så att alla blir nöjda. Få råd och tips och idéer och vara bollplank och komma hem och höra att man är kontrollerande.

I praktiken kan den se ut som att ständigt leta nya vägar till lösningar på problem det allt mindre känns som att man faktiskt var med och skapade.

I praktiken kan den se ut som att vänta på sin tur. Sin tur att vara slutkörd, att vara arg, att vara uppgiven. Sin tur att bli omhändertagen.

I praktiken kan den vara en klump i halsen. En otålighet i blodet. Ett krypande i skinnet.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Det är så vansinnigt viktigt att vi får de här begreppen för att kunna beskriva vad som händer. Inom oss och mellan oss. Att ta ansvar för att koherent tolka känslor och hitta lösningar på spänningar i förhållanden tar fruktansvärt mycket energi och kraft. Samtidigt är alla förhållanden, men i synnerhet intima relationer, helt beroende av att det görs. Den insatsen som särskilt kvinnor gör på den fronten borde uppmärksammas mer, och sedan borde ansvaret fördelas lika jämt som man fördelar att plocka ur diskmaskinen eller laga mat. Energin vi investerar är dyrbar.

Det var bara det.