Jag är på seminarium och lyssnar på en av bloggens många fantastiska läsare berätta om sin forskning om sambanden mellan konstruktionen av manligheten och välfärdsstaten. Om hur kön diskuterades i den framväxande välfärdsstaten, om hur männen var den implicita normen men också hur män och manlighet var explicita måttstockar. När välfärdsstaten växte fram diskuterades nämligen faktorerna utifrån män (industrialisering, förvärvsarbetande, alkohol…). De nordiska välfärdsstaterna var förvisso kvinnovänliga, men utgick likväl från mannen som norm. Ett jämförande exempel, som jag tänker mig, skulle kanske kunna vara dagens finländska debatt om barndagvården. Barndagvården är en oerhört viktig välfärdsfråga, eftersom förvärvsarbete hör ihop med välfärd, men i Finland så är det en fråga om hur man ska få kvinnor i arbete. Männen förväntas redan vara där.

Ett annat exempel, som tas upp i skrivande stund, var berättelserna om de fattiga hårt arbetande torparsönerna som genom sin flit arbetade sig uppåt. Det är ett exempel på ”the self made man” – idealet att en hårt arbetande man ska få vara (och kan vara) sin egen lyckas smed.