Etikettarkiv | Kyrka på dagis

Om samarbete med kyrkan och om att förlita sig på Gud

Som ni vet hade Tildas förskola ett samarbete med församlingen då de skulle göra ett konstprojekt kring psalmen ”Jag lyfter ögat mot himlen”. I går var avslutningen på det projektet och jag tänkte därför att det här skulle vara ett ypperligt tillfälle att rent konkret tala om det där med gränser. Mina utgångspunkter är att 1) alla barn oavsett religion måste känna sig välkomna i ett skolsystem som är obligatoriskt och 2) alla barn bör få kännedom om de kristna traditioner vårt samhälle alltjämt är uppbyggt kring.

Jag skulle därför vilja börja med att säga att jag tycker att Tildas förskola har gjort ett imponerande bra jobb här. De lät barnen själva diskutera kring psalmen och vad den innebär. Barnen hade talat om att knäppa sina händer vilket hade lett till en diskussion om när det är bra att kunna få hålla någon i handen. Konstverket, vilket påminner en smula om Beaker, består av barnens händer som ett höstträd. Runt stammen har barnen själva skrivit lappar med förslag på när man behöver en hand att hålla i, som till exempel ”när man är kär”, ”på en begravning” eller ”när man är ute och går med pappa och hundarna på kvällen”. Det blev inte gudligt – det blev mänskligt.

handsSo far, so go(o)d.

I går kväll var det alltså vernissage i kyrkan. Vi var kanske 20 familjer på plats. Först var jag förvånad över att det var så många som jag inte kände igen men sedan gick det upp för mig att det var en vernissage för alla förskolor i hela kommunen. Det rör sig alltså om minst 6 st förskolor. Då är 20 familjer patetiskt dålig närvaro. Jag antar att många familjer hade problem med tiden. Klockan 18 en onsdag har barnfamiljer i allmänhet rätt mycket program. Jag antar också att många familjer blev avskräckta av hela kyrkgrejen och jag förstår det. Jag som var på plats kan säga att de hade all anledning att vara det.

Vernissagen öppnades nämligen med att psalmen sjöngs (vilket är helt ok, förutom att den sjöngs med finlandssvensk tonsättning i dur istället för den i moll som jag verkligen gillar – men petitess) och därefter talade prästen om Vår Gud Fader i Himlen, om hur Han Ser Oss och Älskar Oss och om Guds Hus och så vidare. Sedan skulle vi alla be.

Här någonstans vaknade rebellen i mig och jag var oroväckande nära att ta min dotter i handen och protestmarschera ut. Så tänkte jag att det säkert rimmar illa med samtalet jag hade med Tilda om hur man, om man är i kyrkan, måste respektera att det finns dem som anser det vara just Guds Hus och som tror.

Grejen är att den här konstutställningen var viktig för Tilda. Hon var, med all rätta, synnerligen stolt över vad de hade åstadkommit. Jag ville ta henne dit för hennes skull, för att hon skulle kunna få visa var hon arbetat med, visa kyrkan som hon tyckte så mycket om och för att ge det hela en ärlig chans. Jag var inte där för Guds skull. Jag var där för mitt barn.

tildakonstKyrkan hade här en fantastisk möjlighet att finnas till som resurs i samhället, som en samtida mötesplats och som historiskt monument. Man hade, från kyrkans sida, kunnat ha förtröstan i att Gud ser oss alla och låtit bli att påpeka det. Man hade kunnat vila i vissheten att Gud alltid är närvarande och inte predika om det. Man hade kunnat lita på att Gud gör sin grej och låta oss som var där för våra barn göra vår.

För i sanningens namn kände jag mig fångad. Det kändes fel att som icke kristen sitta i kyrkbänken och lyssna på hur Gud Skapade Oss och se på när de andra bad. Det hade känts fel att låta mina kristendomsaversioner gå ut över mitt barn och inte åka alls. Hur jag än gjorde fanns det ingen rätt väg att gå. Det är en väldigt obehaglig känsla. Och man kan ju alltid argumentera för att man förstås inte behöver be när alla andra gör det men jag skulle vilja vända på det och säga att man behöver inte organisera bön bara för att det råkar finnas folk i kyrkbänkarna. Allt handlar om vad man vill göra. Vill man organisera en kort andakt för barnfamiljer? Fine, be och tala om Gud. Vill man göra ett samarbete med förskolan där enda chansen att få se resultatet är att gå till kyrkan? Håll det på en kulturell nivå och lita på att Gud berör dem som ännu går att rädda.

Personligen blev jag mest lack.

Kuriosa: Till kyrkobyggnadens försvar ska sägas att den är helt otroligt vacker.
kyrktak

Vårkyrka på dagis

I dag hade barnen vårkyrka på dagis. Jag sitter och funderar på hur jag ska fortsätta den här berättelsen. Inga andra föräldrar har reagerat över det problematiska i att man håller vårkyrka med dagisbarnen och jag får för mig att jag överreagerar, men samtidigt är det någonting genuint fel med kombinationen dagis och kyrka.

Jag tycker att religion är viktigt. Så mycket av vår världsbild, vår kultur och våra traditioner vilar på en kristen grund att jag ser det som självklart att alla barn här får höra berättelserna om varför vi firar påsk och hur det kommer sig att julen har att göra med stjärnor. Men jag ser det som lika självklart att de här berättelserna framställs som berättelser och inte som sanningar för ska vi prata religion och sanningsmonopol då rör vi oss väldigt långt ifrån kärleksbudskapet och betydligt närmare häxprocesser, korståg och fördömande. Och det, det är saker som barn i dagisåldern inte behöver veta något om.

Barn i dagisåldern tror på vad man berättar för dem om man som vuxen säger att det är sant. Barn i dagisåldern vet inte tillräckligt mycket om världen för att själva ta ställning till hur världen är beskaffad. Men barn i dagisåldern tänker mycket större än vad de flesta tror och brottas med lika svåra existentiella bryderier som vuxna. Varför finns jag? Och vad händer när jag inte längre finns? Det är min uppgift som förälder att hjälpa mina barn att hitta tillfredsställande svar på de frågorna. Jag och barnen pratar ofta om Gud och jag berättar om Jesus, om änglarna och om himmelriket. Och så berättar jag om reinkarnation, om heliga kossor, om att bli allt med kosmos. Om magi, om rymden, om stjärnorna, om maskar, om kretslopp och om drakar.

Och så berättar jag det enda som vi faktiskt vet om religion, nämligen att ingen vet säkert vad som är rätt och vad som är fel. Att varje människa själv får bestämma och tro det som känns rätt och att man aldrig någonsin får tvinga någon annan till tro.

Jag är medveten om att barnen förr eller senare kommer att konfronteras med att alla inte delar min syn men jag hoppas att de då är stora nog för att veta att de inte är skyldiga till någon världsomspännande synd, att de aldrig kommer att pinas i skärselden och att motgångar inte är bestraffningar för vad de tror. Dagens vårkyrka skulle handla om Noas ark och hur man ska vända den berättelsen till en som inte handlar om ond bråd död för orättfärdiga och Guds ord som den enda sanningen vet jag inte.

Men jag vet ju inte vad som exakt sägs när församlingen håller vårkyrka på dagis. Det kanske är jättediplomatiskt och trevligt framställt, så kan det mycket väl vara. Men jag tänker inte ta den risken. Jag vill inte att mina barn konfronteras med ”sanningar” de är för unga för att kunna stå emot och jag vill inte att mina barn för höra att de har fel i sin egen tro. Dessutom blir jag uppriktigt sagt heligt förbannad över att vuxna som jag som förälder inte känner får bedriva missionsarbete på den plats till vilken jag betalar en rundlig månatlig summa för att mina barn ska få tillbringa sina dagar utan ideologisk påverkan. Vi föräldrar har inte ens givits något alternativ till att barnen är med på vårkyrkan utan det ses som självklart att alla barn ska gå. Men det är inte självklart, och faktum är att barnen inte alls måste gå med. Det gjorde inte mina idag. De fick stanna i lekrummet och leka istället, för det ville de hellre. Men jag ska inte behöva ställas inför valet att låta dem lyssna på Guds ord eller ställas utanför gruppen. Guds ord hör inte hemma på kommunala dagis.