Tag Archive | Kvinnlighet

Drottning Kristina och transhistoria

Jag ska börja med en disclaimer: jag är inte expert på drottning Kristina. Det finns människor som grävt ner sig betydligt djupare i forskningen kring henne än vad jag har gjort. Bara så att jag har det sagt.

För jag skulle gärna vilja kommentera Aleksa Lundbergs debattartikel på Aftonbladet. Aleksa skriver bland annat att hon under det senaste året har ägnat sig åt ”en slags historieforskning” och skrivit om flera olika transpersoner, bland annat om drottning Kristina tillsammans med en fotograf. Och här är det någonting i historikern i mig som drar öronen åt sig.

Det är inte svårt att hitta personer man skulle kunna kalla trans i historien. Inte alls svårt faktiskt. Men det krävs en oerhört gedigen kunskap om historia för att kunna placera in dessa transpersoner i det rätta sammanhanget. Det finns en jätterisk att journalister och fotografer och andra utan tillräcklig utbildning och erfarenhet i ämnet gör hela transhistorian en björntjänst. Allting handlar om respekt för människan och människans uttryck.

Om vi nu tar drottning Kristina som ett exempel. Hon föddes i värld där hennes far var en mycket välkänd konung och där hon, som hans förstfödda och sedan enda barn, föddes rakt in i en färdig roll. Under 1600-talet (och tidigare också för den delen) var könsuttryck väldigt flytande. Forskare talar om ”det enda könets värld” vilket baserar sig på Laqueurs enkönsmodell: det fanns bara ett kön – det manliga – och människor befann sig någonstans på den glidande skalan mellan jättemanlig och inte alls manlig (vilket i princip var att vara kvinna). Att tala om transpersoner i en kontext där människor inte ser två kön i dikotomi med varandra är väldigt problematiskt. Det fanns ingen snäv övergång från det ena till det andra. En människa kunde under sin livstid befinna sig på flera olika ställen på skalan.

Det här tycker jag personligen skulle vara otroligt viktig information att få ut. Enkönsmodellen och det faktum att man under tidigare århundraden aldrig har uppfattat endast två kön med fasta könsuttryck är livsviktigt. Och det här är det inte journalister som ”forskat” fram. Det här är vad modern genushistorisk forskning grundar sig på. Det här är att betrakta som fakta.

När man lägger etiketten ”trans” på en sådan som drottning Kristina anser jag att man kränker henne. Vi vet inte om hon var trans, om hon, ifall hon föddes i dag och kände till termen, hade ansett att den passade henne. Och är det något vi ska passa oss för att göra så är det att sätta etiketter på folk utan att de själva tillåts definiera sig.

Mäktiga kvinnor under 1500- och 1600-talen refererade titt som tätt till sig själva i manliga termer. Ingeborg Åkesdotter Tott, som styrde stora delar av Finland när hennes make gått bort och som var en konstant vagel i ögat på svenska regenten och riksrådet kallade sig själv ”herre” när hon argumenterade för att hon inte kunde släppa ifrån sig sina slott. Det betyder inte att hon var trans, utan att hon kände till tidens politiska spel. Flera av de kvinnor som klädde sig i manskläder och gick med i armén gjorde det säkerligen inte heller för att de var trans och kände sig som män utan för att de ville ha tillgång till någonting som bara män hade tillgång till. Att befinna sig på den manligare delen av skalan var att öppna dörren till sådant som annars var utom räckhåll, men det måste inte ha varit ett sätt att leva ut det kön man kände sig som.

Därför skorrar det i mig när Aleksa Lundberg skriver att hon sökt ”historiskt material om Drottning Kristinas önskan att bli man”. Drottning Kristina hade en önskan om att leva upp till de krav som ställdes på henne (ett tag). Det finns en mycket viktig nyansskillnad här. Redan från första början skolades drottning Kristina att bli regent och regent var ett manligt uppdrag. Hon skulle inte bli drottning utan envåldsfurste. Riksrådet kommenterade situationen så här: ”Efter Hennes Majestät är en Kung, måtte hon manligen respekteras efter man inte kunde ändra könet.” Har man ett barn som uppfostrats till vad samtiden såg som en helt manlig roll går det inte att avgöra vad som är vad längre. Vi vet inte om Kristina såg sig själv som manlig, som kvinnlig eller som något mitt emellan. Vi vet inte vad hon själv skulle ha velat, förutom att hon fick nog av hela skiten, abdikerade och stack till Rom. Mig veterligen (rätta mig om jag har fel) finns det ingenting som tyder på att hon under sin tid i Rom – när hon blev friare – försökte leva som någonting annat än en kvinna av sin tid. Att hon kände sig som en kvinna när hon inte tvingades att vara manlig.

Drottning Kristina funderade jättemycket på könsuttryck och på kvinnligt och manligt och skrev ner sina tankar. På så vis kan vi lära oss mycket om dåtidens syn på kön från henne. Men vi ska inte sätta en etikett på henne själv, inte på en kvinna som fostrades till man och sedan gjorde något så drastiskt som att fly från det. Det är inte rättvist.

Den onda manligheten

Efter UNT:s recension av antologin Men: Mannens frigörelse från mannen funderar Pelle Billing på varför recensenten (på basis av boken) tycker att det är relevant att män lär sig förhålla sig till varför 95% av alla dömda för våldsbrott är män. Billing medger att han raljerar en smula men frågar ändå:

”Menar du att samhället är så kallt och hårt mot just män, att fler män begår våldbrott än någon annan grupp? Menar du att manlig utsatthet är så pass stor att den leder till brott? Menar du att vi bör applicera en humanistisk, socialkonstruktivistisk syn på mäns lidande och problem?

Eller menar du i stället att män föds onda, och därmed måste diskutera sin inneboende ondska?”

Män och kvinnor har sina specifika problem, dels biologiska i form av genetiska sjukdomar, men också sociala problem, kopplade till manlighet och kvinnlighet. Ingen har förnekat att det skulle finnas problem med kvinnligheten; så föddes hela kvinnorörelsen! Fortfarande finns det problem med kvinnligheten, men trots att man kanske inte lika ofta pratar om det på en lugn och sansad ton finns det förstås också problem med manligheten. Även om problemen med både manlighet och kvinnlighet ligger i strukturer och normer är det från vetenskapens horisont ingenting som tyder på att strukturer och normer upprätthålls av bara det ena könet. Inom forskningen är det solklart att genusstrukturer upprätthålls och definieras i relationen mellan könen.

Därför tycker jag att det är oerhört uppfriskande med en antologi som uppmuntrar (och igen måste jag förlita mig på recensenten eftersom jag själv inte läst boken) män – och kanske även kvinnor – till att fundera över manligheten. Det handlar inte bara om att förstå kopplingen mellan att pojkar uppmuntras leka fysiska lekar och att inte visa svaghet eller prata om sina känslor, och den där våldsstatistiken, utan lika mycket om att den manligheten som utesluter män från att vårda sina egna barn kanske borde ifrågasättas mer. För det finns många olika manligheter, många syner på manlighet och många imaginära rätt och fel för män.

Titeln på boken syftar inte på att mannen ska strippas på den onda manligheten eller utgår ”ifrån att manlighet i sig är en patologi” utan att varje enskild man – precis som varje enskild kvinna – i ett samhälle som är så jämställt som Sverige ska kunna titta på sin egen situation och säga ”Är jag här för att jag vill eller för att jag tror att det är vad som förväntas?”. Därefter ska en man kunna sluta leka familjeförsörjare och bli hemmapappa, sluta vara bilmekaniker och bli balettdansare eller sluta slå tillbaka av rädsla för att bli kallad fegis. Det betyder inte att en man inte ska få vara manlig – oavsett vad man lägger i det ordet – utan om att mannen ska ges möjligheten att själv definiera sin manlighet, sitt sätt att vara man. Manlighet och kvinnlighet ser väldigt olika ut i olika tider och olika kulturer eftersom de är socialt betingade och därmed inte statiska tillstånd. Därför måste det finnas plats för reflektion, diskussion och omvärderingar.