Etikettarkiv | Kvinnliga val

Hur man inte skriver jämställda artiklar

Tidningen Nya Åland, som jag av okänd anledning har läst nästan dagligen den senaste veckan, har en kort artikel om en ung kvinna. De uppmärksammar henne för att hon är Ålands yngsta kvinnliga långtradarchaufför. Hon ser fram emot sommaren då hon ska få börja köra lastbil med släp för ”[d]et är ju det jag vill köra”. Varför någon överhuvudtaget skulle vilja köra någonting så stort och otympligt är för mig obegripligt, men det har ingenting med saken att göra. Vi har alla våra egenheter liksom, och jag misstänker att det finns folk som inte förstår tjusningen med att tillbringa veckor i ett dammigt arkiv heller.

Nej, grejen är att vi har en ung, mycket kompetent kvinna som har skaffat sig den utbildning hon vill ha, det jobb hon vill ha, och som i sommar kommer att få köra det hon drömt om. En driven kvinna (pun intended). Och så frågar reportern så här:

”Hur klarar du dig om något går sönder eller om det blir punktering på ett av de stora däcken?”

*facedesk*

Vad är det för fråga? Jag menar det; vad är det för sorts fråga? Vad är det reportern undrar om denna unga kompetenta kvinna som ska få ett svar genom den frågan? För jag hoppas att det finns en tanke bakom. I nuvarande form är det nämligen ett ofint förminskande. En sådan fråga som bara ställs till kunniga kvinnor, aldrig till män. Svaret reportern fick var att det fixar sig. ”Och jag har bytt däck så det fixar sig också.” Så klart att det gör.

”Jag kan köra allt. Det finns ingenting som jag inte kan köra.”

Det där med att vara kvinna och få välja

Det går inte komma ifrån att kvinnor i dag har en fantastisk valfrihet. En valfrihet att göra vad de vill – något som kvinnor knappt ens började vågade drömma om för bara 100 år sedan. Tyvärr träffar jag överallt på den för mig fullkomligt obegripliga uppfattningen att det där med att kvinnor i dag har valfrihet innebär att män inte har det. Nu är det kvinnorna som får välja och allt männen kan göra är att stå och titta på. Och visst, det var ungefär det som männen var rädda för då för snart 100 år sedan när drömmen om någon sorts jämställdhet på allvar började ta form, men det känns ungefär lika verklighetsförankrat som att det där tåget på den första filmen skulle köra över publiken. Kvinnorna har inte kört över männen. Kvinnors valfrihet likviderar inte männens dito.

Nej, det som har hänt är att män måste lära sig att kompromissa, precis som kvinnor. Och inte kompromissa så som i den medeltida lagen när det i paragrafen om faderns rätt att bestämma vem dottern skulle gifta sig med stod att det skulle ske ”med moderns råd” – vilket i praktiken betydde att det var bra om de tyckte samma sak men att hans ord vägde tyngst även om han efter att ha uttryckt sin vilja gick och dog – utan på riktigt kompromissa. Ibland göra något man kanske inte vill göra bara för att det är viktigt för någon annan. Värdera sin dotter lika som sin son. Lyssna på och ta råd även från kvinnor. Visa hänsyn för hustruns vilja och inte slå henne ens lite grann. För de män som levde för 100 år sedan upplevdes detta säkert som kränkande ingrepp i deras naturliga rättigheter, som att alla deras valmöjligheter strypts, att män inte längre inger respekt och att deras makt lösts upp. Det är vanföreställningar som männen av i dag borde ha kommit över.