En del saker har lyckats riktigt bra i trädgården, om jag får säga det själv (och det får jag: min blogg, och allt det där). Klematisen Propertius, som egentligen skulle vara ljuvt rosa, klättrar glatt upp på sin båge.
De här tulpanerna som jag var helt säker på att jag skulle komma ihåg namnet på när jag planterade dem i höstas är inte bara groteskt stora och nästan självlysande mot den lätta skuggan, utan doftar också himmelskt.
Och på lokala mataffären köpte jag en påse blandade tulpanlökar, en mix som kallades något som lät som en tvål – typ Garden Harmony – och som mot all förmodan är alldeles underbar. Blommorna är stora och kraftiga och kombinationen mellan de olika höjderna och färgerna är (igen mot all förmodan) faktiskt perfekt.
Min syren som var en tvärhand hög när vi flyttade hit och som jag resolut planterade om från baksidans rabatt till framsidans blandade häck, och som jag sedan formklippt till ett litet träd: I år blommar den som aldrig förr.
Anemoner har jag kämpat med sedan första året. I år har jag tre, varav ingen på något av de ställen jag försökt plantera dem.
Och pelargonerna, som stått inne över vintern och i ärlighetens namn inte såg ut som några glada blommor för någon månad sedan, blommar nu för fullt. Den här klippte jag trots allt ner ordentligt, och den är ändå enorm. Det är kanske tantvarning (särskilt om man också har tre katter som man går och pratar med), men pelargoner är faktiskt riktigt kul! 
Däremot blev det bara tre luktärtsplantor av en hel påse frön i år, och stockrosorna och krassen ser det lika illa ut med. De har alla stått i samma jord, så gissningsvis är det där felet ligger.
