– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Vi har en gammal katt som heter Katt.
Hade det inte varit för att katten i filmen pratar franska hade jag varit helt säker på att det var vår egen Katt. Han har ungefär samma inställning till världen. Numer pratar vi bara med honom med fransk accent.
Ibland är fåtöljen för mjuk. Och solen för varm. Merde!
Det finns en väldigt uppenbar anledning till varför det finns påskharar men inte påskkatter. Påskharar lägger chokladägg. Påskkatter måste döda allt som har fjädrar, till exempel påskris, barnens med mycket besvär och kärlek knåpade påskkort och alla former av påskkycklingar.
När Poppy var liten föll hon nerför trappen. Sedan dess har hon varit lite… speciell. Till exempel gör hon inte som de andra katterna och parerar genom att flytta tassarna om man petar på henne. Nej, hon rullar ihop i en lurvig hög med tassarna upp.
Poppy har också fantastiskt runda små uggleögon. Och så kan hon böja huvudet i de mest osannolika vinklar.
Den här bilden är taget snett bakifrån när hon sitter och väntar på att jag ska öppna dörren åt henne, något jag tydligen aldrig lär mig att göra riktigt tillräckligt fort.
Tänk om man skulle ha lite bråttom för att man ska iväg och så tar man på sig ett långt härligt halsband med små rosor och pärlor och så vänder man sig om så där snabbt att det långa härliga halsbanden liksom virvlar. Och det känns rätt tufft. Men så ser man en katt som frusit mitt i steget och som tittar med vad som måste beskrivas som synnerligen oroväckande intresse och sjukt stora ögon på det virvlande halsbandet. Och det blir så tyst att man kan höra nämnda katt fälla ut alla klorna.
Om man då skulle förvandlas till Carrie-Ann Moss i Matrix och uppleva den sekunden katten kastar sig efter halsbandet och man själv i sista stund och med en akrobatisk smidighet bara en liknade livsfara kan skänka hinner vika sig undan liksom i slowmotion. Då tycker jag inte att det är det minsta konstigt om man dansar en jag-är-odödlig-dans samtidigt som man sjunger en förödmjukande katt-tönt-sång. Inte alls.
Med tre katter har man ju aldrig tråkigt. Till exempel kan man gå och lägga sig på kvällen i den sköna men ack så felaktiga tron att om huset är städat på kvällen är det städat på morgonen.
Eller så kan man sedan man städat omkullvälta pennor, tillfångatagna Barbies och söndertuggade pärlpåsar och återplanterat krukväxter som varit obetänksamma nog att hoppa ut i vägen för katternas midnattsrally sätta sig vid bordet och ta en kopp kaffe och bjudas på en våghalsig show.
Inga katter skadades den här gången heller. En krukväxt fick avlivas på plats.
Jag har fått en kamera. En riktig kamera istället för den sju år gamla grunka jag bråkat med fram tills nu. En riktig kamera som fotograferar när man trycker på knappen, inte 28 sekunder senare och endast under förutsättning att jag under dessa sekunder inte rört mig ur fläcken. En riktig kamera som förvisso tar bättre bilder i dagsljus men som inger förhoppning om att kunna fotografera även under de övriga 19 timmarna av dygnet.
Jag blev så där glad att jag nästan grät.
Och nu har jag ägnat alldeles för stor del av dagen till att fotografera, och värre lär det bli när barnen kommer hem.
Just nu ligger kameran i mitt knä och vilar sig. Ikväll kör vi hårt.
Den allra första bilden. En chokladfylld såndär himmelskhet, som ser så personlig ut att jag istället för att äta upp har diskuterat världsproblemen med.
Percival ligger på soffan och latar sig. Åtminstone tills jag kommer dit och med kameran liksom tryggt balanserad i ena handen kryper fram längs golvet som om det rörde sig om en vildmarksdokumentär om lejon i Afrika, inte ett första försök att fota en slutkörd katt på en soffa.
Vi diskuterade det länge, du och jag. Vände ut och in på vartenda argument tills det inte fanns något mer att säga.
Men det är som att tala med en vägg. Du lyssnar inte alls, har ingen respekt för min åsikt och vägrar lita på att jag vet vad jag talar om. Du vill bara lyssna på dig själv, egoistisk och cynisk.
Ibland vet jag inte varför jag ens bryr mig om att försöka, för det kvittar hur mycket jag försöker förklara, berättar att jag vet – för jag har varit där – och att jag visst förstår din längtan.
Hade du bara lyssnat på mig istället för att ge dig av.
Men näe.
Så vem hade rätt? Vem?
Vavavava! Vad säger du då, kattskrälle? Jag sa ju att det snöade!
Jag vet inte vad det finns för zoologisk definition av när kattungar klassas som vuxna. Men jag tror att ett avgörande tecken är om kattungen kommer och stryker sig mot dina ben medan du står i köket och häller upp te, och kattungen sedan ställer sig på baktassarna och lite lojt vässar klorna mot din rumpa.
Det är en utmaning att få något gjort med en katt i knäet. Omöjligt blir det först när en till katt helt sonika bestämmer sig för att ignorera katt nummer ett och ställa sig ovanpå.
Det här är sekunden innan katt ett snurrar runt och attackerar katt två vilket resulterade i att de kanade åt varsitt håll.
Fallet dämpades av något hundratal klor inborrade i mina lår.
Inga katter skadades vid tagningen av denna bild.
En doktorand förväntas återhämta sig och bli nästan helt återställd.
Det skulle kunna vara Säng-Bingo. Ingen vaknar upp i den sängen där de somnade. Fast mest känns det som den där leken man lekte på barnkalas när man var liten. Den när man ska sätta sig på en stol när musiken tar slut – man ska lägga sig i en säng när krafterna tar slut. Men i alla sängar ligger det redan någon och man blir igen den där som får gå ut i köket och dricka saft för att trösta sig.
Och igår, när jag äntligen fick plats i en säng (den som förut gick under namnet ”mammas och pappas säng” på den plats som fordom benämndes ”mammas sida”) gick det inte lång tid innan jag fann mig själv underst i en hög av barn.
Men hallå, om sängen redan är upptagen får man ju inte lägga sig där? Sånna är ju reglerna!
Tack och lov körde maken barnen till dagis och jag fick en chans att breda ut mig efter behag. Med tre katter ivrigt trampande runt i håret.
Hit och dit och tillbaka igen 