Historikerns historier

Kvinnovåld och mansvåld

Ett av de där ämnena som kommer upp titt som tätt här på bloggen är våld. När man talar om mäns våld mot kvinnor finns det alltid folk som känner sig förfördelade och börjar vifta med pekfingret och poängtera att kvinnor faktiskt utövar våld mot män också. Så är det förstås, om nu någon hade trott något annat. Det finns en hel del kvinnor som slår sina män och det får man förstås inte göra. Men det förhindrar inte att man talar om mäns våld mot kvinnor som en särskild företeelse. Mäns våld mot kvinnor är en särskild företeelse som har andra drivkrafter, effekter och lösningar – andra mönster – än kvinnors våld mot män. Det betyder inte att den ena sortens våld skulle vara värre än det andra, eller att det inte skulle finnas mycket goda skäl till att innefatta båda sorterna när man använder termen partnervåld, men det betyder att man måste kunna få diskutera mäns våld mot kvinnor som sådant.

Fast just nu ska vi prata historia och särskilt i kontexten kvinnors våld mot män.

För varför är kvinnors våld mot män så komplicerat? Ett stort problem tror jag är en sorts sjuk girl power trip där tjejer tror att det på något vis är ok att slå killar för att det är så fria kvinnor gör. Dumheter. Ett annat stort problem är att det anses omanligt att få stryk, särskilt om det är av en kvinna, och att män varken vågar söka eller faktiskt får den hjälp de borde få.

Men sen finns det också ett historiskt perspektiv, som jag tycker ofta glöms bort. Det har att göra med vad som räknas som våld. I Sverige (och många andra länder) finns det en mycket lång rättstradition av att betrakta fysiskt våld som något som gett upphov till fysisk skada. I de medeltida lagarna är det tydligt att det är sanktionerat att maken slår sin hustru för att tillrättavisa henne, men hon får inte bli blå eller få sår. Våld är alltså våld bara när det ger märken. Samma tendenser har funnits inom barnagan. Man har luggat och nypt på ställen där det inte gett märken för blir det inte märken är det karaktärsdanande och att betrakta som en del av uppfostran. Av detta följer att man tidigare inte ansett att själva handlingen är olaglig. Det är ok att göra någon illa, men det är inte ok att åsamka någon märken.

I dag finns det en betydligt mer åtstramad syn på våld, rent rättstekniskt. Det är förbjudet att slå någon oavsett om det blev blodsvite eller ej. Handlingen som sådan är olaglig oberoende av resultatet. För kvinnors våld mot män har dock den långa rättstraditionen av en våldsideologi där fysiska märken – fysiska bevis – är avgörande säkerligen en stor inverkan. Kvinnor är i regel inte lika fysiskt starka som män och slår alltså inte lika hårt. Blodvite uppstår inte i samma utsträckning och våldet upplevs kanske varken av samhället eller de inblandade som lika allvarligt. Det är en rest av äldre rätt som inte är överensstämmer med vår syn på var gränsen går.

Det borde ligga i allas intresse att få bort den där resten. Gränsen går vid handlingen – inte vid resultatet. Då kanske de män som är utsatta skulle få modet att anmäla och de kvinnor som är utsatta sätta stopp redan vid första slaget. För det är inte ok att slå någon, ens lite grann.

Kuriosa: Jag ville skriva ”bestraffningsbart” men stavningskontrollen föreslog ”bestraffningsbarn”. Jag tror att det är sådana barn som på lördagsmorgnar vaknar klockan 5.30 och sätter upp en orkester av kastruller.

Godsaker · Vardagslivet

Morsdagstårtan

Det är jag som är tårtbakaren i vår familj, om det inte redan framgått. Men på morsdag (vilket i Finland firades igår) är det alltid min högt vördade och just den dagen lite mer älskade make som bakar tårta.

Så här såg den ut i år:

Så ni som sitter och funderar över vilka egenskaper ni tänker er att pappan till era framtida barn ska ha skulle jag vilja upplysa om att den kanske viktigaste egenskapen är att han kan baka tårta. Då kommer ni åtminstone en dag om året leva i perfekt harmoni.

Kulturkrockar

Dagens finska: forntida njurar

Det är banne mig inte lätt att vara svensk historiker och ha en katt med njursvikt i Finland.

Således bör man för att underlätta för alla inblandade skilja på

munuaisten vajaatoiminta – njursvikt

muinaisten viattomia – forntidens oskyldiga

Godsaker

Om man har överbliven marsipan…

… kan man baka en liten tårta och sedan rulla marsipanen i bollar (en för varje färg), platta ut och trycka ihop dem med handen och sedan sätta igång att kavla. Som alltid när man kavlar marsipan underlättar det som om man pudrar arbetsbord och kavel med florsocker.

Historikerns historier

Prerelease av min syntes

Om ett par timmar kommer jag att presentera delar av min forskning inför en ganska imponerande uppsättning medeltidshistoriker. Men jag tänkte här och nu slänga ut en väldigt kortfattad beskrivning av min syntes så att ni fantastiska läsare kan kommentera också.

Alltså:
1: Genus som ett analytiskt verktyg i studiet av förfluten tid måste inbegripa alla skillnader mellan män och kvinnor om man inte kan avgöra vad som är socialt konstruerat och vad som är biologiskt betingat. Och det kan vi nästan aldrig.

2: Om man använder begreppet genus enligt punkt 1 måste man alltid problematisera patriarkatet och inte ta kvinnlig underordning för given bara för att män och kvinnor inte gjorde samma saker eller hade samma rättigheter och skyldigheter.

Vad tänker ni om det?

Vardagslivet

Det har skett en olycka på dagis

Igår när jag kom och hämtade barnen från dagis syntes det ganska snabbt att något var fel. Två riktigt skakiga dagistanter kommer och meddelar att det skett en olycka. Tilda tittar upp på mig med stora ögon. Tanterna förklarar att ett av dagisbarnen fått för sig att krypa under den där stora tunga gungan som är gjord för två och som någon intelligensbefriad kostym i Bryssel stämplat med ”EU-standardiserad säkerhet” trots att den har en metallram. Då gick det som det gick när ett barn får en tungt lastad metallgunga i huvudet.

– Hennes hår var rött! säger Tilda upprört. Tilda hade stått precis bredvid. Hon såg allt, och minns allt. För mig förklarar hon så gott hon kan vad som hände medan hon viftar med knubbiga små armar. Visar hur gungan slog flickan i huvudet, hur hon föll till marken. Tilda snubblar över orden när hon beskriver allt det röda.

Dagistanterna säger att flickan kommer att bli bra. De hade hämtat kallt omslag, försökt stoppa blödningen och så lugnt som möjligt med ett blödande barn i famnen och tiotals runtomkring väntat på ambulansen. En av dem stryker Tilda över håret och menar att Tilda nog fått en liten chock och säkert behöver prata.

Nu i efterhand vet jag inte varför det tog så lång tid innan jag tittade till Vilho. Kanske för att Tilda så uppenbart hade varit med om något väldigt obehagligt och att hennes behov av att behandla det liksom bubblade över. Men när jag tittar ner på Vilho ser jag att hans ansikte är stängt. På frågan hur det är med honom ler han tyst, men bara med läpparna – inte med ögonen. Var var Vilho när allt hände?

– På gungan. Plötsligt förstår jag mer och jag kramar honom länge. Han bubblar inte som Tilda gör. Allt han säger är:

– Jag försökte lyfta fötterna.

Vi ställer in besöket till simhallen och åker hem istället. Lagar barnens favoritmat, blandar läskeblask och sätter en citronskiva på glasets kant och så pratar vi. Om och om igen berättar Tilda, och allteftersom börjar Vilho skjuta in fler och fler detaljer han tycker Tilda missar. Till slut pratar de båda två. De beskriver hur flickan föll, hur blodet rann ut på marken, hur ambulansläkaren försökte lura dem att det säkert skulle krävas 160 stygn minst. På kvällen satt jag hos dem tills de somnade och på morgonen tog jag ledigt och åkte med barnen till simhallen för att ta igen det där besöket vi missade.

Efteråt åker vi till dagis och jag pratar med personalen om allt som hänt. Hur man kan veta att det inte är ens fel men ändå känna så och om vikten av att se det där barnet som blir tyst. Hur jag är glad över att personalen handlade snabbt och smart i en situation som måste varit chockartad även för de vuxna.

När jag kommer hem igen funderar jag över det där med att barnen lär sig saker från omgivningen. Rädslan för att barnen lär sig saker från omvärlden trots att det är saker man inte vill att de ska lära sig bär säkert alla föräldrar med sig. Mina barn har nu fått erfarenheter som jag önskar att jag kunde ha skyddat dem ifrån, som jag ser det som min skyldighet som förälder att skydda dem ifrån. Debatten har de senaste dagarna kretsat kring om man får säga till barnen att de är fina, eftersom en del tänker sig att barnen då kommer att fokusera på sitt utseende och känna sig fula. Tilda säger med eftertryck att hon inte vill dö. Det är liksom i en helt annan värld än hela debatten om komplimanger.

När jag vinkade av barnen på dagis kramade jag dem och sa att de är det finaste jag har i hela världen. Det ska jag säga till dem varje dag.

Historikerns historier

Dagens utseendefixering – ett historiskt perspektiv

Det talas mycket om utseendefixering. Ofta är det i termer som att dagens utseendefixering är hysterisk, att vi är slavar under utseendefixeringen och det idag läggs alltför stort fokus på utseende.

Men ur ett historiskt perspektiv lever vi i dagens nordiska samhällen i den minst utseendefixerade av tider. Aldrig förr har det varit så fritt att klä sig över gränserna. Klass, kön, yrke, status – alla de gränser som tidigare avgjorde hur man skulle se ut är idag uppluckrade. Jag säger inte att utseende inte skulle vara viktigt idag, att skönhetsindustrin inte skulle vara en framgångssaga eller att dagens samhälle tillåter att man ser ut hur som helst var som helst, men valfriheten är större och de utseenderelaterade strukturer som gjorde att man skulle klä sig som som det anstod just sin egen plats i hierarkin är inte alls lika stränga.

Redan under 1300-talet gick debatten het kring hur människor var alltför fåfänga. Upplysande predikningar och målningar berättade om hur den som använde det nya tajta modet – både män och kvinnor – skulle brinna i skärselden betydligt längre än dem som undvek liknande skamligheter. Blått och rött var färger reserverade för överheten (men var också så dyra att det är svårt att tänka sig att vanligt folk skulle ha använt dem ens om det var accepterat). Fina damer rakade håret i pannan för att få så hög panna som möjligt. Fina män paraderade i 20 kg plåtrustningar, somliga utan ett uns av beskyddande egenskaper, för att visa sin status. Kläderna ska vara så långa och opraktiska som möjligt för att bevisa att man har råd med tyg och inte behöver arbeta.

På 1500-talet bar kvinnor så breda kjolar att det krävdes god planering för att komma igenom smala dörröppningar. Män fyllde ut sina codpiece för att visa sina stora… eh… tillgångar.

Man skyddar sig från solen om man är rik nog att kunna, bara för att bevisa att man inte är så fattig att man måste vara ute och arbeta. På 1600-talet ska man vara blek och fet för att var attraktiv kvinna, och helt sanslöst muskulös för att vara en snygg man.

Under 1700-talet är den bleka hyn fortfarande idealet och man applicerade smink i kolossala mängder. Tanken var inte som nu att skapa en så naturlig effekt som möjligt utan att skapa kontrast. Man förstärkte ögonbrynen (till och med genom att limma fast små tillklippta bitar musskinn) och målade kinder, läppar och ibland ögonbryn ordentligt röda. Det röda sminket innehöll ofta cinnober (en kvicksilverförening) eller mönjerött (en blyoxid), vilket säger sig självt inte alltid var särskilt hälsosamt. Det vita sminket för ansikte och hals ansågs som allra bäst om det innehöll bly och arsenik, inte heller det vad man idag skulle se som den mest fördelaktiga täckningen för huden.

Medan man ännu på 1700-talet inte direkt hade några större skillnader i synen på hygien blev 1800-talets ideal fokuserat på sundhet. Sundheten var förstås relativ, precis som idag, men att tvätta sig och hålla sig ren blev en fråga om klass. Det som tidigare sålts som smink såldes istället som tvålar eller doftvatten.

På 1800-talet och det tidiga 1900-talet växer biologin som akademiskt ämne, och med det en systematisering av människan och utseendet. En viss sorts utseende sattes samman med vissa personliga egenskaper. Guillaume Duchenne gav fattighjon elchocker och fotograferade ansiktsuttrycken. Johann Caspar Lavater (som levde på 1700-talet men vars arbete var betydelsefullt även långt senare) skrev enorma mängder beskrivningar på vad olika delar av utseende avslöjade om karaktären – fysionomi. Han ansåg till exempel att ju mer rynkor och fördjupningar en människas panna var, desto sämre förstånd hade människan. Vackrast var blå ögon. Den som inte hade en liten insänkning där pannan övergår till näsa kunde man inte vänta sig något stort av.

Att vara slav under idealet är inte något som bara kvinnor har kämpat med. Även män har fått sin beskärda del, och får fortfarande, och det ska man absolut inte förringa. En betydelsefull skillnad måste dock lyftas fram. Medan männen under tidigare århundraden har haft möjligheten att skaffa sig en karriär har kvinnans enda chans i livet varit att bli gift, med den naturliga följden att behovet av att följa idealen och med plågsamma metoder förändra sitt utseende har varit betydligt större hos kvinnor än hos män. Däremot är dessa ideal ingenting som männen ensamma har upprätthållit och de kan knappast sägas reflektera patriarkatet som sådana (även om giftermål som enda chans i livet förstås är en effekt av patriarkatet). Faktum är att man i 1700-talets England lade fram ett förslag om lagstadgande mot att kvinnor genom allsköns medel förändrade sitt utseende så till den milda grad att männen kände sig lurade.

I jämförelse med tidigare århundraden är dagens valmöjligheter vad beträffar utseende enorma. Det finns normer som varken kvinnor eller män kan gå för långt utanför, men inom normen ryms en fantastisk mängd olika, sunda ideal. Vi måste bara vara starka nog att tro på oss själva, sluta tro att vi är offer för skönhetsindustrin och fortsätta arbeta för tanken att inre kvalitéer inte avspeglas i yttre kvalitéer.

Den som vill läsa mer rekommenderas Carolina Browns Skönhetens mask. Titta gärna också på äldre handböcker, exempelvis The Toilette of Health, Beauty and Fashion från 1843 som finns på Google Books här.

Vardagslivet

Positivt attityd

Det regnar. Rätt mycket dessutom. Faktum är att det bara öser ner från en tung, grå himmel. Enligt prognoserna ska det fortsätta i samma stil hela dagen.

Och allt jag kan tänka är: ”Hurra! Det är inte snö!”