Kulturkrockar · Vardagslivet

Att uppfostra flerspråkiga barn

Jag får ofta frågor om språken i vår familj och tänkte att det är hög tid att jag svarar på en del av frågorna om hur vi gör och tänker kring flerspråkighet. Basic facts: Jag pratar konsekvent svenska med barnen. Min man pratar konsekvent finska med barnen. Tillsammans pratar jag och maken engelska, eftersom ingen av oss kunde den andras språk när vi först träffades.

En del av frågorna jag får rör om inte barnen ändå blir förvirrade av så många språk och att det därför inte är särskilt bra för barnen att växa upp i en trespråkig miljö. Och det där är en väldigt tråkig inställning. Barn blir nämligen inte alls förvirrade av många språk, trots att vuxna tycks bli det. Barn är gjorda för att lära sig språk och lära sig system för hur världen är organiserad. Allt man behöver är alltså att barnen kan räkna ut hur språken runt omkring dem fungerar, genom att man konsekvent använder dem på samma sätt. Det samma gäller exempelvis böcker. Världen går inte under för att man läser en bok som är på ett annat språk än det man pratar med barnen, för barnen vet att just den boken är på det språket.

Däremot ska man förstås vara medveten om att barn lär sig i olika takt och på olika sätt. Vilho sa inte många ord innan han fyllde ett, men när han var två talade han både finska och svenska flytande, och i treårsåldern började han översätta mellan språken. Nu när han snart fyller sju är ett av hans stora glädjeämnen att han på förskolan fått lära sig sånger på både italienska och estniska. Han både läser och skriver finska och svenska och förstår och talar lite engelska. Han älskar att lära sig nya ord, fortfarande, och har alltid varit väldigt tålmodig när jag förklarat saker för honom. Som riktigt liten tränade han ord genom att peka och jag sa vad det var i runda slängar tvåhundra gånger per objekt. Det var inte alltid han sa efter, men man såg att han tyckte om att höra orden och att han liksom tog dem till sig. Jag har läst och sjungit mycket  för honom, men inte extremt mycket, utan istället kan vi sitta i timmar och prata om olika saker och diskutera världen. Hans språkinlärning har väldigt mycket med intresse och fallenhet att göra.

Tilda har inte lika mycket tålamod att lyssna på förklaringar för hon är alltid på väg någonstans och har någon lek som måste lekas. Faktum är att hon inte ens haft tid att lära sig ord den vanliga vägen, med ett ord i taget, utan sa som sitt första ord ”vaehe” (vad är det). Svenska talade hon hyggligt när hon var tre, men finskan lossnade egentligen ordentligt först nu i somras, när hon fyllt fyra. En del engelska uttryck snappar hon upp. En dag förklarade hon sakligt för mig att man inte fick säga ”fuck”. En annan dag skrek hon ”holy cow” när hon blev förvånad (Vilho säger förresten ganska ofta ”holy mother of cow” – en egenhändigt hopknåpad form av kraftuttryck). Förra veckan hörde jag för första gången Tilda översätta mellan språken, det vill säga hon hörde orden på finska och berättade samma sak för mig på svenska, vilket är nästan två år senare än storebror. För Tilda har jag läst och sjungit mer än för Vilho, för hon älskar det – men inte för att hon vill lära sig nya ord utan för att hon gillar berättelserna och musiken. Hennes språkinlärning följer ungefär normalkurvan för tvåspråkiga barn, men jag tycker ändå att man ska vara väldigt försiktig med att jämföra barns språk rent tekniskt och i stället se hur de använder språket och hur de själva tar till sig sitt språk.

Båda barnen har de första åren bytt till finska när de talar med folk de inte känner, trots att vi kanske varit i Sverige. På så vis har finskan varit någon sorts default som de förutsätter att alla kan. Det har dock inte varit några problem att få barnen att byta språk genom att prata svenska med dem, och i allmänhet tror jag att det med små barn är betydligt bättre att uppmuntra till att prata ett visst språk genom att själv prata det med barnen. Exempelvis pratade Vilho alltid finska med Tilda i början, men efter att jag i några dagars tid översatt allt han sagt till sin syster till svenska så bytte han självmant språk och de båda pratar fortfarande svenska med varandra även om de är ute och leker med finskspråkiga vänner. Små barn (under fyra år brukar man väl räkna med) är inte medvetna om vilket språk de talar och kan således inte byta genom att man säger till dem att använda ett annat. Som vuxen får man istället gå in i leken och in i samtalen och översätta (men aldrig rätta!) och ge språket till barnen.

Jag tror också att det är jätteviktigt att det där med vilket språk man ska tala i vilken situation förklaras för barnen på ett sätt som de kan relatera till och på ett sätt som uppmuntrar till att tala det ena språket snarare än förbjuder att tala det andra. De flesta av oss med svenskspråkiga barn har säkert någon gång fått säga till dem att prata svenska istället för finska, men även små nyanser i vad man säger har betydelse eftersom barn gärna förstår saker bokstavligt. Om man säger ”nej, prata inte finska” förstår barnet att det inte ska prata finska men säger man ”prata gärna svenska” förstår barnet att det gärna ska prata svenska. Dessutom tycker jag att man kan motivera för barnet varför ett visst språk ska användas. Jag brukar uppmuntra till att prata svenska genom att säga att de på så vis tränar så att de ska kunna prata med folk i Sverige, med släktingarna där, och så pratar vi om alla ord som folk i Sverige inte skulle förstå och så skrattar barnen så de kiknar. En annan viktig sak som svenskspråkig förälder är att inte vara rädd för att uppmuntra barnen att tala finska i vissa situationer och att berömma barnen även för finskan,  så att man inte skapar en hierarki av språken där det är generellt bättre att tala det ena eller det andra.

Barnen kanske blandar språk ibland och de kanske tillverkar sina egna ord och uttryck, men det är inte ett tecken på språklig förvirring och ett förebud om ett långt ensamt liv som finlandssvensk avfälling på en skärgårdsö utan el utan är bara så som barn testar vad som funkar och inte. De provar och lär sig, just så som de ska.

049

 

Vardagslivet

Passa på!

I går snyltade jag på min förra arbetsplats julfest, lite för att julfesten här hemma på mitt eget kontor tenderar till att kretsa kring saker som luktar död fisk och vem som kan bli räddast för ett par strumpor eftersom det bara är jag och tre katter på det här kontoret, men mest för att mina förra arbetskamrater är de mest storslagna festprissar jag någonsin mött.

Det är väl kanske inte helt kronologiskt korrekt att säga att det blev sent, men vi kan säga så här, att jag hann med ungefär en timmes power nap innan det var dags att gå på dotterns julfest på dagis. Det muttrades något om att somliga har riktiga jobb när jag uttryckte en viss förvåning över att det fanns så många som faktiskt var vakna då när dagisjulfesten började. Själv är jag rätt glad över mitt jobb just nu, så här fem minuter innan jag kommer att somna för att vakna upp och ha tangentavtryck i pannan.

Och så ska jag berätta om den enda smarta tanken som kommer att formas i min hjärna i dag, nämligen den om hur man blir färdig i tid till julfester som hålls okristligt tidigt på morgonen: man låter bli att sminka av sig. Vanliga lösögonfransar i styckförpackning och MaxFactors Lip Tint (som jag förövrigt älskar) håller prima! Resten av ansiktet – not so much.

20121213-102333.jpg

Vardagslivet

Små saker roar små barn

I kvällens godnattsaga, som handlade om en tågresa, läste jag flera gånger tåg-banaaaan istället för tågbanan vilket utlöste hysteriskt skratt.

Barnen tyckte också att det var roligt.

Vardagslivet

Årets leksak

Det är med viss skepsis jag mottar nyheten att Monster High har utsetts till Årets leksak år 2012. Jodå. Tilda älskar Monster High. Men det är inte ett tecken på att det är en extraordinärt bra leksak utan på att Mattel har lyckats ungefär så bra i sin marknadsföring och branding som man kan förvänta sig av ett företag i den storleken. Hade själva leksaken – dockan med tillbehör – varit vad barnen faktiskt föll för hade just leksaken varit nog. Så är det inte. I jämförelse med märket Monster High är leksaken av sekundär betydelse för Monster High finns numer överallt; på kläder, pennor, block, nyckelringar. Allt. Vad Monster High är är alltså inte en leksak bättre än de andra, utan ett miljonbeloppsmaskineri av marknadsföring inriktat på den obehagligt starka konsumtionsgruppen unga flickor.

Och det är väl egentligen inte hela världen. Jorden och kommersen snurrar på. Men jag tänkte att vi kunde tipsa varandra om leksaker som inte har samma branding-potential men som vi och våra barn gillar ändå.

20121024-134450.jpg
Långsvansarna har tveklöst varit en hit. I Storbritannien, där jag köpte den första av dessa små, är det ett enormt brand, men här har de inte slagit igenom lika stort. Än(?). Barnen älskar dock alla gosedjur som kommer med någon sorts story och särskilt sådana som tjuvåker hem med mamman på flygplanet utan att mamman hade en aaaaning om att de satt där i väskan…

20121024-134511.jpg
En katt och en eller två pinnar med snören som en gång i tiden hade fjädrar. Många långa timmars vild underhållning.

20121024-134521.jpg
Det här är små klossar av potatisstärkelse som man fuktar lätt och därefter trycker ihop till kul mönster. Det roliga är att om man bara är försiktig med vattnet och låter skapelsen torka är de hyggligt hållbara att leka med sedan.

20121024-134532.jpg
Årets tveklöst största hit har varit de spelkulor jag köpte. Och om barnen någonsin tröttnar på att spela har jag en hel del krukor och vaser jag skulle vilja dekorera med vackra kulor… Rekommenderas varmt!

20121024-134540.jpg
Väskor. Båda barnen älskar väskor i alla former och storlekar, med hjul, med band, med dragkedjor, med lås. Väskor is da shit. Och vill vi snacka lyckad branding utan en verklig produkt måste Hello Kitty vara skolexemplet…

20121024-134546.jpg
Utklädningskläder är fortfarande populära och en gammal hatt och mina skor brukar räcka rätt långt. Just den här tingesten, en Panto-Mimo, fick barnen varsin av i julklapp. Det är ett stretchigt material som man kan se ut igenom när man väl krupit in och som kan användas till hur många kul monster som helst.

Så där. Där är några tips på saker som funkar hos oss. Ni då?

Kuriosa: Egentligen är jag mest förtjust i böcker och spel, och barnen är rätt sålda på det också, men fler sådana tips en annan dag!

Kulturkrockar

Hederligheter

En hederlig man är en man som står med båda fötterna på jorden. Han är ärlig mot sina kamrater, lämnar in plånboken han hittade på gatan till polisen utan att ens titta i den och svär inte fast att något skulle gå honom emot. Han sviker aldrig sitt ord och han står ståndaktigt för det som är rätt och ger en röst till dem som är svaga. En hederlig man tar inga mutor och inga genvägar, utan sköter målmedvetet sitt arbete – trygg i vetskapen att han gör det rätta.

En hederlig kvinna är en kvinna som bara ligger med en hederlig man.

Historikerns historier

Vad ett patriarkat är, och vad det inte är

Jag fick en fråga om vad ett patriarkat är för något. Det är ju ett ord man hör rätt ofta, och ett ord som jag själv använder i min forskning. Att förklara vad ett patriarkat är, är egentligen väldigt enkelt.

Ett patriarkat är ett samhällssystem där män (oftast äldre män) har den ekonomiska, juridiska och politiska makten. That’s it.

Ett patriarkat är alltså inte per definition ett samhällssystem som män har uppfunnit i syfte att förtrycka kvinnor, men det är heller inte ett system som ett gäng fulla rödvinsfeminister hittat på för att berättiga kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser. Att ett samhälle är patriarkalt säger ingenting om hur vanliga män och kvinnor lever sina vardagliga liv. Ett patriarkat är en ram, där själva bilden som ramen omger kan se ut på många olika sätt. Den jämförelse jag brukar göra för att förklara vad jag menar är med monarki. En monarki är ett samhällssystem där det finns en kungafamilj. Termen säger dock ingenting om hur samhället i övrigt fungerar, vilka andra maktfaktorer det finns eller hur vanliga män och kvinnor lever sina vardagliga liv.

Av någon anledning tenderar en viss sorts människor att bli väldigt arga när man talar om patriarkat, som om det skulle vara en ideologisk eller politisk vinkling av historien. För alla som sysslar med svensk historia är patriarkat en lika självklar term som monarki – det finns ingen pågående vetenskaplig diskussion om huruvida patriarkat är en användbar term eller ett feministiskt påhitt för det är så självklart att patriarkatet är ett historiskt faktum. Att diskutera patriarkatets existens i det medeltida Sverige med en historiker är som att diskutera trovärdigheten i evolutionen med en biolog. Det ger liksom inte intryck av att man är särskilt insatt i vad modern forskning kommit fram till.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Duktighetshysterin

Det pågår en väldigt intressant debatt om det här med duktighetshysteri. Ni vet, när alla hela tiden vill vara så där duktiga som alla andra verkar vara och så blir man stressad, får magsår och blir utbränd. Det sägs att det är något i tiden nu, det där med duktighetshysterin. I en del krönikor väljer man att se en förklaring i livsstilsmagasin och i överpolerade bloggar som visar förskönade verkligheter som vanliga människor inte kan nå upp till. Man talar om superfamiljer som får hela vardagsrumban att likna ballroom dancing, om de där som lyckas lägga Pusslet så att de inte bara hinner med barnen och sina underbara jobb utan också bakar cupcakes och går på yoga. Nu är liksom eran då vi hetsar varandra till att alltid prestera mer och då alla ska vara så jävla duktiga hela tiden.

Och på ett sätt kan jag hålla med. Det finns en sorts duktighetshysteri, en förväntan att orka och kunna och dessutom göra det med ett leende. Däremot är det absolut ingen nyhet. Det är så här samhällen fungerar. Människor i samhället pressar och trissar varandra, men också peppar och hjälper varandra, att nå till det som samhället ser som viktigt för individerna. Idag heter det självförverkligande. För fem hundra år sedan hette det ekonomisk trygghet. Jag vill absolut inte förringa dem som jobbar för hårt, som känner av pressen, som inte orkar, inte hinner och som faller utanför. Det är tungt, och jag tror att alla någon gång finner sig själva stå där på kanten och svaja. Men jag tror att vi missar någonting fundamentalt i hur samhällen fungerar, och har fungerat rent historiskt, om vi tror att vår tid just här och nu kännetecknas av en press att prestera som inte har funnits tidigare.

För den pressen att prestera finns i alla samhällen, överallt, i alla tider. Prestationen ser bara inte likadan ut. För fem hundra år sedan låg det enorm press på människor att arbeta oerhört hårt med betydligt tyngre uppgifter än vad vi har idag. Två veckors sjukledighet för stress existerade inte. Det fanns en press att lära sig reglerna för socialt samspel, att inte göra några övertramp, att hållas innanför ramarna, att socialiseras in i den rätta kontexten för att kunna hitta en livspartner. Men inte vilken livspartner som helst, utan en som man sedan faktiskt skulle tillbringa resten av livet tillsammans med (låt vara att det var kortare än i dag med tanke på beräknad livslängd), som man skulle få barn tillsammans med och som skulle utgöra den ekonomiska och sociala trygghet samhällssystemet inte ännu gav. Nej, hysteri att vara duktig, att prestera och att passa in har alltid funnits.

Istället skulle man kunna se det som att vi har det rätt bra idag. Duktighetshysterin kanske florerar, men bara om vi tillåter den. Vi har samhällssystem som skyddar oss (även om de är långt ifrån felfria) och det värsta som kan hända för den som säger nej till duktighetshysterin och vägrar följa strömmen är att den gör något annat. Det finns ingen utstötthet ur den sociala gemenskapen för den som inte bakar cupcakes, det finns inga kyrkostraff för den som klär sig i alternativa kläder och inga offentliga tillrättavisningar av den som skiter i att dyka upp på bikram yoga. Problemet i dag är alltså inte att det finns duktighetshysteri och prestationsångest – det är tidslösa fenomen – utan att en del lockas in i myten om att människans viktigaste mål i livet är ett självförverkligande någon annan har definierat. Säg nej, nästa gång. Det är varken svårare eller lättare än så.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Girlfriend mode på universitetet

Igår talade vi så där i förbigående om huruvida att spela straight, vit man i The Real World kan jämställas med ett girlfriend mode. För er som mot all förmodan inte är supernördar är girlfriend mode en term som myntades (rätt ofrivilligt) när ett dataspel släpptes med en co-op (där två spelare samarbetar) och den ena spelaren är klart sämre men inställningarna i spelet kompenserar för detta. Som exempelvis när herr Nörd vill introducera fröken Flickvän till dataspelandets fantastiska värld utan att hon, som inte spenderat de senaste tre åren på en soffa drickandes Red Bull, blir slaktat vid den första encountern. Vi ska inte gå in på det möjligen en smula sexistiska i detta, utan raskt gå vidare med att konstatera att girlfriend mode tycks förekomma även inom universitetsvärlden.

I USA växer trenden med att anställa par (dual hiring) som båda är akademiker, vid universiteten. Den största orsaken till det är att man genom att erbjuda även partnern anställning kan garantera att få just de akademiker man söker – personer är förstås mera villiga att flytta till ett visst universitet om även partnern kan få anställning. Det som skulle kunna vara en riktigt bra idé för att hålla ihop familjer och ge två akademiker karriärmöjligheter blir dock ett system som gynnar män. En rapport från 2008 angående universitet som anställer par visar nämligen att männen värderar sin egen karriär högre än kvinnans i 59 % av fallen. Det kanske inte är så konstigt om man samtidigt betänker att män i 58 % av fallen är den som varit det huvudsakliga målet för anställningen och att män inom akademien tjänar mer. Men 54 % av kvinnorna var ovilliga att ta en anställning där deras partner inte kunde få en tillräckligt bra position, den tveklöst största anledningen till varför kvinnor tackade nej till erbjudanden. Kvinnorna är alltså inte beredda att bygga sin karriär på bekostnad av sitt förhållande. Männen ser sin egen karriär som det viktigaste.

Att erbjuda akademiker som lever i parförhållanden anställning vid samma universitet är en lysande idé! Man bidrar till mångfalden och ger människor möjligheter att bidra till forskningen där de behövs som bäst. Använt på rätt sätt kan dual hiring också minska genusskillnaderna inom akademien.

Men som det ser ut nu (åtminstone i USA) är dual hiring närmast en form av girlfriend mode. Kvinnornas karriär värderas lägre av männen (oavsett vem av dem som tjänar mest) och om 53 % av de kvinnliga professorerna tar med sig manliga professorer är motsvarande siffra för manliga professorer endast 19 %. Visst skulle man kunna argumentera att männen därför har helt rätt i att deras karriär är viktigare, men med tanke på hur många av de högt utbildade kvinnor som tackar nej till en anställning för att mannen inte kan erbjudas jobb är det snarare något som ligger i kulturen – inte i ekonomiska realiteter. Mannen värderar sin karriär högre, prioriterar den oftare och kvinnan som åsidosatt sin karriär för hans skull fortsätter att spela i girlfriend mode. Jag vet att det finns många där ute som tycker att kvinnor helt och hållet får skylla sig själv. Det är väl bara att ta det där jobbet och bygga sin karriär. Med tanke på hur få av de högt uppsatta kvinnorna som har en partner kan dessa kvinnor då också förbereda sig på ett liv i ensamhet. Mannen som lämnar kvinnan för sin karriär kommer däremot, statistiskt sett, att gifta sig. Kanske rent av flera gånger.

Visst är det till viss del upp till kvinnorna att säga nej till girlfriend mode och se till att spela fullt ut. Men då måste också männen börja värdera kvinnors karriärer om inte högre så åtminstone likvärdigt med sina egna.