Vardagslivet

Vad är jag?

Jag talade med en reporter i telefon som efter vårt samtal undrade hur jag vill bli benämnd. Min första tanke är alltid Evil Overlord. Min andra ”She who must not be named”. Men min tredje är lätt förvirrad.

Inte vet jag.

”Doktorand i historia” är väl vad det brukar bli. Men mer då? Är jag ”jämställdhetsbloggare” till exempel? Eller ska jag bara vackert ge mig till tåls tills ingen kan säga emot när jag kräver att det står Evil Overlord? Svåra existentiella frågor detta.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Bat-genus

Igår var vi och tittade på The Dark Knight Rises – den senaste Batmanfilmen. Nu är det ju så här att jag gillar hjältefilmer, kvinnor i högklackat och män i trikåer (om det inte är min egen alltså, utan på film). Inte helt överraskande gillar jag också Batman och under eftertexternas pompösa musik var jag så hjältefilmsskadad att jag var tvungen att prova några, i min egen värld riktigt snygga, poser som min make inte kanske fann lika imponerande som jag gjorde. Alltså det är ju sånt som händer när man tittar på sånna filmer. Det vet ju alla.

Och egentligen ser jag ingen vits i att plocka sönder varenda film som kommer och genusanalysera allt. En del filmer är helt enkelt bara till för att ge filmskaparna lite mer pengar och ge biobesökarna oemotståndliga impulser att skaffa sig en mantel och börja posera. Men när jag sitter där i biomörkret och ser man efter man puckla på någon annan kan jag inte låta bli att fundera över vilken manssyn sånna här filmer reproducerar. Mannen som äventyraren, brottslingen och hjälten – manen som våldsverkare. Och let’s face it: Batman är på intet vis unik på det här sättet. I gatufighterna, i den organiserade brottsligheten, i fängelsescenerna: män.

Visst, Catwoman är också en skurk och visst, superhjärnan är kvinna, men alla de tusentals som mejas ner, som peppras med maskingevär, som blir offer för bomber och alla de som åsamkar den här skadan (utom två, då) är män. Samtidigt, i den riktiga världen, finns det en förvånansvärt stor och högljudd grupp som brukar tala om hur feministerna (som en homogen grupp av ondskefulla manshatare) är de som reproducerar myten om mannen som våldsverkare. Nu känner ju inte jag Christopher Nolan, han kan ju vara extremfeminist och i maskopi med de däringa feministerna som sprider lögner om den våldsamme mannen och så fall tar jag tillbaka det här. Men jag tänker mig ändå att filmer som Batman, skapade av män i underhållningssyfte, är en betydligt viktigare i faktor när samhället uppfattar män som potentiella våldsverkare.