Stirra ut genom ett fönster.
Etikett: Jag borde ha anat det borde jag
Det var den lördagskvällen det
Jag har hela dagen gått och laddat inför att få sjunka ner i TV-soffan och i en intelligensbefriad rosa bubbla få titta på en sån där romantisk komedi med en snygg kille och en snygg tjej som träffar varandra, blir kära, upplever misär och tvivel och sedan på slutet ackompanjerade av en plonkande kvasitrubadur springer och letar efter varandra bara för att se den andre med en annan snygging som precis innan allt är över visar sig vara en kusin från Frankrike och huvudpersonerna äntligen kan pussas. Jag skulle bara lägga barnen först. Och så tassar jag tyst ut från barnens rum och hinner nätt och jämt tänka att det där gick ju oväntat snabbt innan jag ser att klockan tamefan snart är elva.
Det är inte rättvist.
Det här med att pilla in saker i näsan
Tilda: Mammamammamamma veeeeet du vad Saga gjorde idag?
Jag: Nej, hjärtat, vad gjorde Saga?
Tilda: Hon sa till mig att stoppa in en pastill i näsan!
Jag: Alltså, hon sa till dig?
Tilda (indignerat): Mhhmm.
Jag: Och vad gjorde du då?
Tilda (tittar på mig lite som att hon inte möjligtvis kunde komma på en dummare fråga jag kunde ha ställt): Stoppade pastillen i näsan förstås.
Jag (kväver inte skrattet riktigt så professionellt som situationen hade krävt): Jasså? Hur fick du bort den då?
Tilda: Så här!
*kraftigt blåsljud med viss underton av pipande från Tildas näsa*
Tilda: Och då sa det PLOPP och så kom den ut och vet du vad att där var blooood!
Jag: Yäk. Vad gjorde du sen då?
Tilda: Sen åt jag upp den förstås.
Första kvällen i St. Andrews
Idag har verkligen varit en resandets dag. Först flyg Helsingfors – Arlanda, sedan Arlanda – Edinburgh. Därifrån med världens trevligaste taxichaufför som gav mig sitt kort och uppmuntrade till att ringa när som helst vad än jag behövde – till exempel skjuts till St. Andrews – för jag är ju historiker och gillar gamla grejer och han är pensionär *wink* *wink* till Pepperberry i Edinburgh och ett stort hål i månadens budget i form av en rejäl kasse nya, vackra kläder. Därifrån till tågstationen och vidare mot Leuchars (uttalas Loochars) underbart pittoreska station och med en taxichaufför som fann det nödvändigt att påpeka att han inte var alkoholist in till St. Andrews.
Och här är så vackert att man får lust att dra på sig en lång frasande klänning ännu oftare än vad jag annars får lust med det och gå ut på klipporna mot havet med katedralsruinen bakom sig och fladdra med håret och längta efter något samtidigt som man håller det sidenband som borde pryda ens stora hatt i en hårt knuten näve.
Men det finns två saker jag har svårt med. För det första äger universitetet typ allt i hela St. Andrews. Allt. Av detta faktum följer att det knappt finns en käft över trettio år att skåda. Min närvaro höjer medelåldern på vilket ställe som helst. Det är lite deprimerande.
För det andra älskar alla de där unga hippa universitetsfjollorna att jogga. Överallt är det någon trendig ungdom som flåsande svischar förbi. Faktum är att jag har sett fler joggare än folk över trettio. Det är mycket deprimerande.
Pluggboxen levererar
Ni vet den där pluggboxen som jag möjligen var en smula oförtjänt kritisk mot, den är nog kanske inte trasig i alla fall. För nu kommer det småplantor med sån fart att Jack hade tyckt att hans bönstjälk gav honom gråa hår.
Katterna firar vår
Ett tydligt vårtecken är att katterna är mer ute än inne. Till och med gamle Katt är ute i trädgården, trots att han helst inte rör sig utanför sin bekvämlighetszon fåtöljen bredvid elementet – matskålen – min säng när förmiddagssolen skiner in.
Poppy visar växthuset var skåpet ska stå. Så att säga. Medan hon låg och solade sig på kanten blev kanten helt ba ”du är dum i huvet” å hon ba ”ta tibaks de där” och kanten ba ”make me, bitch” och Poppy ba ”take this, din kant”.
Alla tre katterna kan sitta i evigheter och stirra på en bestämd plätt i gräsmattan av det uppiggande nöjet att i det ögonblick jag rest mig från stolen för att komma dit och inspektera fräsa iväg snabbare än en löning och från ett tryggt staket någonstans under förevändningen att de bara tvättar sin tass betrakta grannarna med stigande oro konstatera att nu står den där konstiga svenskan och stirrar på en plätt i gräsmattan igen.
Och sen har vi långa filosofiska diskussioner om det rimliga i att jag får röra min fötter utan att dessa betraktas som hot mot den allmänna kattsäkerheten och måste avrättas.
Borttappat
Vilho (från lekrummet): MAMMAAAAAA!
Jag (från köket): Ja, älskling?
Vilho: Jag hittar den inte!
Jag: Vaddå?
Vilho: JAG HITTAR DEN INTE!
Jag: Jo, jag hörde. Vad är det du inte hittar?
Vilho: Den där grå.
Jag: Om jag ska hjälpa dig behöver jag nog en lite utförligare beskrivning.
Vilho: Den grå med två ploppar.
Jag: Den grå med två ploppar vaddå?
Vilho: Legobiten förstås.
Jag (går in i lekrummet): Ditt Lego ligger ju där i lådan. Så svårt kan det väl inte…
Pussar på TV
Jag förstår att man var restriktiv med kärleksyttringar på TV förr i tiden. Men varför i hela friden skulle de liksom vicka på huvudet när de pussades? Och pussades vanligt folk också så eller tänkte man redan då att ”shit asså, den där bruden kommer ha sån sjuk nackspärr efter allt det där vickandet”?
Man blir lite stirrig liksom men bara lite. Stirrig alltså. Kanske. En smula.
Tidigt imorgon bitti åker jag till Glasgow. Det är kanske inte alldeles rätt att säga att jag är nervös. Snarare är jag oroväckande nära ett nervsammanbrott. Inte så att jag oroar mig över min presentation utan mer resan dit. Jag är inte så bra på att flyga. Eller alltså. Ingen människa är väl så bra på att flyga, det var därför någon cynisk overachiver med storhetsvansinne uppfann flygplanet, men jag är i ärlighetens namn inte så så bra ens på att sitta i ett flygplan. Jag tror inte på Gud men om jag hade gjort det är jag övertygad om att han hade försett oss med vingar om det var tänkt att vi skulle flyga och att han nu sitter i himlen och undrar om de där puckona i de flygande plåtburkarna inte har läst om Babels torn. Ungefär.
Och dessutom blir jag åksjuk.
Så jag har försökt dämpa oron genom att dricka. Förmodligen hade det fungerat betydligt bättre om jag druckit förslagsvis vodka istället för kaffe.
Vid samma tid som dinosaurierna. Ungefär.
På Vilhos enträgna begäran skaffade vi Hugo till paddan. Ni vet det där spelet med ett litet troll som springer i gångar och som försöker rädda sin familj som blivit tillfångatagen av den ondskefulla häxan. Det spelet.
Vilho: Men varför kan man inte rädda den där familjen?
Jag: Jag vet faktiskt inte. Jag minns inte hur det funkade då när jag var liten och man spelade det där.
Vilho: Kanske om man har fler liv när man kommer dit?
Jag (utan att en sekund reflektera över att min sexåring tycker att ”flera liv” är en förutsättning för att klara sig igenom svåra situationer): Möjligen. Alltså, spelet är ju väldigt enkelt.
Vilho (tittar på mig med sårad blick)
Jag (minns att han knappt klarar ens de lättaste banorna): Alltså, jag menar inte enkel som i lätt, utan enkel som i simpel.
Vilho: Va?
Jag: Jo, spelet är ju egentligen gjort för att spela med en telefon, därför har det inte så många funktioner och är väldigt svårstyrt.
Vilho (förstår verkligen inte kopplingen): Va?
Jag (åldras femtio år omedelbart utan att passera gå): På.. ja du vet… en telefon. Då på den tiden när man bara hade telefonerna att ringa med.
Hit och dit och tillbaka igen 