Söker stipendium som en galning. En dag söktid kvar. Har blivit veritabel floskelmaskin. Dessutom är det ju alltid härligt att vara ute i sista sekund för det ökar ju inte sannolikheten att man gör en massa fel eller så. Och ingen här brukar ju göra fel ens i de genomlästa versionerna. Nej då.
Köpte sedan sånna här till mat. Vet inte vad det är men de heter något konstigt på tyska och ser ut som astronomiskt stora bandmaskar. Känns oerhört passande just nu.
It can not be unseen.
Just nu sitter jag mitt upp i den ångestfyllda perioden som alltid slår till någon vecka innan man ska presentera ett paper. Då när man inte har skrivit så lite att det är rimligt att ge upp men inte tillräckligt mycket för att man ska vara i närheten av inom tidsramen. Den där ångestfyllda perioden när allt det man studerat, vet och kan plötsligt löses upp och man inser att man inte kan någonting om sitt ämne. Och att man snart ska presentera ett resultat som av hänsyn till både publik och finansiärer borde vara något mer substantiellt än ”asså, ja fatta in hela grejen märendära lagen asså. Så ja åt choklad.”
