Min högt vördade, älskade make har städat sitt skrivbord. Det är ju jättebra. Egentligen. Klart att jag är glad att han emellanåt visar lite städiver. Det är bara det att hans städning av sitt skrivbord till vad som gränsar till helt och fullkomligt gick ut på att flytta grejerna på hans bord till mitt bord. Detta leder förstås till att mitt bord ser ut som om en ondskefull kopieringsmaskin druckit sig full på kaffe, ätit ett tjugotal biblioteksböcker och sedan spytt på mitt skrivbord. Där ligger numera böcker, papper och post-its – en oroväckande stor andel av dem med kaffefläckar – i en sådan ordning att det skulle få vilken psykolog som helst att dra långdragna slutsatser om både min barndom och mitt sexliv.

Och det är klart att man inte ska göra generaliseringar men herregud ändå att män inte kan städa som vanligt folk. Eller att… Ja, ni vet… Min man inte kan städa som jag vill. Så jag konfronterade honom med något lugnt och sansat i stil med ”men du har ju förihelvete bara lagt allt jävla grejer på mitt bord fattaru inte att jag måste kunna sitta där och jobba eller”. Och han svarar något lika trevligt som var ganska nära ”men det är för fan dina egna jävla grejer” och jag sa säkert något om att jag varit gravid i nio månader och han sa att han faktiskt köpt en kamera till mig och sedan gjorde vi som alla gifta par. Vi tittade på TV hela kvällen.

För visst kanske jag oftast brukar städa mitt eget skrivbord genom att lägga de grejer jag inte för tillfället använder på hans bord. Så skulle det kanske kunna vara. Men det känns ändå inte rättvist när hans skrivbord nu är helt tomt och mitt… liksom inte är det.