– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
På den enorma men ändå lokala handelsträdgården sålde de pelargonsticklingar för ett spottstyver. Sånt kan jag bara inte låta bli. Jag skrev förstås noggrant upp vilken sort det var för det ska man ju göra om man är en duktig odlare. Men så tappade jag lika förstås bort lappen så nu har jag tre små pelargonbebisar utan namn eller anknytning till sina riktiga föräldrar som är så ensamma i den stora förvirrande världen att jag blir helt sentimental och måste gå och prata lite med dem.
Imorgon åker jag till St. Andrews för att presentera delar av min forskning. Jag är så nervös att mina händer konstant är kallare än händerna på en riktigt gammal tant. Som är död.
Och så slits jag mellan det helt vansinnigt spännande att ge sig ut på resa och träffa (förhoppningsvis) likasinnade forskare och den där känslan av att jag inte borde lämna barnen. Att jag är en dålig mamma för att jag åker iväg, lämnar mina älskade små skyddslösa barn med min barbariske make som enda hopp i världen.
Det är riktigt tungt att vara helt oersättlig.
Men i bland känns det nästan tyngre att vara ersättlig.
Min högt värderade älskvärde make: So, how do you perceive your own character?
Jag: I’m a high level Rogue!
Maken: I’m a Knight! So you’re a Rogue, huh..?
Jag: Yep, I’m a big boobed Rogue.
Maken: Höhö.
Jag: But if you would have to chose from Paladin and Barbarian, what are you then?
Maken (funderar): I’d go for Paladin.
Jag: I think that when we met you were like Barbarian and now you’re Paladin.
Nördar har sina egna sätt att förklara varandra kärlek.
Men universitetets mejl-server har varit nere i, i skrivande stund, 6 minuter och jag håller på att få ett nervsammanbrott. Hur kan det vara så svårt att fixa?! Datanörds, do your thing!
Perkele.
Hela grejen med Magnus Ladulås gravöppning är så spännande! Först öppnar de graven det borde vara och hittar skelett från en betydligt senare hittills oidentifierad familj. Sen öppnar de en annan grav, Karl Knutsson Bondes, som möjligen någon gång i tiden kunde ha blivit förväxlad med grav 1 och hittar vad som faktiskt är Karl Knutsson Bondes lämningar.
Och sen hittar de baksidan av en tegelmur från 1200-talet (som måste vara en av de första eftersom tegel kom till Sverige först i slutet av 1200-talet) under koret i kyrkan. Nu vill man kika bakom tegelmuren för att se om Magnus Ladulås kanske är begravd där. Det är så vansinnigt fascinerande att om det inte vore för att man förstör även den mest grundliga manikyr när man håller på och gräver så hade jag kanske blivit arkeolog istället för historiker.
Läs mer på SvD eller arkeologernas blogg!
Jag tycker att det är helt rimligt att säga att man älskar någon om denna någon just ordnat så att ens stipendium betalas ut tidigare än vad man i sin numerologiska förvirring bett om på blanketten.
Vi har en gammal katt som heter Katt.
Hade det inte varit för att katten i filmen pratar franska hade jag varit helt säker på att det var vår egen Katt. Han har ungefär samma inställning till världen. Numer pratar vi bara med honom med fransk accent.
Ibland är fåtöljen för mjuk. Och solen för varm. Merde!
Jag och min högt vördade älskade make tittar på Poirot. Eller, egentligen är kanske inte själva tittandet riktigt lika viktigt som ritualerna runt tittandet. Ni vet. Gissandet. Vem dör? När? Var? Hur? Och av vems hand?
Och så insuper vi fantastiska brittiska uttryck. Som vi sedan förgyller våra vardagliga diskussioner med.
– Why darling, what a lot of tripe!
– I shall find that son of yours and give him a piece of my mind!
– Well, mademoiselle, so many people are disgusting. Now pass me the milk.
– Rather, old chap. I’m sure you’ll find some attractive company.
– Awww. Naturellement.
Men veckans bästa brittiska uttryck står utan tvekan Peter Kingdom för.
– We’re not playing good cop, attention deficit disorder cop.
EDIT ca två minuter senare: Fy fan vad jag är bra! Hann inte mer än trycka på knappen förrän det kommer ett ”No need sir. We’re quite sure the butler did it.” Men klart att han gjorde! Det är ALLTID butlern!
Ponera rent hypotetiskt att man skriver ett mejl till någon, ska vi för enkelhetens skull säga sin handledare. Och så ponerar vi lika hypotetiskt att någon som eventuellt skriver det fullkomligt fiktiva mejlet till en handledare tycker att det behövs en… typ… slutkläm. Liksom.
Skulle det då vara, rent hypotetiskt alltså, oförskämt att avsluta mejlet med ”men – som Jesus skulle sagt – vi ses väl efter påsk”?
Svenskt diplomatariums huvudkartotek för medeltidsbreven (SDHK) har redan ganska länge haft korta notiser om allt som ingår i Diplomatarium Suecanum ute i en databas på Riksarkivet. Den här databasen har varit… ska vi för att vara diplomatiska säga svåranvänd, trots att den givetvis har varit till stor hjälp för exempelvis mitt eget avhandlingsarbete.
Nu har Riksarkivet lanserat nya SDHK som inte bara har en betydligt förbättrad användarvänlighet samt nya enklare sökfunktioner utan också har ett riktigt snyggt reprofoto av (hittills) alla pergamentbrev från 1450-1520 som finns bevarade på Riksarkivet.
Det betyder att vem som helst som vill kan gå in och läsa vad medeltidsmänniskorna själva skrev. Jag ser det som en mänsklig rättighet att få ta del av sin egen historia, men att Riksarkivet också lägger ut foton och samtidigt fortsätter det tidskrävande arbetet med att transkribera och ständigt uppdatera databasen är jag helt otroligt imponerad över!
Det här är ett av de tusentals dokument som jag ska läsa och analysera, skrivet år 1453 i Uppsala. Det är en kvinna vid namn Katrin som stadfäster (alltså bekräftar riktigheten av) hennes nu avlidna systers donation till Uppsala domkyrka. Vad säger det här brevet om gifta mäns och kvinnors juridiska rättigheter?
Nya SDHK hittar man här!
Och för den som liksom jag nu sitter i ett euforiskt lyckorus redan innan de hunnit med morgonkaffet (något som i ärlighetens namn aldrig tidigare hänt) ska hålla i sig för även i Finland har man i dagarna lanserat en digital utgåva. Fragmenta Membranea är en samling med 9319 pergamentblad, de äldsta från slutet av 900-talet, vilka sedan reformationen gjort ett stort antal katolska böcker oanvändbara användes som skyddsomslag för exempelvis fogdars räkenskaper. Genom att sammanställa alla dessa fragment kan man utforska vilka sorters böcker och därmed även intellektuella strömningar som medeltidssvensken kan tänkas ha kommit i kontakt med.
Fragmenta Membranea finns här!
Hit och dit och tillbaka igen 