Strax före klockan fyra på morgonen väcktes vi av hotellets brandlarm. Det är på alla vis ett mycket tråkigt sätt att vakna, dels för att det inte direkt medför ett milt uppvaknade till ljuva toner av någon trevlig melodi utan till ett pipande som kan ge även den mest härdade omedelbar tinnitus, dels för att man efter den första förvirringen vaknar till insikten att den mjuka varma sängen måste överges till förmån för en utevistelse med ospecificerad tidsram.

Så vi gick ut via en larmad bakdörr, trötta och irriterade, iförda endast sovkläder och sökte oss till hotellets framsida där fler människor i ett liknande stadium av sömn samlades.

Det är fascinerande vilka saker man tänker på när man står där ute. Vad jag tycker att jag borde ha tänkt på är ”hoppas att alla hinner ut och att ingen skadas” men det jag egentligen tänkte var ”men va fan jag lämnade mina nya röda skor där inne this has better be ett falskt alarm”.

Vi såg brandbilarna komma med en fart som brandbilar borde hålla vid utryckning, varpå de svängde runt hörnet och körde åt rakt motsatt håll. Det är knappast att överdriva att påstå att detta inte direkt ingav en känsla av förtroende, men efter att den ena brandbilen kört runt kvarteret och kommit tillbaka och den andra brandbilen på inrådan av trötta, irriterade människor backat längsmed hela gatan var de åtminstone på plats. En stund senare åkte de iväg igen, och vi tolkade det kollektivt som en signal om att det var relativt ofarligt om vi gick tillbaka till sängs.

Så mycket mer sömn blev det kanske inte, men skorna är åtminstone säkra.

Och ingen människa skadades heller.