Etikett: Forskningen

Historikerns historier · Kulturkrockar

Att upprepa det självklara

Charlotte6 kommentarer

Jag sitter och grubblar över hur jag ska formulera de inledande meningarna till kapitlet om genusteori i avhandlingen och jag kommer hela tiden på mig själv med att försöka försvara varför jag har genus som en kategori – varför jag skriver genushistoria. Det är förvisso bra att alltid påminna sig själv om varför man gör det man gör, men när man sysslar med genus blir det nästan absurt mycket sådant.

I min avhandling gör jag liksom så många genushistoriker före mig. Jag tar upp och diskuterar den kvinnliga underordningen, förklarar den, sätter den i perspektiv. Men det är egentligen bara att upprepa det självklara, att tvingas börja från början varje gång, bara för att det rör genus. Inte någonsin har jag sett en ekonomihistoriker börja sitt teorikapitel med att försvara ståndpunkten att det rådde skillnader mellan olika klasser. Det finns ingen som tvivlar på det. Så varför ska jag behöva försvara och förklara utgångspunkten att det fanns en institutionaliserad kvinnlig underordning när det egentligen är lika självklart som klasskillnader? För att männen av idag känner sig hotade av att acceptera ett historiskt faktum?

Nej tack.

Historikerns historier

Säg att ni också ser det

Charlotte1 kommentar

Visst står det ”Sign. Jävla” sist, visst då?

Kuriosa: Och pluspoäng till den som ser vad det möjligen står om vi nu tänker oss att det kanske ändå står något annat.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Sånt alla doktorander bör veta: skrivhjälp

Charlotte10 kommentarer

I Finland skriver alla som skriver något i Word, utom de mest äventyrslystna vågat sig på att skapa text Adobe. Det är i princip inget fel på att vara traditionalist, men när jag för första gången satte mig ner och pratade med en kanadensisk doktorand om hur hon rent datatekniskt skriver sin avhandling kände jag mig grundlurad. Varför får vi inte bättre information om andra skrivprogram i Finland? Kanske skulle man kunna säga att jag upplever att jag nu hittat ett program som är bättre än Word, men det känns närmare sanningen att säga att jag sedan jag funnit Scrivener är av den bestämda åsikten att Word inte är till för att skriva något längre än en tre sidors pamflett. Max.

I Scrivener (utvecklat av ett företag som heter Literature and Latte, vilket bara det ger pluspoäng) är varje text ett projekt. Man gör alltså sin avhandling till ett projekt, vilket det förstås också i praktiken är. Så här ser min första sida ut i Scrivener:

Till vänster finns alla delar i projektet – alla mappar, undermappar och sidor med text. På anslagstavlan finns lappar med mina olika kapitel. Vill jag byta plats på kapitlen byter jag bara plats på lapparna. På varje lapp kan jag skriva en kort kommentar om vad exakt jag tar upp i kapitlet, för att få en större bild av avhandlingen och kontrollera att det utvecklas i den riktning jag vill. Varje lapp kan också märkas med vad lappen symboliserar (ett kapitel, ett underkapitel, en sektion…) och i vilket skick av färdighet det är (to do, first draft, revised draft…). Längst till höger kan jag fylla i anteckningar som rör hela projektet, men som inte syns i själva texten. Om vi öppnar det första kapitlet:

Om vi nu bortser från att allt i första kapitlet fortfarande är märkt med ”to do”, ser vi här att mappen för första kapitlet har en egen anslagstavla liknande den för hela projektet. Där finns det återigen lappar, denna gång sorterade efter mina olika underrubriker. Och igen; vill jag byta plats på något inne i texten flyttar jag bara lapparna på anslagstavlan. Vi öppnar texten hörande till underrubriken ”Law in Medieval Sweden”:

Här skriver jag allt jag vill ha under den rubriken. Känner jag mig osäker på hur jag formulerat mig tidigare, eller om jag vill vara säker på att diskussionen här anknyter till vad jag tidigare har skrivit kan jag öppna vilka textavsnitt som helst i split view och därmed skriva i två helt skilda textavsnitt bredvid varandra. Så här:

Och det bör tilläggas att alla skrivfunktioner, typsnitt och liknande är ungefär desamma som finns i Word. Scrivener har en fantastisk massa fler funktioner som jag inte använder eller helt enkelt inte har upptäckt ännu. Det är inte ett program man bemästrar i en handvändning, men när man väl har gjort det gör det ens liv betydligt lättare. En funktion som jag inte använder (än) men som jag gillar är möjligheten att sätta upp ett mål för sitt projekt. Man fyller i hur många tecken man bör ha skrivit och när det ska vara färdigt, och varje dag berättar Scrivener hur många ord du bör skriva för att hålla dig till målet.

Så, de största fördelarna med Scrivener är att en text som är så lång som en avhandling kan delas upp i mindre, lätthanterliga bitar som med ett knapptryck byter plats om det behövs och att man är helt fri att göra i ordning strukturen först (om man är lagd åt det hållet, som jag är) eller skriva först och strukturera sedan. I Scrivener är det också betydligt lättare att skapa sig en översikt över sitt projekt och att göra små anteckningar som inte finns för ens handledare att upptäcka inne i texten. Alla som någon gång glömt en fotnot i formatet ”citera tönten fast han har fel OBS sidnummer” när ett utkast lämnats in förstår vikten av en sådan funktion.

Det enda negativa ligger, i mitt tycke, i fotnoternas funktionalitet. Fotnoterna syns nämligen inline (inne i texten) markerade med grå bakgrund och går inte att stänga av. När texten i Scrivener ska exempelvis skrivas ut, eller skickas till kollegor för granskning, ändras förvisso fotnoterna till att antingen komma längst ner på varje sida eller samlade sist, så för slutprodukten har det ingen betydelse. Dessutom är det förstås betydligt lättare att redigera fotnoterna, kontrollera hur många man har och att se att de följer texten när de finns inline. Det är bara det att jag gillar att kunna editera min text utan att bry mig om fotnoterna, men det är väl en smaksak. Tydligen är det dock bara så här med fotnoterna i versionen för Windows; till Mac kan man få alla noter lyfta ur texten.

Scrivener är inte gratis (men kostar en bråkdel av Word), men man kan ladda hem en gratis trial. Gör det! Ditt liv blir aldrig detsamma igen!

Tips: All text skriven i Word kan copy pastas in i Scrivener med noter och allt i behåll. Text skriven i Scrivener kan med ett knapptryck omvandlas till RTF och därefter flyttas till Word. Men vem skulle vilja det liksom.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Varför historia?

Charlotte2 kommentarer

Dick Harrison skrev igår om varför han tycker att det finns ett behov av historia. Det är som alltid väldigt läsvärt. Bland kommentarerna där och från diskussioner på annat håll blir det tydligt att många tycker att historia ska man läsa om man tycker att det är kul. Alla de som tycker att historia är urtråkigt borde slippa. Jag läser historia för att jag tycker att det är kul. Om vi säger som så; man blir inte historiker för pengarnas skull. Men jag läser också historia för att jag är övertygad om att det är viktigt, just av de orsaker Harrison listar. Historia, oavsett om det är de närmaste decennierna eller sedan senaste istiden, lär oss vilka vi är och lika mycket om vilka vi kan bli. Historia ger oss en plats i världen, ett sammanhang.

Sedan ska man också vara medveten om att de senaste kanske hundra åren har skapat den oberoende historievetenskap vi har idag, den historievetenskap som har källkritik som fundament och som inte drivs av politiska mål. Den historia som skrevs under medeltiden var uteslutande beställningsverk med syfte att förhärliga och berättiga regenters eller kyrkans anspråk. Det nordiska 1500-talet såg absoluta kungamakter och en ökad produktion av historiker över släkter – komponerat med politiska syften och bränt i den stund de inte passar in. Sveriges 1600-tal och stormaktstiden har några fullkomligt underbara verk för att berättiga och förklara hur Sverige kunde annektera andra områden. Olof Rudbeck d.ä. argumenterade till och med för att det sjunkna Atlantis legat någonstans i Sverige, förmodligen i Uppland. Fortfarande i början av 1900-talet finns tendensen att förhärliga det egna förflutna i Sverige. Grimbergs megaklassiker ”Svenska folkets underbara öden” inte bara fastslår att ”det svenska folket” existerar som ett skilt folkslag utan också att det har gemensamma underbara öden. Här har vi Karl XII som hjältekung, fantastiska slag och beskrivningar så detaljerade att en historiker av idag automatiskt rynkar på näsan och konstaterar att det finns vissa källkritiska problem.

Sedan finns det också sådana som tycker att lite historia är ok och att man då skulle kunna börja vid en avgörande tidpunkt sisådär två hundra år tillbaka i tiden. Det synsättet finns exempelvis i Frankrike där den franska revolutionen 1789 är startskottet för den riktiga historien. Synsättet finns även här i Finland, där gymnasiets obligatoriska historiekurs i finsk historia endast rör tiden efter 1809, då Sverige förlorade Finland. Det finns få faktorer som lika effektivt skapar en snedvriden historiesyn som tanken att ett enda år av alla tusentals har varit så avgörande att tiden dessförinnan blir betydelselös. I fallet med Finland blir resultatet av att kapa historien år 1809 att staten Finland framträder som en predestinerad produkt av det finska folkets månghundraåriga kamp för sin frihet, vilket inte har någon som helst förankring i verkligheten. Jag förstår förvisso behovet av att framställa Finland som ett separat land med en egen historia men att börja 1809 bäddar för missförstånd kring hur utvecklingen faktiskt sett ut, berövar Finland sin verkliga historia och medför att händelser även efter 1809 förlorar sin historiska kontext. Exempelvis ska kampen mellan svenomaner och fenomaner inte ses som ett resultat av någon sorts frihetssträvan efter århundraden av förtryck utan som en effekt av en tidsenlig nationalism som inte fanns på exempelvis 1700-talet.

Alla kan inte tycka att historia är kul, men alla som på något vis är intresserade av att driva samhället framåt måste förstå varifrån vi kommit. Den historia som skrivs vid nordiska universitet idag skrivs utan rädsla för att centralmakten ska misstycka och skicka släkt och vänner på en gratis tripp till Sibirien, utan tryck att försköna Reinfeldt eller Silvia och utan intention att vara en evig sanning. Folk som anser historia oviktigt borde läsa mer historia för att förstå den oberoende historievetenskapens betydelse för ett demokratiskt samhälle.

Historikerns historier · Vardagslivet

En dag känns det kanske som att jag vaknar igen

Charlotte2 kommentarer

Just nu är jag så trött att jag knappt kan beskriva det. I sju dagar har vi haft konferens(er). 9-18 föreläsningar och därefter round table och receptioner.

Fatta hur mycket saker jag lärt.

Så fort det känns som om jag är vaken igen ska jag försöka uppdatera er. Just nu har sömn högsta prioritet. Eller. Snart i alla fall. Ikväll är det skotsk dans.

Historikerns historier

Inspirationen flödar

Charlotte2 kommentarer

Midnattshälsningar från ett kvavt hotellrum i Durham. Vi har varit på en indisk restaurang och ätit en kumra så söt att den fick till och med en synnerligen tolerant socker-junkie som mig ge upp. Nu ska jag försöka komma över besvikelsen av att ha nått en gräns i sockerätande jag trodde jag var kvinna nog att aldrig nå och försöka få färdigt mitt paper till konferensen. Det skulle liksom vara dags, kan man tycka.

Kuriosa: Rubriken är ironi. Om det inte framgick.

Historikerns historier

Bloggskugga

CharlotteLämna en kommentar

Det är lite tyst på bloggen just nu. Jag är på väg till the International Medieval Conference i Leeds. Man vet att det är en stor konferens när den där broschyren man får hem med program och kortare information är storleksordningen Dostojevskijs samlade verk. Men med den lilla skillnaden att det här är riktigt intressant läsning. Så mycket spännande saker att lyssna på. Bara två öron.

Oh my.

Historikerns historier

Den ångestfyllda perioden

CharlotteLämna en kommentar

Just nu sitter jag mitt upp i den ångestfyllda perioden som alltid slår till någon vecka innan man ska presentera ett paper. Då när man inte har skrivit så lite att det är rimligt att ge upp men inte tillräckligt mycket för att man ska vara i närheten av inom tidsramen. Den där ångestfyllda perioden när allt det man studerat, vet och kan plötsligt löses upp och man inser att man inte kan någonting om sitt ämne. Och att man snart ska presentera ett resultat som av hänsyn till både publik och finansiärer borde vara något mer substantiellt än ”asså, ja fatta in hela grejen märendära lagen asså. Så ja åt choklad.”

Historikerns historier · Vardagslivet

Avträden och textuell analys

CharlotteLämna en kommentar

Den här morgonen har börjat med att jag hann läsa oroväckande länge i en text innan jag insåg att den inte alls handlade om avträden utan om avrättade. Det bådar inte så gott för resten av dagen.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Myten om den milda hemmafrun

Charlotte3 kommentarer

Ibland får jag höra av sådana som är emot genushistoria att det är patetiskt att försöka göra kvinnor i historien till viktigare än vad de faktiskt var, att liksom av ett sorts snedvridet jämställdhetstvång kvotera in kvinnor i historieböckerna. Samma kritiker påstår också att anledningen till att det är huvudsakligen män som beskrivs som aktörer är att det var män som gjorde de viktigaste grejerna.

Jag har hela tiden hävdat, och hävdar fortfarande, att det är en felaktig bild av vår gemensamma historia. Om vi bortser från att det är absurt att tro att endast hälften av befolkningen har haft potentialen att påverka historien, och då endast för att de har snopp, kan man med genushistoria enkelt se att verkligheten var mycket mer komplex. Vi har tidigare talat om synlighet (visability) som en avgörande faktor för hur vi ser kvinnors liv. Kvinnor syntes inte på samma sätt i källorna, eftersom de i allmänhet inte var med i skapandet av själva källan, skapandet av det man i historieforskningen skulle kunna kalla för kvarleva. Det betyder dock inte att kvinnor inte var med som betydande deltagare i händelserna som beskrivs i källorna.

Vi vet att medeltida kvinnor inte var några milda hemmafruar. Brittiska forskare har nu insett vilken stor betydelse kvinnor spelat i bondeuppror under medeltiden. Kvinnor deltog dels i själva folksamlingarna, men de förekom också som regelrätta ledare och upprorsmakare (upprorsmakerskor?). Varför har vi inte sett det förr? En delförklaring är säkert att de som producerade texterna som berättar om upproren var män som såg händelserna i ett ljus där kvinnors agerande inte premierades. En annan, möjligen viktigare, förklaring är dock att när senare historiker skrev om händelserna försvann kvinnorna från beskrivningarna. Kvinnorna sågs inte som kompetenta nog att delta vilket gjorde att man helt enkelt bortsåg från att skapa narrativ där kvinnorna ingick. Jag menar absolut inte att det skulle ha varit en medveten förvrängning, men jag är övertygad om att tidigare historieforskning (och då menar jag främst den från sent 1800- och tidigt 1900-tal) måste omvärderas enligt nuvarande metodologiska principer. Forskning skapad i en kontext där kvinnor anses inkompetenta och oförmögna kommer inte att visa att kvinnor var någonting annat tidigare heller.