Om det inte har framgått redan har jag lite svårt för när man talar om vad som är naturligt för kvinnor i relation till barn och barnafödande. Jag kan i ärlighetens namn inte komma på något annat som är så mytomspunnet som just det här. Delvis säkert för att det är rätt fantastiska grejer, det där när ett nytt litet liv kommer till världen, men delvis för att det är först de senaste kanske 150 åren som man ens på allvar forskat kring kvinnors hälsa kopplat till barnafödande. Det finns ett magiskt skimmer kring hela grejen.
Och så det här med att det är naturligt att det gör ont när man föder barn. Klart som faen att det är naturligt att det gör ont när ett fyrakilos paket ska tryckas ut genom ett hål som en bra dag rymmer ett par fingrar. Om ni ursäktar den mentala bilden. Det är inte så konstigt att det gör ont. Däremot är det väldigt konstigt att det ska läggas en värdering i den smärtan så att den som klarar av att föda barnet utan att få smärtan lindrad har fött barn naturligt. Det implicerar nämligen att den som får smärtlindring inte fött barn naturligt och det är inte så lite problematiskt. För det finns betydligt fler faktorer än låg smärttröskel och dålig tilltro till den fantastiska kvinnokroppens underbara förmåga att föda barn som avgör. Och de sakerna ska få avgöra. Ingen ska bli dömd för att de gjort på ett visst sätt. Förlossningen är inte en uppvisning i optimal kvinnlighet.
För jag tycker att om vi ska kalla förlossningar utan smärtlindring för naturliga förlossningar så ska vi också acceptera att kvinnor dör när de föder barn. Det är nämligen precis lika naturligt. Varje minut dör en mamma av komplikationer i samband med förlossning. Varje år dör 287.000 mammor och varje dag 800 världen över och för varenda en av dessa mammor som mister livet finns det 20 till som får skador, handikapp eller infektioner. De flesta av dödsfallen hade kunnat förhindras om mammorna haft tillgång till sjukvård. Av de där 800 mammorna som dör per dag är det bara 5 i västvärlden och bland unga kvinnor i utvecklingsländer är barnafödande den främsta dödsorsaken. Världen över är det 42% av alla graviditeter som medför komplikationer. 15% av alla graviditeter medför komplikationer som är livshotande. Och det är fortfarande betydligt fler mammor som dör av att de går sönder vid förlossningen, än vad det är kvinnor som dör vid osäkra aborter.
En kvalificerad gissning är att den här statistiken har ett samband med hur det magiska skimret runt barnafödande kunde uppkomma. För bara 10 år sedan var det över 500.000 mammor per år som fick sätta livet till. Siffrorna i stycket ovan är alltså förbättringar med 47% och har varit betydligt större. Historien är fylld med böner för mammors säkerhet, med tröstande ord, med tankar tyngda av vetskapen om de överhängande riskerna. Att överleva barnafödande var en bedrift.
Ibland undrar jag vad kvinnor från tidigare århundraden skulle säga om de kunde läsa dagens diskussioner om de naturliga förlossningarna.
– ”Jo alltså, vi kan ta bort smärtan och förminska lidandet.”
– ”Alright!”
– ”Men om du inte har förjävligt ont så går du miste om att få känna hur fantastisk kvinnokroppen är.”
– ”Men babyn då?”
– ”Om du föder utan smärta kan vi ändå nästan garantera att resultatet av förlossningen är att du får en baby och ett par års betald ledighet.”
– ”Ehhh…”
Alltså alla måste ju få göra som de tycker och vad som känns bra. Det jag ställer mig emot är att det skulle vara mer naturligt att göra på det ena sättet än det andra. Och igen alltså; det är ett oerhört lyxproblem att oroa sig över upplevelsen av själva förlossningen som en betydelsefull del i att få barn, istället för att oroa sig över om man kommer att få se sitt barn växa upp. Det får vi inte glömma.
Statistik finns bland annat på WHO.