Ingen kan väl ha undgått att notera att varenda käft verkar ha en telefon med kamera och inställningen att världen går under den sekund ingen tar en bild. Det var med en föraktfull fnysning jag betraktade två skidåkare som stannat i solskenet för att ta bilder av varandra. Töntar. Hipsters. Åk era jävla skidor istället för att stå där och fota er själva. Men de stod där i solen i sina alltför tajta skidbyxor och såg så glada ut. Alltså inte glad-för-någon-tar-en-bild-och-världen-går-inte-under utan uppriktigt lyckliga.
Och så tänkte jag att det där med att fotografera hela sitt liv kanske inte är bara hipster och banalt. Att det där med att stanna upp och ta fram kameran också kan vara att stanna upp och tänka att just här och just nu är livet riktigt, riktigt bra.