Historikerns historier

Fyra år senare

I går var det exakt fyra år sedan jag disputerade. Jag har ganska lite minne av den dagen och dagarna runt där i största allmänhet. Det var en så fantisktiskt stressig tid, dels för att jag var gravid och hade så himla ont och dels för att det var kämpigt i förhållandet till barnets pappa. Och lite för att det är ett helvete att disputera – att låta allt arbete man lagt ner under (i mitt fall) sju års tid offentligen utvärderas och möjligen kullkastas under en enda dag.

Mitt starkaste minne är hur många det var som ställde upp. Som ordnade och fixade med själva disputationsakten och festen på kvällen. Det var tveklöst en situation som jag inte hade kunnat reda upp själv, men där vänner från alla håll och kanter dök upp och drog mig igenom det.

Avhandlingen sålde ju slut, men en uppdaterad och i mitt eget tycke bättre version finns på Routledge och är, tack vare ett synnerligen generöst bidrag från Helsingfors Universitetsbibliotek, open access. Dessutom är bokvarianten nu på rea för det likväl fullkomligt bisarra priset £96.

För övrigt håller jag på att skriva ihop de senaste årens forskningsresultat i en bok som förhoppningsvis kommer ut under nästa år. Rättskultur i det medeltida svenska riket blir det, och det är väldigt mycket mer spännande än vad man kunde tro. Sedan har det gått för mig, så som det gör för många andra akademiker, att oavsett hur mycket man jobbar på och hur bra man presterar så tar det slut. Jag har ett nytt projekt om medeltida kvinnors ohälsa på gång. Det är ett toppenbra projekt, men det saknar finansiering. Jag har sökt, förstås. Allt. Men det har inte nappat. Och jag kan inte gärna leva på luft även om det är världens bästa forskningsprojekt.

Under nästa år kommer jag därför att jobba med en föreningshistorik, som jag faktiskt är galet taggad inför att få börja med. Det ska bli superkul att få skriva något annat än rent akademisk text! Därefter får vi väl se.

Historikerns historier

Islänningar som kommer tillbaka från de döda

I går disputerade den underbara Kirsi Kanerva i Åbo. Hennes avhandling, Porous Bodies, Porous Minds – Emotions and the Supernatural in the Íslendingasögur (ca 1200-1400), handlar om känslor i de isländska sagorna. Hon menar att medeltida islänningar såg känslor som kroppsliga funktioner. Hade man ett starkt sinne hade man förmågan att stänga kroppens håligheter, genom vilka övernaturliga krafter annars kunde komma åt sinnet. Kirsi menar också att folk inte nödvändigtvis skilde på fysiska och psykiska åkommor utan såg även de åkommor som rörde sinnet som fysiska. Det här fick till följd att för mycket känslor kunde ha starka kroppsliga följder – även efter döden. En person som var väldigt arg och som dog kunde till exempel bli en gengångare, och övernaturliga krafter hängde nära samman med känslor.

Det är när man lyssnar på sådant här – om gengångare som bara kan få ro om man gräver upp liket och hugger av det huvudet, folk som är så skyldiga att ögonen ramlar ut, att dö av sorg klassades som självmord för att livskraften rann bort – som juridik inte riktigt låter lika sexigt längre. Kirsis ämne är otroligt spännande och hon har skrivit en lysande avhandling som opponenten beskrev som ”making a considerable contribution” och varandes ”groundbreaking”.

Efter disputationen gick vi på middag och sedan öl, innan det blev midnatt och för sent för gamla tanter som yours truly. Då kröp jag hem till en vän i Åbo och sov på hennes soffa. Väldigt ungdomligt.

20150201-172453.jpgOpponenten, docent Frog, hade grymt snygg kåpa och en hatt med dinglisar. Mycket avundsjuk på den utstyrseln och överväger nu att doktorera i UK.

20150201-172501.jpgKiris mottar välförtjänta lovord.

20150201-172510.jpgI vanlig ordning förstörde jag mina strumpbyxor redan när de var halvvägs upp på benet. Eftersom jag tycker om att göra saker grundligt nöjde jag mig inte med att dra upp en maska utan tryckte hela jävla tummen rakt igenom. För att de inte skulle repa sig mer tog jag genomskinligt nagellack på kanterna av hålet. Det hade säkert varit bättre att göra det när strumpbyxorna inte var på, för det var ett duktigt effektivt sätt att klistra fast strumpbyxorna på benet. Smärtan när de skulle av var avsevärd.