Etikettarkiv | Det var inte mitt fel!

Inte alla män. Den här gången heller.

Läser och stöter återigen på det eviga tramset om att det är så orättvist att tala om mäns våld mot kvinnor eftersom man då skuldbelägger ett helt kön och blir så jävla trött.

Jämför det med ”affärernas glass med jordgubbssmak”. Ingen tror ju att det skulle handla om alla affärer. Ingen går in på HM och blir skitförbannad över att deras brist på glass med jordgubbssmak. Det handlar, implicit, om de affärer som har glass med jordgubbssmak.

Och mäns våld mot kvinnor handlar om det våld som män som utövar våld mot kvinnor utövar mot kvinnor. Vi måste kunna tala om gärningsmännen. Vi måste tala om de män som faktiskt är våldsamma. Vanliga typer. Schyssta snubbar. Me too har ju lärt oss massor om hur många kvinnor som blir utsatta för sexuellt våld och det är viktigt, men det är hög tid att fokus flyttas. Att deraila varje konversation som handlar om mäns våld mot kvinnor är ett sätt att skydda de män som det faktiskt gäller.

Bildresultat för jackson katz

 

En hypotetisk fråga om babysar och krigföring

En alltigenom hypotetisk fråga som självklart inte har någon som helst koppling till händelser tidigare under kvällen:

Om någon skulle argumentera för att det var någon annan som borde sköta om en baby (för sakens skull kan vi låtsas att ingen av de inblandade var babyns riktiga förälder) bara för att den var kvinna och sedan började kasta matrestkladdiga papperstussar på den som var kvinna bara för att denna vägrade ta emot babyn, vad gäller för regler då? Jag menar, är det ok om den som håller i babyn gömmer sig bakom babyn i skydd mot matrestkladdiga hämndaktioner samtidigt som denne någon glatt skriker att den är Israel och använder mänskliga sköldar? Ponera sedan att det kom matrestkladdiga papperstussar på till exempel ett fönster, vem borde torka det då? Den som kastade snett för att hon hade gröt i ögat eller den som studsade det på fönstret via babyn?

 

Kvinnor som gör sig gravida och sedan inte förstår att de ska skylla sig själva

Det har dykt upp en ny kommenterare på den här bloggen, och jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag orkar släppa igenom eller inte. Ni vet. Det mesta hittills rör hur inkompetent jag är, och eftersom det ändå ganska ofta blir ett tema i kommentarsfältet vet jag inte om jag orkar med fler som hojtar att jag får skylla mig själv och att jag inte bemöter argument. Om det är vad de söker kan vi ju se det där med att jag inte släpper igenom de kommentarerna som att jag tar ansvar för min egen skuld och bemöter argumenten med strikt sortering.

En av de kommentarerna som nu ligger och väntar på att jag ska bestämma mig för om de ska gå igenom eller inte spinner vidare på temat om hur det är mitt fel att jag blev gravid. För er som inte visste det var det alltså så att jag och min högt vördade älskade make blev gravida i ungefär samma veva som vi träffades. Det var omtumlande och synnerligen oväntat för oss båda, men efter att ha tagit väldigt många väldigt djupa andetag pratade vi igenom situationen och bestämde oss för att göra det bästa av vad vi hade. Den babyn har fyllt sju år och blivit storebror, så helt åt helvete gick det ju inte i alla fall, men jag skulle ljuga om jag inte sa att det har varit fruktansvärt tungt att få våra olika liv att passa ihop och bli en lämplig helhet där inte bara vi som oss själva kan få leva och trivas, utan där också ett nytt litet liv ska få växa, få vara trygg och älskad. Det har varit en oerhört lång resa för både maken och mig. Kompromisser, uppoffringar och besvikelser, men också nya vägar, nya värden och en kärlek större än allt annat till det där lilla livet som kom till oss.

Så när folk jag inte känner tar sig friheten att säga att jag får skylla mig själv som blev på smällen blir jag förbannad. För det första händer det att barn blir till fast man har varit försiktig enligt konstens alla regler. Så är det bara och det kan ingen anklagas för. För det andra var jag ju inte ensam när barnet skapades, om vi säger så. Vi var faktiskt två. Ändå är det ingen av dem som funnit sig berättigade att kommentera mitt sexliv och denna oväntade graviditet som ser att min man (igen med versaler: MIN MAN) har något som helst ansvar för att det gick som det gick. Jag som kvinna ska ensam bära hela skulden.

Och nu har jag diskuterat jämställdhet så mycket att jag vet att det finns ett oroväckande stort antal människor som får fullkomligt fel i huvudet när man talar om vikten av att kvinnan kan välja abort – att en abort i sista hand måste vara kvinnans val. Jag har helt tappat räkningen över hur många gånger sådana diskussioner har gått käpprätt åt helvete för att någon börjar skrika om hur de stackars blivande pappornas rättigheter förbises och att lössläppt kvinnfolk har för mycket makt. Jag är lika övertygad om att fri abort är en grundpelare i jämställdheten som jag är om att mannen och kvinnan tillsammans bör försöka lösa situationen. En abort är ett så pass svårt och stort beslut att man aldrig ska behöva fatta det ensam, men en graviditet och en förlossning är också så pass livsavgörande saker att man helt enkelt inte i ett fritt samhälle kan tvinga en kvinna att genomföra dem om hon inte vill.

Men allt det här hänger ihop. Kvinnor får skylla sig själva för att det blir barn. Inte ens den kvinna som blir våldtagen kan fråntas ansvaret för att det blir barn eftersom livmodern, enligt amerikanska röster, inte tar emot om det är riktig våldtäkt. I mitt fall har vi den milda, våldsfria varianten av samma skuldtema: en kvinna kan aldrig bli gravid om det inte är hennes val. Tanken på att kvinnan får skylla sig själv är så stark och så självklar för många att flera har sett det som fullkomligt i sin ordning att säga till mig att vår graviditet var mitt fel. Att jag inte har någon rätt att reflektera över hur vi i vår familj ska kunna ordna upp vår vardag och kompromissa ihop våra liv eftersom det var mitt fel. Och helt plötsligt så känns världen beklämmande mycket som en mansdominerad skitvärld där kvinnor får ta skulden och bära bördorna för vad män och kvinnor gör tillsammans, där löneglappet och glastaket är illusioner skapade av kvinnors oförmåga att låta bli att göra sig gravida.

Jo, det är ett problem att en del pappor upplever att de stängs ute från svåra beslut om abort och graviditet (precis som att en del mammor står helt själva med dem) och jo, det är ett problem att alltför många pappor inte tillåts ta ansvar för sina egna barn ens när det skulle vara fysiskt möjligt (precis som att alltför många mammor inte har något annat val än att ta ansvaret). Men så länge det är ok att säga till kvinnor, oavsett om man känner dem eller inte, att de har sig själva att skylla för att de blivit gravida när de egentligen hade tänkt att de skulle göra något annat kommer man att samtidigt stänga mannen ute från föräldraskapet – redan innan det börjat.

Så jag är glad över att min man inte tyckte att det var mitt fel, utan såg sin egen del. För tänk om han hade borstat bort det med att säga att jag har mig själv att skylla. Tänk om han aldrig hade tagit sig tiden att lära känna sin son. Det skulle nog ha varit väldigt, väldigt ensamt.